Serafimerlasarettet
Från Rilpedia
Serafimerlasarettet var under åren 1752-1980 ett sjukhus i Stockholm.
Redan till 1734 års riksdag hade stadsfysikus N. Boys framfört ett förslag om inrättande i huvudstaden av ett sjukhus som skulle fungera som både vård- och undervisningsanstalt. Detta förslag blev inte genomfört, men när Sundhetskommissionen vid 1739 års riksdag utverkade vissa förmåner i och för bildandet av fond för grundläggning och underhåll av sjukhuset, påbörjades en insamling av medel. Denna tog efter 1746 ökad fart, sedan två av den tidens främsta läkare, Abraham Bäck och Olof af Acrel, börjat intressera sig för saken samt i tal och skrift verka för densamma. Den 5 april 1749 inköptes det så kallade Hoornska huset på Kungsholmen. Den blivande sjukvårdsanstalten ställdes under inseende av två serafimerriddare och kunde den 30 oktober 1752 öppnas för att ta emot sjuka, varefter 15 sjuka blev intagna till vård på sjukhuset under de två återstående månaderna av året. Den nya anstalten fick namnet Kungliga Serafimerordenslasarettet eller, som det senare i regel kallades, Kungliga Serafimerlasarettet.
Sjukhuset, som till en början endast hade åtta sängar, var då avsett närmast för fattiga sjuka från Stockholm. År 1754 började emellertid även landsorten att medelst kollekter i kyrkorna och frivilliga insamlingar ge ekonomiska bidrag och fick därigenom också rätt att sända sjuka dit. Sängantalet hade 1765 vuxit till 44. Sedan ständerna likväl samma år bestämt att de i landsorten insamlade lasarettsmedlen skulle tillfalla sjukhus inom de olika länen och inte längre Serafimerlasarettet, sjönk anstaltens årsinkomster så betydligt att sjuksängarnas antal redan 1766 måste minskas till 22, och inga sjuka från landsorten blev längre inlagda på lasarettet.
Så småningom ökades emellertid tillgångarna genom enskilda donationer och understöd av allmänna medel, så att antalet sjuksängar 1805 uppgick till 100. Dåvarande professor Ekström lyckades till och med att genom god förvaltning öka inkomsterna så att sängantalet 1823 ökades till 140, varav 20-30 sängar disponerades av Stockholms län mot särskild ersättning. Även detta antal befanns emellertid snart vara för litet. Genom kraftig hjälp av riksdagen och Stockholms stad gick det att hopbringa en summa som var tillräcklig för att tillbygga lasarettet, så att 300 sjuka kunde få plats där . Företaget leddes huvudsakligen av Ekström i spetsen för en särskild byggnadskommitté och avslutades 1832.
Serafimerlasarettet uppfyllde efter detta gott och väl de dåtida anspråken på ett sjukhus. Men tiderna förändrades. Den hygieniska vetenskapens framsteg gjorde snart fordringarna på ett sunt sjukhus så stora att Serafimerlasarettet, från att ha varit det bästa, efter knappt 50 år blev ett av de sämre i Sverige i fråga om inredning, ventilation, uppvärmning och även utrymme. Sedan såväl Stockholms stad som Stockholms län samt riksdagen bifallit framställningar om anslag, företogs 1889-93 en fullständig om- och tillbyggnad. De nya byggnaderna uppfördes på lasarettets ursprungliga tomt.
Serafimerlasarettets styrelse utgjordes ända till 1888 av de två serafimerriddarna. Men sedan Stockholms stad vid sitt anslag till nybyggnaden på 1880-talet fäst det villkoret att en plats i direktionen skulle tillkomma en av staden utsedd ledamot, förändrades direktionen så att den bestod av sex personer, nämligen ordförande och vice ordförande, förordnade av Kungl. Maj:t, två representanter för läkarkåren samt två ledamöter utsedda av Stockholms stadsfullmäktige respektive Stockholms läns landsting. Härvid kom bland annat Carl-Erik Ekgren att ingå som utsedd av Stockholms stadsfullmäktige.
Serafimerlasarettet fungerade alltid som ett undervisnings- och forskningssjukhus och överläkarna var i regel professorer vid Karolinska institutet. Trots ytterligare utbyggnad började man redan på 1910-talet diskutera en flyttning av verksamheten till ett nytt och modernt sjukhus, något som dock kom att dröja. Serafimerlasarettet övertogs helt av staten 1937, men till följd av tillkomsten av Karolinska sjukhuset 1940 och Huddinge sjukhus 1972 förlorade man sin ställning som undervisnings- och forskningssjukhus och lades ned 1980.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
