Från Rilpedia

Anders Fredrik Regnell, född 8 juni 1807 i Stockholm, död 12 september 1884 i Caldas i Brasilien, svensk läkare och mecenat.

Regnell blev student i Uppsala 1824, där grundlade ett livslångt brinnande intresse för botaniken. År 1830 avlade han förberedande examen för inskrivning i medicinska fakulteten, blev 1835 medicine kandidat och 1836 medicine licentiat samt promoverades 1837 till medicine doktor. Under sin studietid hade han bl.a. ett år varit prosektor hos Anders Retzius i Stockholm samt två gånger haft förordnande som koleraläkare. Åren 1836-38 var han anställd som underkirurg och 1838-39 som underläkare vid Serafimerlasarettet i Stockholm samt deltog som uppbördsläkare vid korvetten "Jarramas" expedition till Medelhavet 1839-40. Regnells dåliga hälsa - han led av allvarlig lungsjukdom - tvingade honom emellertid att söka bot i ett varmare klimat. På hösten 1840 lämnade han Sverige för att aldrig mer återvända. Han reste till Brasilien, legitimerade sig i Rio de Janeiro på ett utmärkt sätt inför medicinska fakulteten därstädes och flyttade sedan till den för synnerligen sunt klimat kännetecknade, dåvarande obetydliga köpingen Caldas i provinsen Minas Gerais, där han kom att tillbringa återstoden av sitt liv. Där erhöll Regnell snart stort anseende som praktiserande läkare och grundlade en avsevärd förmögenhet.

Regnell ägnade sig även åt botaniska studier och skapade betydande samlingar av växter, vilka han efterhand sände till europeiska, främst nordiska museer. På samma gång studerade han även Brasiliens djurvärld och geologiska förhållanden samt utförde mot slutet av sin levnad under flera års tid noggranna meteorologiska iakttagelser. Han avstod från att själv bearbeta sina samlingar eftersom han saknade tillgång till litteratur, men detta utfördes i stället av en rad europeiska botaniker. Regnell donerade efterhand även stora summor till olika vetenskapliga anstalter i hemlandet. Sin kvarlåtenskap testamenterade han, med undantag av några legat, till Uppsala universitet, bland vars donatorer Regnell, näst Gustav II Adolf, är den främste. I Uppsala uppkallades den nya byggnaden för de fysiologiska och patologiska anstalterna, Regnelleanum, vilken tillkom med hans stöd, efter honom.

Regnell var en inbunden personlighetstyp och de egenheter i lynne och uppförande, som visat sig redan i barndomen, blev allt tydligare under inflytande av mångårig isolering på en ort, där möjligheterna till social kontakt var ytterst begränsade. Detta gjorde honom i vissa avseenden till ett original; han lade föga vikt vid sitt yttre och fäste intet avseende vid det, som av denna anledning yttrades om honom. En landsman, nära förtrogen med Regnell, beskrev honom som en kaktus: överflödande på näringssaft och praktfulla blommor, men med egendomliga bisarra former och rik på taggar.

Bland de utmärkelser, som Regnell tilldelades, kan nämnas, att han kallades till hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala (1865), Svenska läkarsällskapet (samma år), Uppsala läkarförening (1871) och Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (1878), invaldes 1870 i Vetenskapsakademien och kreerades 1877 till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitets jubelfest. Den 6 mars 1885 firade nämnda universitet en fest till hans minne, varvid den av rektor utfärdade inbjudningsskriften var en filosofisk avhandling "Om fosterlandskärleken". År 1903 uppfördes ett gravmonument över Regnell i Caldas.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Regnell, Anders Fredrik, 1904–1926 ^(Not).