António de Oliveira Salazar
Från Rilpedia
- Uppslagsordet Salazar leder hit. För andra artiklar med namnet, se Salazar (olika betydelser)
António de Oliveira Salazar, född 28 april 1889 i Santa Comba Dão, död 27 juli 1970 i Lissabon, var en portugisisk nationalekonom och politiker. Han var Portugals regeringschef och ledare från 1932 till 1968. Under hans regim såg Portugal en lång period av stabilitet och från 1950 till hans död en BNP-ökning på över 170 procent[1], till priset av isolering och långtgående politisk repression.
Innehåll |
Uppväxt
Salazar föddes i Coimbra i en ursprungligen adlig men ekonomiskt utarmad familj. Hans far hade börjat som jordbrukare utan egen mark men försörjde sig vid sonens uppväxt som förvaltare åt ett flertal storgodsägare. Liksom sin fader visade Salazar tidigt tecken på höga ambitioner och utbildade sig vid ett prästseminarium i Viseu från elva års ålder. Efter republikens utropande 1910 studerade han som en av ett fåtal privilegerade juridik vid universitetet i Coimbra och gjorde sig uppmärksammad som kritisk debattör i ett flertal katolska tidningar.
Vägen till makten
Efter en militärkupp i Lissabon 1917 erbjöds Salazar en ministerpost, men tackade nej. Sedan demokratin återupprättats valdes han 1921 till parlamentet som representant för det katolska Centrumakademiker för kristdemokrati, men uppsade snart sitt mandat och återvände till Coimbra för att erhålla en professur i nationalekonomi. Hans namn var vid det här laget uppmärksammat inom landets högerkretsar, och efter ytterligare en militärkupp 1926 utsågs han till finansminister i den nya regeringen, en post han omedelbart lämnade i protest. Han återkallades 1928 med löften om fria händer och genomdrev en snäv ekonomisk åtstramningspolitik, som syftade till att sanera statens finanser och återbetala Portugals omfattande utlandsskulder. Hans konsekvens och flitiga ledarstil gav honom bred uppmärksamhet, och 1932 övertog han posten som premiärminister. Som sådan fortsatte han med stor auktoritet på den inslagna vägen. En ny konstitution (O Estado Novo, den Nya Staten) godkändes i en folkomröstning 1933, varefter han med fast hand styrde som envåldshärskare. Fackföreningar, kommunistiska, nazistiska och nationalsyndikalistiska organisationer förbjöds och dissidenter kunde interneras på obestämd tid.
Den nya staten
Under det spanska inbördeskriget och det efterföljande världskriget hävdade Salazar strikt landets neutralitet, och drev inrikespolitiskt en politik grundad på autarki och keynesianism, med en omfattande export till det krigshärjade Europa. Även utrikespolitiskt kom efterkrigstiden att inledningsvis präglas av framgångar. Genom Salazars stöd till de allierade kunde Portugal som ensam diktatur delta vid NATOs bildande 1949, och Indiens annektering av Goa, Daman och Diu förlöpte nästan helt utan motreaktion. Sedan ekonomin stabiliserats kunde ett uppmärksammat uppsving skönjas, och under 1950-talet var Portugals ekonomi den snabbast växande i Europa. Samtidigt växte det politiska trycket mot regimen, manifesterat bland annat av den oppositionelle generalen Humberto Delgado. Salazar, som förlitade sitt styre på den militära säkerhetspolisen PVDE / PIDE, lät 1951 utropa landets kolonier till nationella provinser och behöll dem knutna till moderlandet genom en omfattande militärapparat.
Under 1960-talet stod Portugal tämligen isolerat, samtidigt som den ekonomiska och sociala bilden förändrats. Utbildning, tidigare ett mål för Salazarregimens åtstramningar, byggdes kraftigt ut under 1960-talet och obligatorisk sexårig grundskola infördes samtidigt som en rad universitet grundlades, bland annat i Luanda och Maputo. Den korporativa kammare som skapats med 1933 års konstitution i syfte att representera landets kolonier och yrkesgrenar visade sig tämligen maktlös, och den politiska makten kom att kanaliseras genom nationalförsamlingen, dominerad av Salazars rörelse União Nacional. Protesterna i Angola, Guinea-Bissau och Moçambique mot det portugisiska styret kom snart att utvecklas till en väpnad kamp med över 160 000 portugisiska soldater indragna i ett regelrätt krig mot frihetsrörelserna.
Portugal erhöll under kolonialkriget stöd av Sydafrika och Rhodesia, medan rebellerna stöddes av Kuba med regelrätta trupper.
Slutet
Utmärkande för Salazars regim var hans tillbakadragna och spartanska livsstil, hans isolering från allmänheten, samt en kompromisslöshet mot varje diplomatisk lösning i den afrikanska frågan. Sedan han 1968 blivit sängliggande efter en fallolycka i sin sommarstuga avsattes han av president Américo Thomaz och efterträddes av akademikern Marcelo Caetano, som följt honom sedan hans tid som lärare i Coimbra. Salazar avled två år senare, 81 år gammal. Hans död och regimens fall 1974 kom att innebära en brytning med den isolering landet genomlevt sedan åtskilliga decennier. Hans ekonomiska politik, med en hårt dirigerad marknadsekonomi såg landets BNP öka med mer än 150 % under den andra halvan av hans regim, och kom att förbli en ledstjärna för åtskilliga regeringar långt efter hans död.
Hans politik är idag högst omtvistad, även om motståndare till både höger och vänster främst framhåller hans enväldiga styrelsesätt, hans hårda krigföring i kolonierna samt de omfattande skattehöjningar som kom att bekosta regimens sociala insatser. Andra hävdar att han ändade decennier av kaos och social oro och lade grunden för den portugisiska välfärdsstaten. Portugal kom under hans ledning att uppleva en lång period av inre stabilitet, till priset av isolering, även om han tidvis engagerade sig för internationellt samarbete och förde in landet i OECD, EFTA och NATO.
Salazar begravdes under enkla omständigheter 1970 i sin hemstad Santa Comba Dão. Han levde livet ut i celibat och fick inga barn, men adopterade under sin regeringstid två yngre kusiner till sin sekreterare, som kom att fungerade som deras styvmor.
| Företrädare: Domingos Oliveira |
Portugals premiärminister 1932-1968 |
Efterträdare: Marcelo Caetano |
| Företrädare: António Óscar Carmona |
Portugals president Tillförordnad 1951 |
Efterträdare: Craveiro Lopes |
| Företrädare: João José Sinel de Cordes |
Portugals finansminister 1928-1940 |
Efterträdare: João Pinto da Costa Leite |
| Företrädare: Armando Manuel Marques Guedes |
Portugals finansminister 1926 |
Efterträdare: Filomeno da Câmara de Melo Cabral |
Referenser
Externa länkar
- Republic and "Estado Novo". Portugisisk regeringskälla. Läst 28 september 2008.
