Ardenneroffensiven

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ardenneroffensiven
Del av andra världskriget
Amerikanska soldater under Ardenneroffensiven.
Datum 16 december 1944 - 28 januari 1945 Plats Ardennerna, Belgien Utfall Allierad seger
Stridande
USA Storbritannien	Nazityskland
Befälhavare
Dwight D. Eisenhower Omar Bradley George S. Patton Bernard Montgomery	Walter Model Gerd von Rundstedt Hasso von Manteuffel Sepp Dietrich
Styrka
830 000 man 242 M4 Sherman 182 stridsfordon 394 artilleripjäser	500 000 man 29 infanteridivisioner 500 medelstora stridsvagnar 1 900 artilleripjäser och Nebelwerferer
Förluster
Amerikanska: 89,500 totalt (19,000 döda, 47,000 sårade, 23,500 tillfångatgna eller försvunna) Brittiska: 200 döda 1 400 sårade och försvunna	91,132, döda, sårade, tillfångatgna eller försvunna

Ardenneroffensiven är benämningen på den månadslånga motoffensiv som den tyska armén ingående i Heeresgruppe B (armégrupp B) utförde i Ardennerna i södra Belgien, mot de västallierades styrkor den 16 december 1944 till den 28 januari 1945, under slutet av andra världskriget. Slaget anses som ett av de blodigaste slagen i amerikansk militär historia. I det engelska språket benämns slaget oftast som The battle of the Bulge (Bulge=utbuktning). Det tyska kodnamnet för offensiven var Unternehmen Wacht am Rhein ("operation vakt vid Rhen"). Slaget benämns också ibland för Rundstedtoffensiven med hänvisning till den tyska fältmarskalken Gerd von Rundstedt som då var formell befälhavare över de tyska styrkorna på västfronten.

Väderförhållandena under slaget var mycket krävande med bland annat snöstormar, gyttja, underkylt regn och tjock dimma.

Offensiven anges ibland felaktigt som tyskarnas sista större offensiv under andra världskriget, dock kan Ardenneroffensiven anses som Tysklands sista försök att vända krigslyckan under andra världskriget. Parallellt med Ardenneroffensiven genomförde tyska flygvapnet (Luftwaffe) en sista flygoffensiv för att återta initiativet i flygkriget mot de allierade. Se Operation Bodenplatte. Söder om Ardennerna påbörjades en mindre och inte lika välkänd tysk offensiv den 1 januari 1945, Operation Nordwind.

Bakgrund

Under sensommaren 1944 hade Tyskland drabbats av mycket svåra militära nederlag både på östfronten (Operation Bagration) och västfronten i Normandie. De västallierade och Röda Armén närmade sig Tredje rikets öst- respektive västgräns. Tyskland fick under hösten 1944 ett andrum på grund av att både de västallierade och Röda Arméns offensiver avstannade främst på grund av brist på underhåll. Det stod dock klart att Tyskland skulle förlora kriget om de inte lyckades gå till motoffensiv och återta initiativet.

Idén att gå till motoffensiv var i mycket stor utsträckning Adolf Hitlers egen, många av hans generaler ansåg att den tyska armén var för svag för att genomföra en större offensiv efter alla nederlag under sommaren-hösten 1944. Västfronten valdes som den lämpligaste fronten att gå till motoffensiv på. Hitler menade att inte ens en stor seger på östfronten skulle rubba det strategiska förhållandet gentemot Röda Armén och fronten i Italien valdes bort bland annat på grund av olämplig terräng.

Grundtanken med offensiven, som Hitler lade fram redan den 16 september på en lägeskonferens, var att bryta igenom de allierades relativt svagt bemannade frontavsnitt i Ardennerna (Ardennerna sågs som ett "lugnt" frontavsnitt) och fortsätta mot Antwerpen och i princip återupprepa segern från 1940. Hitler hoppades att en stor seger på västfronten skulle möjliggöra ett andrum som skulle tillåta att resurser kunde föras över till östfronten för att stoppa Röda Armén. Hitler hoppades också att den missämja och de slitningar som fanns mellan de brittiska och amerikanska styrkorna, bland annat mellan de högsta befälhavarna Eisenhower och Montgomery, skulle öka om de utsattes för ett nederlag och därigenom leda till en brytning mellan USA och Storbritannien. Författare har påpekat att Hitlers politiska och psykologiska överväganden inför offensiven i stort var korrekta. Samtidigt hade de tyska officerare som protesterade sannolikt rätt i att Tysklands resurser var alltför små för att sätta igång en offensiv med så stora ambitioner.

Som många högre tyska officerare påpekade efter kriget var de rent militära realiteterna bakom planen mycket tveksamma. Kort sagt, planen var mycket överambitiös med hänsyn till Tysklands försvagade militära styrka. Wehrmacht hade inte sent under 1944 den styrka som krävdes för att offensiven skulle lyckas fullt ut. Adolf Hitler ansåg trots detta att det var nödvändigt att gå till offensiv, från hans synvinkel var det den sista chansen att rädda Tyskland från totalt nederlag. Planen var att kasta de allierade tillbaks i atlanten genom en klassisk blitzkrieg-taktik. Man ville också åt drivmedel eftersom det fanns en stor brist på detta. Om man kunde sno åt sig de allierades bränsle så skulle kanske divisioner "låsas fast" varpå man kunde stabilisera fronten och tvinga fienden till reträtt mot havet.

Tyskland erhöll ett visst andrum under hösten 1944 då både de västallierades och Röda Arméns framryckning mattades av på grund av främst problem med långa underhållsvägar. Trots den allierade bomboffensiven mot tyska fabriker och landets infrastruktur gick den tyska krigsproduktionen på högvarv vilket innebar att stora mängder ny krigsmateriel kunde tillföras de enheter som slagits sönder under sommarens nederlag. Under hösten 1944 drogs de illa tilltygade tyska pansardivisionerna som hade stridit i Normandie ur frontlinjen och erhöll ny utrustning och manskap. Samtidigt sattes flera nya divisioner upp (Volksgrenadier-divisioner). Tyskland krigsmakt, Wehrmacht, återhämtade sig påtagligt de tre sista månaderna av 1944. De effektiva och fortfarande fullt fungerande tyska järnvägarna (Deutsche Reichsbahn) var en förutsättning för att tyskarna kunde koncentrera tillräckligt mycket underhåll inför offensiven. Tyskarna var mycket noggranna med att dölja alla förberedelser inför offensiven, vilket i stort sett lyckades. Bland annat skedde truppförflyttningar och tågtransporter till utgångsläge inför offensiven gradvis och enbart under dygnets mörka timmar. Stor omsorg lades också vid att hemlighålla den kommande offensiven för de egna trupperna. Detta fick bland annat till följd att tyska officerare på lägre och mellannivå (regemente och nedåt) fick bristfälligt med tid att förbereda sina enheter för den kommande uppgiften eftersom de fick reda på sin uppgift först cirka ett dygn före offensivens början.

Uppladdningen inför Ardenneroffensiven är ett tydligt exempel på tyska krigsmaktens stora förmåga att återhämta sig trots de mycket stora nederlagen. Den tyska stridsmoralen bland soldater och lägre befäl var påfallande hög inför offensiven, kanske särskilt inom divisionerna i Waffen-SS. De högre officerarna var, som redan nämnts, mer skeptiska.

Även om sommarens optimism bland de allierade (många trodde att kriget skulle vara slut innan årsskiftet 1944/45) hade mattats av på grund av det hårdnande tyska motståndet, var den allmänna uppfattningen bland de högre allierade befälhavarna, att den tyska armén inte var kababel till större offensiva operationer. Man underskattade helt enkelt Wehrmacht. Därför togs de allierade med överraskning när offensiven inleddes. Det var en viktig orsak till de tyska framgångarna under offensivens första vecka. En annan viktig orsak till framgången var det dåliga vädret vilket innebar att de allierade inte kunde utnyttja sitt överlägsna flyg fullt ut.

De tyska och allierade styrkorna

Tre tyska arméer drogs samman för offensiven - 6. SS Pansararmèn (chef Sepp Dietrich), 5. pansararmén (chef general Hasso von Manteuffel) och 7. armén (chef general Erich Brandenberger). Sammanlagt ingick 22 divisioner, varav fem pansardivisioner, i den första anfallsvågen. Omkring 1 000 stridsvagnar sattes in i det första anfallet den 16 december. Samtliga tyska divisioner var relativt utvilade och hade ofta mellan 75 och 90% av full styrka vid offensivens igångsättande. Dock rådde stor skillnad i kvalitet mellan olika enheter vilket avspeglade det faktum att Tyskland varit i krig i fem år och började lida stor brist på utbildat manskap. Det rådde särskilt stor brist på erfarna och välutbildade officerare på kompani- och plutonsnivå liksom underofficerare. Även om stridsmoralen generellt var hög var ofta infanteriets utbildning i strid bristfällig. Många tyska soldater hade nyligen överförts från Luftwaffe eller den tyska marinen och hade kort utbildning i markstrid. Det innebar att de ofta uppträdde klumpigt och med onödigt stora förluster och de misslyckades med att kringå och infiltrera amerikanskt motstånd, vilket välutbildat tyskt infanteri tidigare i kriget hade klarat av (se infiltrationstaktik). Dock var utrustningen överlag av mycket god kvalitet. De tyska divisionerna i Ardennerna var utrustade med bland annat Panther-stridsvagnar, Nebelwerfer raketkastare och Panzerfaust pansarskott. Infanteriet var rikligt utrustat med automatvapen, bland annat MG 42 kulsprutor och StG-44 automatkarbiner. Dock rådde det stor brist på transportfordon.

De amerikanska styrkorna som försvarade Ardenner-avsnittet utgjordes vid offensivens början av sex divisioner, varav en pansardivision. De amerikanska förbanden ingick i den 1. armén, under generallöjtnant Courtney Hodges. Flera av de amerikanska divisionerna hade inte varit i strid tidigare, andra hade förlagts vid området för att återhämta sig och erhålla ersättningsmanskap. Tyskarna hade alltså ett kraftigt numerärt överläge vid offensivens början.

De amerikanska förbanden hade överlag sämre stridsvagnar än tyskarna. M4 Shermans prestanda var jämförbar med tyskarnas Panzer IV, men var gravt underlägsen tyskarnas vanligaste stridsvagn, Panther. Amerikanarna hade vid offensivens början 242 Shermanstridsvagnar och 182 pansarvärnskanonvagnar vid Ardenner-avsnittet . Amerikanarna hade också ofta sämre infanterivapen än tyskarna. Dessutom hade de amerikanska infanteridivisionerna relativt sett för få stridande soldater i förhållande till underhålls- och understödspersonal vilket innebar att divisionerna var känsliga för förluster eftersom större delen av förlusterna drabbade de stridande skyttesoldaterna.

Amerikanska arméns största styrka var dess fältartilleri. Tyskarna hade ända sedan 1942 sett ner på det amerikanska infanteriet men fruktat artilleriet. Det amerikanska artilleriet var tveklöst andra världskrigets bästa med många och bra artilleripjäser, gott om ammunition samt kort tid från målupptäckt till bekämpning. Ofta var det det amerikanska artilleriet, inte infanteri eller stridsvagnar, som genom träffsäker och kraftsamlad indirekt eld stoppade tyska anfall.

Specialoperationer

I planen ingick även att sända tyska kommandosoldater i amerikanska uniformer bakom amerikanarnas frontlinje för att sprida förvirring och desinformation (se huvudartikel Operation Greif). Denna operation skapade en hel del oreda bland amerikanarna den första veckan av offensiven. En mindre luftlandsättningsoperation genomfördes också (se huvudartikel Operation Stösser), dock utan framgång.

Slagets förlopp

101. luftburna divisionen på väg ut ur Bastogne efter tio dygns belägring.

Offensiven inleddes tidigt på morgonen 16 december. Tyskarna uppnådde både strategisk och taktisk överraskningseffekt. Den första veckan var framgångsrik, speciellt på 5. pansararméns frontavsnitt. Bland annat inringades två hela amerikanska regementen vid Schnee Eifel vilka tvingades kapitulera. 5. pansararmen uppnådde ett genombrott och tyska 2. pansardivisionen nådde 24 december byn Foy-Notre-Dame, endast några kilometer från floden Meuse. Dock misslyckades man med att erövra den viktiga knutpunkten Bastogne som hölls av den amerikanska 101. luftburna divisionen. Bastogne kringgicks av tyska enheter men staden erövrades aldrig.

På den 6. SS pansararméns frontavsnitt gick det avsevärt trögare för tyskarna, delvis på grund av hårt amerikanskt motstånd, delvis på grund av olämplig terräng för pansarförband. Här uppnådde tyskarna inget egentligt genombrott med undantag för en stridsgrupp ur 1. SS Pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler (Kampfgruppe Peiper).

När de allierade hämtat sig från den första överraskningen gick de till motoffensiv, med bland annat den amerikanska 3:e armén under befäl av den dynamiske amerikanske generalen George S. Patton. Pattons 3:e armé lyckades snabbt ändra sin anfallsriktning och påbörja anfall mot tyskarnas södra flank, delvis i syfte att undsätta Bastogne. Bättre väder, vilket innebar att det allierade flyget kunde användas fullt ut, samt en allmän allierad överlägsenhet i numerär och underhåll pressade tyskarna tillbaka.

Kampfgruppe Peiper, som lyckats bryta igenom på det norra avsnittet, stoppades till slut av amerikanskt motstånd och brist på förnödenheter och den inringades vid byn Stoumont. Detta tvingade tyskarna att överge alla sina tunga vapen och stridsvagnar samt genomföra en utbrytning till fots. Detta lyckades, men Kampfgruppe Peiper var som enhet förintad.

Redan kring 24 december insåg de högre tyska officerarna att offensiven hade misslyckats och ville avbryta den, men Hitler vägrade. I slutet av december och i början av januari stod de hårdaste striderna kring staden Bastogne, där flera av pansardivisionerna ur Waffen-SS koncentrerades. Även om striderna var hårda stod det klart att offensiven hade misslyckats. Cirka en månad efter offensivens igångsättande var tyskarna i princip tillbaka där de hade startat. De pansardivisioner ur Waffen-SS som deltagit sändes till östfronten, Se Operation Frühlingserwachen.

Slagets följder

Offensiven hade liten inverkan på det totala krigsförloppet. Visserligen vann tyskarna stora segrar de första dagarna, men i offensiven förbrukades de sista resterna av den tyska krigsmaktens strategiska offensiva förmåga samtidigt som man underlättade för den ryska framryckningen på östfronten. I det större perspektivet var troligtvis Ardenneroffensivens största effekt att den tyska fronten i Polen kollapsade i januari 1945 (se Wisła-Oder-offensiven) eftersom större delen av de bäst utrustade tyska pansarförbanden satts in i Ardennerna, och således nedprioriterades förstärkningar och underhåll till östfronten.

Krigsförbrytelser

Enheter ur Waffen-SS gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot krigets lagar, bl.a. förband ur Waffen-SS-divisionen Leibstandarte Adolf Hitler (Kampfgruppe Peiper). Denna enhet gjorde sig skyldig till krigsförbrytelser, till exempel den omskrivna massakern i Malmédy 17 december.

Ardenneroffensiven i populärkultur

Slaget har fått relativ stor uppmärksamhet i västerländsk populärkultur, film och strategispel. Att tyskarna satte igång en så pass stor motoffensiv i slutet av kriget, de tyska kommandooperationerna, det envisa amerikanska försvaret av Bastogne m.m. förefaller ha skapat ett relativt stort intresse för slaget. Ardenneroffensiven har gett upphov till ett flertal datorspel och konfliktspel liksom filmer. Exempel på datorspel är Close Combat IV, the battle of the Bulge samt Decisive Battles, the Ardennes Offensive, båda från 1999. Exempel på brädspel är "Kampfgruppe Peiper" som ingår i Advanced Squad Leader. Filmen The battle of the Bulge från 1965 är ett tidigt (och grovt historiskt inkorrekt) exempel på film inspirerad av Ardenneroffensiven, ett antal avsnitt ur den amerikanska serien Band of Brothers utspelar sig under Ardenneroffensiven (avsevärt mer historiskt korrekta) , bland annat ett avsnitt från belägringen av Bastogne. Den amerikanska filmen Saints and Soldiers från 2005 visar massakern i Malmédy. Slaget är även relativt välbelyst i militärlitteraturen.

15 december 1944

Andra halvan av december 1944

"Battle of the Bulge", december 1944-januari 1945

Litteratur

• Cole, Hugh M: The ardennes: battle of the bulge (1965)
• Delaforce, Patrick: The Battle of the Bulge (2004) (eng) ISBN 0-582-78493-X
• Elstob, Peter: Hitler´s last offensive (1971) (eng)
• Goolrick, William K & Tanner, Ogden: The Battle of the Bulge (1979) (eng) ISBN 0-8094-2531-9
• Merriam, Robert E: The Battle of the Bulge (1965) (eng)
• Parker, Danny S (ed): Hitler's Ardennes offensive - the German view of the Battle of the Bulge (1997) (eng) ISBN 1-85367-272-6
• Toland, John: Battle - the story of the Bulge (1959) (eng)
• Zaloga, Steven J: Battle of the Ardennes (2003) (eng) ISBN 1-84176-560-0
• Zaloga, Steven J: Battle of the Bulge (2004) (eng) ISBN 1-84176-810-3

Externa länkar