USA:s president

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

USA:s president
Nuvarande
Barack Obama
sedan 20 januari 2009
Ämbetsfakta
Residens	Vita huset
Utses av	Elektorskollegiet
Mandatperiod	4 år, kan bli omvald en gång
Inrättat	30 april 1789
Efterträdare
Installation	{{{installation}}}
Webbplats	whitehouse.gov/president

USA:s president (engelska, formellt President of the United States of America) är Förenta staternas statschef (statsöverhuvud), regeringschef och överbefälhavare för landets stridskrafter. Mandatperioden är fyra år, och det är numera bara möjligt att väljas till ämbetet två gånger. Makten i USA är delad mellan presidenten (som väljs av elektorer, utsedda av folket), kongressen (som är USA:s parlament och väljs av folket), samt USA:s högsta domstol. Nuvarande och 44:e president är demokraten Barack Obama.

Till följd av USA:s supermaktstatus och befattningens enorma makt, räknas Förenta staternas president som världens mäktigaste person (eller till och med "den fria världens ledare"). Den förhandenvarande ämbetsinnehavaren är alltid en av de mest kända (och stundom omstridda) offentliga personerna överhuvudtaget. Under framförallt kalla kriget, kallades den amerikanska presidenten för Leader of the Free World (den fria världens anförare).^[1]

Författningsrättslig ställning

Se även USA:s konstitution.

Presidentens ställning beskrivs i grundlagens andra artikel. Föreskrifter för val och mandatperiod regleras genom de 12:e, 20:e, 22:a, 23:e och 25:e grundlagstilläggen.

Presidenten besitter tre befattningar samtidigt (statsöverhuvud (statschef), regeringschef och överbefälhavare), vilka i många andra länder upprätthålls av minst två personer. Fastän presidenten alltså förkroppsligar den amerikanska federala verkställande makten, så kontrolleras presidenten av checks and balances-systemet genom kongressen (lagstiftande) och det federala domstolsväsendet (dömande). Tack vare den strikta maktdelningen kan presidenten samtidigt inte vara vare sig ledamot i Kongressen eller federal domare.

Presidentsystem

Presidenten i USA är både statschef (som till exempel Sveriges kung eller Finlands president) och regeringschef (till exempel som Sveriges statsminister eller Storbritanniens premiärminister), och presidentsystemet i USA skiljer sig därför från exempelvis Finlands, Tysklands eller Frankrikes.

USA var en av de första moderna demokratierna, och valde att ha en president i stället för en monark som statsöverhuvud. De flesta andra republiker använder sig sedan dess av denna ämbetsbeteckning, men få har så stor makt som USA:s president och vissa länders presidenter har endast en symbolisk och representativ funktion. I åter andra länder ligger makten hos premiärministern, men presidenten kan upplösa en dåligt fungerande regering och avsätta premiärminister. Varianterna är många, och det är inte ens självklart att en republik måste ha en president – det räcker med att monarkin avskaffas. USA:s delstater har system som speglar det federala med delstatsparlament och en högsta domstol i delstaten; presidenten motsvaras av en guvernör i delstaten.

Statsöverhuvud

Som statschef har USA:s president betydligt mer makt än Europas kvarvarande regenter, och även jämfört med de presidenter som väljs i länder där makten är koncentrerad till en premiärminister. Som Förenta staternas statschef, i fortsättningen benämnd statsöverhuvud, är presidenten innehavare av landets högsta offentliga ämbete. Presidenten kan sluta avtal i Förenta staternas namn, vilka måste ratificeras av senaten med tvåtredjedelarsmajoritet; presidenten sänder ut – med senatens bifall – Förenta staternas ambassadörer och tar officiellt emot andra staters sändebud. Presidenten utnämner – återigen med senatens bifall –domare till federala domstolar, i synnerhet till Högsta domstolen, och alla andra federala ämbeten. Befogenheten att utnämna de övriga federala ämbetena vidaredelegeras av Kongressen, med undantag för de viktigaste befattningarna. Om senaten inte är samlad, kan presidenten själv göra en utnämning (recess appointment) som annars skulle ha fordrat senatens tillstyrkan. Denna utnämning upphör dock att gälla vid utgången av senatens session.

 id:Dem     value:blue  legend:Demokrat
 id:Rep     value:red     legend:Republikan
 id:War     value:gray(0.6)
 id:Fed  value:yellow    legend:Federalist
 id:Wh   value:pink      legend:Whig
 id:np   value:gray(0.8) legend:Partilös
 id:DR   value:green     legend:Demokrat-republikan

 width:33  shift:(-25,-5) align:right color:War fontsize:S textcolor:war

 from:1861  till:1865 text:"Inbördeskrig"
 from:1914  till:1918 text:"1:a VK"
 from:1939  till:1945 text:"2:a VK"
                               
 width:29 color:black textcolor:black
 

 from:1799  till:1801
 from:1899  till:1901
 from:1999  till:2001
            

 mark:(line,white) fontsize:S shift:(25,-5) width:25 fontsize:S
 from:start till:1797 color:np  $left  text:"George Washington 1789–1797"
 from:1797  till:1801 color:Fed  $right text:"John Adams ~1797–1801"
 from:1801  till:1809 color:DR  $left  text:"Thomas Jefferson_1801–1809"
 from:1809  till:1817 color:DR  $right text:"1809–1817_James Madison"
 from:1817  till:1825 color:DR  $left  text:"James Monroe_1817–1825"
 from:1825  till:1829 color:DR  $right text:"1825–1829_John Quincy Adams"
 from:1829  till:1837 color:Dem  $left  text:"Andrew Jackson_1829–1837"
 from:1837  till:1841 color:Dem  $right text:"1837–1841_Martin Van Buren"
 from:1841  till:1841 color:Wh  $left  text:"William H. Harrison_1841–1841"
 from:1841  till:1845 color:Wh  $right text:"1841–1845_John Tyler"             
 from:1845  till:1849 color:Dem  $left  text:"James K. Polk_1845–1849"
 from:1849  till:1850 color:Wh  $right text:"1849–1850_Zachary Taylor"
 from:1850  till:1853 color:Wh  $left  text:"Millard Fillmore_1850–1853"
 from:1853  till:1857 color:Dem  $right text:"1853–1857_Franklin Pierce"
 from:1857  till:1861 color:Dem  $left  text:"James Buchanan_1857–1861"
 from:1861  till:1865 color:Rep  $right text:"1861–1865_Abraham Lincoln"
 from:1865  till:1869 color:Rep  $left  text:"Andrew Johnson_1865–1869"
 from:1869  till:1877 color:Rep  $right text:"1869–1877_Ulysses S. Grant"
 from:1877  till:1881 color:Rep  $left  text:"Rutherford B. Hayes_1877–1881"
 from:1881  till:1881 color:Rep  $right text:"1881–1881_James A. Garfield"
 from:1881  till:1885 color:Rep  $left  text:"Chester A. Arthur_1881–1885"
 from:1885  till:1889 color:Dem  $right text:"1885–1889_Grover Cleveland"
 from:1889  till:1893 color:Rep  $left  text:"Benjamin Harrison_1889–1893"
 from:1893  till:1897 color:Dem  $right text:"1893–1897_Grover Cleveland"
 from:1897  till:1901 color:Rep  $left  text:"William McKinley_1897–1901"
 from:1901  till:1909 color:Rep  $right text:"1901–1909_Theodore Roosevelt"
 from:1909  till:1913 color:Rep  $left  text:"William H. Taft_1909–1913"
 from:1913  till:1921 color:Dem  $right text:"1913–1921_Woodrow Wilson"                     
 from:1921  till:1923 color:Rep  $left  text:"Warren G. Harding_1921–1923"
 from:1923  till:1929 color:Rep  $right text:"1923–1929_Calvin Coolidge"     
 from:1929  till:1933 color:Rep  $left  text:"Herbert Hoover_1929–1933"
 from:1933  till:1945 color:Dem  $right text:"1933–1945_Franklin D. Roosevelt"
 from:1945  till:1953 color:Dem  $left  text:"Harry Truman_1945–1953"
 from:1953  till:1961 color:Rep  $right text:"1953–1961_Dwight D. Eisenhower"
 from:1961  till:1963 color:Dem  $left  text:"John F. Kennedy_1961–1963"
 from:1963  till:1969 color:Dem  $right text:"1963–1969_Lyndon B. Johnson"
 from:1969  till:1974 color:Rep  $left  text:"Richard Nixon_1969–1974"
 from:1974  till:1977 color:Rep  $right text:"1974–1977_Gerald Ford"
 from:1977  till:1981 color:Dem  $left  text:"Jimmy Carter 1977–1981"
 from:1981  till:1989 color:Rep  $right text:"1981–1989_Ronald Reagan"
 from:1989  till:1993 color:Rep  $left  text:"George Bush_1989–1993"
 from:1993  till:2001 color:Dem  $right text:"1993–2001_Bill Clinton"
 from:2001  till:2009 color:Rep  $left  text:"George W. Bush_2001–2009"
 from:2009  till:end color:Dem  $right  text:"Barack Obama 2009–"

Regeringschef

Presidenten är samtidigt också Förenta staternas regeringschef. Presidenten verkställer de lagar som det amerikanska parlamentet stiftat, och kan också själv lägga fram lagförlag. Som regeringschef utser presidenten sina ministrar och de nyckelpersoner som finns samlade i Executive Office. Presidenten utnämner – med senatens bifall – och leder kabinettet. I kabinettet besitter presidenten fullständiga befogenheter att bestämma dess riktlinjer, eftersom presidenten kan entlediga en minister (secretary) när som helst. Presidenten skall då och då framlägga en berättelse över tillståndet i nationen inför Kongressen. Detta sker vanligtvis i det årliga talet State of the Union Address.

Överbefälhavare

Presidenten är överbefälhavare över stridskrafterna och – enligt grundlagens lydelse – delstaternas milis, då dessa befinner sig i en insats för federationen. Ehuru rätten att förklara krig tillkommer Kongressen jämlikt artikel i avsnitt 8 i grundlagen, kan presidenten självständigt beordra trupperna nästan vadsomhelst, såvida presidenten inte formellt förklarar krig samt värnar vissa parlamentariska kontrollrättigheter. Hit hör även kärnvapeninsatser. Detta privilegium utgör till stora delar grunden till den militära betydelse presidentämbetet också har.

Samarbetet med Kongressen

Presidenten är – till skillnad från i parlamentariska styrelseskick – ej obetingat beroende av Kongressens stöd för att kunna utöva sitt ämbete; ett politisk motstånd mellan president och Kongress är därvid författningsrättsligt inte utesluten och i praktiken inte sällsynt.

Förkroppsligande den verkställande makten, har presidenten till exempel ingen möjlighet att hemställa Kongressen lagärenden. I praktiken brukar närstående ledamöter till presidenten föra in presidentens lagförslag i vederbörlig kammare. Därutöver kan presidenten genom informell påverkan, bland annat genom tal om tillståndet i nationen, söka leda Kongressens beslut i en för honom önskvärd riktning. Är presidenten helt och hållet oense med Kongressen, kan presidenten lägga sitt veto mot en lag, vilket Kongressen endast kan återvisa med tvåtredjedelarsmajoritet i bägge kamrarna. Presidenten kan likväl under inga omständigheter upplösa Kongressen. Visserligen kan presidenten inom ramen för ett impeachment-förfarande fråntas sitt ämbete av Kongressen – man får dock beakta, att detta förfaringssätt är av straffrättslig art; någon möjlighet att politiskt frånta presidenten dennes ämbete finns inte.

Val

Detta avsnitt är en sammanfattning av Presidentval i USA

Valet är relativt komplicerat. Det består av förval (primaries) för att utse ett partis presidentkandidat, folkvalet och det anslutande valet genom elektorer. Slutligen följer räkningen av elektorsrösterna.

Förutsättningar

Kraven på presidenten anges i paragaraf fem i första kapitlet i andra artikeln i USA:s konstitution

Varje kandidat, till såväl presidentämbetet som vicepresidentämbetet, måste vara medborgare i Förenta staterna sedan födseln, däremot behöver kandidaten inte vara född i USA, republikanernas presidentkanditat 2008 John McCain är till exempel född i Panama. Kandidaten skall vara minst 35 år gammal och haft sin hemvist i Förenta staterna sedan åtminstone 14 år.

2005 föreslogs två tillägg till konstitutionen som skulle gör det möjligt för personer som varit medborgare under en lång period, men inte födda till amerikanska medborgare, att kunna bli president. Dessa tillägg antogs inte av kongressen.

Förval

Se även Primärval.

Vardera av de båda stora partiernas (Demokraterna och Republikanerna) presidentkandidater måste erkännas av partikonventen. Ett partis ombud till denna sammankomst utses genom förval (primaries). Medan en sittande president som ställer upp på nytt i regel blir obestridligt nominerad av sitt parti, är urvalsförfarandet i motståndarpartiet betydligt mer spännande. Ombudsmandaten fördelas så att de motsvarar befolkningsstorleken i de olika delstaterna. Därigenom kan segrar i flera stora delstater tillsammans med det faktum att delstatens alla ombudsröster tillfaller kandidaten, för en kandidat innebära att denna redan är nominerad av partiet. Av den anledningen genomförs redan i dessa förval, som beroende på delstat kan vara öppna för enbart partimedlemmar eller för alla partisympatisörer, omfattande och kostsamma valkampanjer. Härför nödvändiga medel anskaffas, vid sidan av kandidatens egen andel, genom donationer. När förvalen är avslutade bekräftar respektive parti vederbörlig kandidat formellt på den stora partisammankomsten. Här nominerar presidentkandidaten också en vicepresidentkandidat. Även denna kandidat plägar bekräftas av partikonventet.

Valdag

Presidentvalet äger rum på den första tisdagen efter den första måndagen i november månad – det vill säga tisdagen som infaller 2–8 november – under år som är jämnt delbara med fyra (2000, 2004, 2008 och så vidare). Väljarna röstar då på en av de möjliga tickets, bestående av president- och vicepresidentkandidat. Fastän deras chans att vinna är försumbar, förekommer ofta fler än de bägge stora partiernas förslag på valsedeln.

När det skall avgöras vem som ha valts till president (och vicepresident), räknas emellertid icke vem som har fått flest röster i hela landet. Istället överlåts detta avgörande på ett elektorskollegium. Elektorskollegiet består av 538 personer, vilka väljs i de olika delstaterna och i huvudstadsdistriktet. Deras antal överstiger det sammanlagda antalet ledamöter i Representanthuset (435) och senaten (100) sånär som på de tre elektorerna för den i Kongressen eljest orepresenterade huvudstaden Washington D.C. Därvid äger som regel inga proportionella val rum. Samtliga elektorer tillfaller det förslag som i delstaten erhållit flest röster. På så vis kan det inträffa, som år 2000, att en kandidat (2000 Al Gore) visserligen får fler röster än sin motståndare (2000 George W. Bush), men drar det kortaste strået vad gäller elektorsröster. (Fler exempel finns i avsnittet Kuriosa nedan.)

Elektorskollegiet

Se även Elektorskollegiet i amerikanska presidentval.

Oftast utan uppmärksamhet från allmänheten, samlas elektorerna i de olika delstaterna i december efter valet för att avge sina röster – det 538-hövdade elektorskollegiet samlas alltså aldrig som sådant. Då avger elektorerna sina röster – för president och för vicepresident åtskiljt. Elektorerna håller sig visserligen till att rösta på de kandidater för vars räkning de valts, detta motverkas av hemliga val eller stränga straff för eventuella avvikelser. Till följd av detta inträffar det regelmässigt att enstaka elektorer röstar emot sitt väljaruppdrag. Visserligen har en sådan faithless elector hittills aldrig ändrat valutgången.

Till och med år 1800 valdes inte president och vicepresident för sig, utan vinnaren blev president och tvåan vicepresident. Efter 1800 års val, då lika röstetal hade avgetts för Thomas Jefferson och Aaron Burr, ändrades detta genom det tolfte grundlagstillägget, som trädde i kraft 1804.

Sammanräkning och installation

I början av januari räknas elektorsrösterna från de 51 områdena av senaten och representanthuset i ett sällan förekommande gemensamt sammanträde. Denna uppgift ankommer på senatens talman, det vill säga den ännu sittande vicepresidenten. När sammanräkningen har avslutats kungör presidenten vem som har valts till president och vicepresident. Om ingen av kandidaterna har fått absolut majoritet av elektorsrösterna (det vill säga 270 röster), utser Representanthuset president och senaten vicepresident. Med tanke på USA:s sedan runt 200 år entydigt tudelade partisystem, är dock ett sådant skeende inget som längre förekommer.

Den på valet följande 20 januari (4 mars till och med 1933), vilket kallas installationsdagen (Inauguration Day), skall slutligen först vicepresidenten och därpå presidenten på slaget klockan 12.00 lokal tid svärja en ed i den federala huvudstaden. Eden lyder:

”I (Name) do solemnly swear (or: affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will, to the best of my ability, preserve, protect, and defend the Constitution of the United States.”

”Jag, (namn), svär (eller: lovar), att jag troget skall utöva Förenta staternas presidentämbete och efter bästa förmåga upprätthålla, värna och försvara Förenta staternas konstitution.”

Av tradition håller presidenten ena handen på en bibel under eden och tillfogar orden ”so help me God” (”så sant Gud mig hjälpe”); detta hör dock ej till den i grundlagen föreskrivna eden.^[2] I och med avläggandet av eden tillträder presidenten ämbetet med dess rättigheter och förpliktelser.

Mandatperiod

Gruppbild på presidenterna Gerald Ford, Richard Nixon, George Bush d.ä., Ronald Reagan och Jimmy Carter 4 november 1991.

Presidentens mandatperiod varar i fyra år. Skiljs president från sitt ämbete i förtid, till följd av att presidenten dör, avgår, entledigas eller blir oförmögen att utöva ämbetet, så blir vicepresidenten omgående ny president. Dennas mandatperiod sträcker sig till det ursprungliga slutet på företrädarens period. Skiljs vicepresidenten i förtid från sitt ämbete, träder det 25:e grundlagstillägget in, varigenom presidenten med senatens och representanthusets bifall kan utse en ny vicepresident. Finns det vid tidpunkten för en presidentvakans inte någon vicepresident, stadagar Succession Act att därnäst skall föreståndarna för Kongressens bägge kamrar och därpå kabinettmedlemmarna bli tillförordnad president.

Av princip får sedan 1951 en president omväljas endast en gång, oavsett om omvalet ansluter till den första mandatperioden eller om det sker vid ett senare tillfälle. Om en person emellertid har avgått från presidentposten och har tillbringat mindre än två år i ämbetet, får vederbörande väljas till president två gånger. Sammanlagt varar alltså den längsta teoretiskt möjliga ämbetsperioden i tio år. Av den anledningen fick Lyndon B. Johnson alltså kandidera på nytt 1968.

Innan det 22:a grundlagstillägget trädde i kraft 1951 fanns inga hinder för omval utom George Washingtons exempel; han avböjde en tredje mandatperiod och rekommenderade det till sina efterträdare. Theodore Roosevelt kandiderade förgäves för en tredje period (1912). Franklin D. Roosevelt kandiderade framgångsrikt 1940 för en tredje och 1944 för en fjärde mandatperiod, i vilkens begynnelse han emellertid avled. Alla andra presidenter har följt Washingtons exempel.

Franklin Roosevelts efterträdare, Harry S. Truman, initierade 1951 det grundlagstillägg som bara tillåter ett omval.

Lönevillkor och förmåner

Den första presidenten, George Washington, tillkom en årlig lön om 25 000 dollar, som han emellertid inte tog emot, då han redan var en välbärgad man. Man övertygade honom så småningom att ta emot lönen för att hans efterträdare skulle göra sammalunda, eftersom man ville att även sådana som inte hade råd att tjänstgöra gratis skulle kunna vara president.^{[källa behövs]} Sedan 2001 får presidenten 400 000 dollar per år i lön.

Eftersom presidenten är Förenta staternas högste befattningshavare, utgör presidentens lön av tradition övre gräns för utbetalning till regeringsanställda. Av det skälet var man 2001 tvungen, då de höga ämbetsmännens löner alltmer närmade sig presidentens, att höja presidentens lön, för att fortsätta kunna betala ut en lämplig lön till dessa ämbetsmän.

För dagens presidenter tillkommer ytterligare förmåner: de får bo och arbeta i det rymliga Vita huset. Ombord på Air Force One och de övriga till presidentens förfogande stående fortskaffningsmedlen kan de expediera alla angelägenheter, vilket är nödvändigt för att de ska kunna fullfölja sina uppdrag. Dit hör också bland annat en bepansrad limousine och en helikopter. Vidare står lantgodset Camp David till presidentens förfogande, vartill även utländska dignitärer ofta inbjuds.

Presidenten med familj beskyddas städse av Secret Service. Till och med 1997 tillkom detta privilegium även alla förutvarande presidenter och deras familjer fram till presidentens död. Dädanefter gäller detta endast som längst i tio år efter entledigandet från ämbetet.

Därutöver tillkommer mindre förmåner såsom kostnadsfritt kontor, diplomatpass och hushållskassa för kontorsmedhjälpare och assistenter. Likväl är det först sedan 1958 som presidenter som lämnat befattningen erhåller pension. Sedan Herbert Hoover regeringsperiod (1929–1933) bygger tidigare presidenter regelmässigt upp egna presidentbibliotek, vilka på ett förnämligt sätt kan tjäna bevarandet och forskningen av respektive presidents kvarlåtenskap.

Efter sin presidentperiod får tidigare presidenter ej längre, vilket ofta felaktigt hävdas, fortsätta tilltalas ”Mr President”, utan skall tilltalas med det helt normala ”Sir”.

Tjänstebostad

Detta avsnitt är en sammanfattning av Vita huset

Vita huset, presidentens tjänstebostad och arbetsplats

Presidentens traditionella ämbetssäte är Vita huset i Washington D.C. Huset, vars grundläggande 1792 inledde byggandet av dagens amerikanska huvudstad, står sedan år 1800 till den amerikanske presidentens och presidentfamiljens förfogande. Det förstördes 1814 i det brittisk-amerikanska kriget och byggdes upp igen 1819.

Ovala rummet i Vita husets västra flygel är presidentens arbetsrum och skyddas av genomgripande säkerhetsåtgärder. En bunker under Vita husets östra flygel, Presidential Emergency Operations Center, skyddar vid nödfall presidenten och presidentens stab.

Kuriosa

Kuriosaavsnitt rekommenderas inte enligt Wikipedias riktlinjer. Artikeln kan förbättras genom att arbeta in relevant information och ta bort oväsentlig sådan.

• På grund av elektorssystemet kan det förekomma att någon blir president, trots att motståndarkandidaten fått fler röster:
  • 1824 – John Quincy Adams fick 44 804 färre röster än Andrew Jackson
  • 1876 – Rutherford B. Hayes fick 264 292 färre röster än Samuel J. Tilden
  • 1888 – Benjamin Harrison fick 95 713 färre röster än Grover Cleveland
  • 2000 – George W. Bush fick 540 520 färre röster än Al Gore
• Gerald Ford var president från och med 9 augusti 1974 till och med 20 januari 1977, utan att det amerikanska folket valt honom till vare sig president eller vicepresident. President Richard Nixon nominerade Ford till vicepresidentämbetet, då Spiro Agnew avgått 10 oktober 1973 på grund av korruptionsanklagelser. Knappt ett år senare hoppade Ford in som president, på grund av att Nixon avgick till följd av Watergateaffären.
• Grover Cleveland är den enda presidenten i USA:s historia vars två mandatperioder inte följde på varandra – från 1885 till 1889 och ånyo från 1893 till 1897 var han president och räknas därmed också två gånger.
• Den 1841 avlidne William H. Harrison har haft den kortaste ämbetsperioden, en månad; den i ämbetet avlidne demokraten Franklin D. Roosevelt är den som med en period på sammanlagt tolv år tjänstgjort längst som president (1933–1945), han är också den ende som blivit vald fyra gånger (1932, 1936, 1940, 1944, varav tre var omval).
• George W. Bush är sedan 1820 den första omvalda president som efterträtt en omvald president (Bill Clinton). År 1820 omvaldes James Monroe, vilkens föregångare James Madison var omvald likaså. Noteras bör, att också James Madisons föregångare Thomas Jefferson var likaledes omvald. Detta gäller bara om man tar hänsyn till att föregångarna till de omvalda William McKinley och Grover Cleveland hade två åtskilda mandatperioder. Grover Cleveland valdes 1884 till presidentämbetet. År 1888 förlorade han det till Benjamin Harrison. År 1892 återtillträdde Grover Cleveland, och avlöste Benjamin Harrison. Om man tar detta i beaktande, så var William McKinleys omval det sista före George W. Bushs, då två omvalda presidenter följt på varandra.
• Den första kvinna som kandiderat till presidentposten var Victoria Woodhull, som gjorde det 1872 – långt innan kvinnor hade rösträtt på federal nivå i USA.
• Presidentmarschen, Hail to the Chief av Georg Drumm, utnämndes 1952 av USA:s försvarsdepartement till officiell presidentsång. Sången beledsagar presidenten vid nästan varje offentligt framträdande. Texten sjungs knappt alls.
• Enligt Burke’s Peerage har flera presidenter direkta släktband med brittisk högadel.
• Fjorton presidenter har varit vicepresident.
• Hälften av de åtta presidenter som har dött i ämbetet blev mördade, alla fyra blev skjutna till döds, och tre av de fyra skjutna presidenterna var republikaner.
• Barack Obama, vald 2008, blev den förste svarte att ikläda sig ämbetet.
• Varje president sedan 1908 har beställt tändsticksaskar med egna motiv.^[3]

Transportmedel

Air Force One, en Boeing VC-25A tillhörande USA:s flygvapen, passerar Mount Rushmore.

För att kunna sköta sina tjänsteåligganden under frånvaro från ämbetssätet, kan presidenten bland annat använda två särskilt utrustade flygplan av typen Boeing 747 – i folkmun kända som Air Force One. Dock är denna benämning inte fast tilldelade just dessa två flygplan. Närmare bestämt kan vilket luftfartyg som helst tillhörande Flygvapnet ha anropsnamnet ”Air Force One”, närhelst presidenten är ombord.

På samma sätt får luftfartyg från Marinkåren anropsnamnet ”Marine One”, när presidenten är ombord. Oftast avses den helikopter, som presidenten använder för transport mellan Vita huset och Andrews Air Force Base (regeringsflygplanens hemflygplats). Och likaledes får luftfartyg från armén, marinen och kustbevakningen anropsnamnen ”Army One”, ”Navy One” respektive ”Coast Guard One”. ”Navy One” användes första gången 2003 när George W. Bush besökte hangarfartyget USS Abraham Lincoln. ”Coast Guard One” har hittills ännu aldrig använts. ”Executive One” är anropsnamnet för civilflygplan vari presidenten befinner sig.

Presidentens limousin.

Såsom tjänstebil står en Cadillac DTS modell 2006 till presidentens förfogande. Fordonet benämns Cadillac One, som dock är en inofficiell beteckning. Fordonet beledsagas av eskort, som utanför Washington men inom Förenta staterna har följande sammansättning (utanför Förenta staterna tillkommer i enlighet med landets protokoll andra fordon, till exempel motorcykeleskort):

1. Den lokala polisens fordon (säkrar framför)
2. Den lokala polisens fordon (säkrar framför)
3. Polisfordon (bombdesarmeringsspecialister)
4. Polisfordon (korsningskontroll)
5. Polisfordon som lots
6. Polisfordon med insatsledare
7. SUV från Secret Service
8. SUV från Secret Service
9. SUV från Secret Service
10. Specialskyddsfordon såsom platshållare (med Secret Service)
11. Specialskyddsfordon (med president, medpassagerare och Secret Service)
12. SUV från Secret Service
13. SUV från Secret Service
14. SUV från Secret Service
15. Control-Car
16. Specialfordon från Secret Service för en specialenhet (SWAT)
17. Support Vehicle
18. någon personal
19. någon personal
20. någon personal
21. Identifikationsteam från Secret Service
22. Presidentens medarbetare
23. Kamerabil 1 (fotografer)
24. Press
25. Kamerabil 2 (fotografer)
26. Kamerabil 3 (fotografer)
27. Kamerabil 4 (fotografer)
28. Press (från presspoolen)
29. Press
30. Hedersgäster
31. Den lokala polisens specialfordon för en specialenhet (SWAT)
32. Räddningstjänst
33. Pressbuss
34. Den lokala polisens fordon (säkrar bakom)
35. Den lokala polisens fordon (säkrar bakom)

Se även

• Lista över USA:s presidenter
• Presidentval i USA
• Successionsordningen för USA:s president
• Elektorskollegiet
• USA:s vicepresident
• USA:s första dam
• Vita Husets stabschef

Fotnoter

1. ↑ Jmf. som exempel dagens användning av denna ordvändning: Daring to Believe, Blacks Savor Obama Victory, Diane Cardwell, New York Times 5 januari 2008, refererad i Präsident der Vereinigten Staaten i tyska Wikipedia, 19 mars 2008
2. ↑ Library of Congress har en lista över de biblar som de olika presidenterna har använt sig av vid installationen, refererad i Präsident der Vereinigten Staaten i tyska Wikipedia, 19 mars 2008
3. ↑ Skylt på Tändsticksmuseet i Jönköping

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 19 mars 2008.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör USA:s president
  Bilder & media
• Vita husets hemsida

v • d • r USA:s presidenter USA:s tidiga expansion (1789-1861) George Washington · John Adams · Thomas Jefferson · James Madison · James Monroe · John Quincy Adams · Andrew Jackson · Martin Van Buren · William Henry Harrison · John Tyler · James K. Polk · Zachary Taylor · Millard Fillmore · Franklin Pierce · James Buchanan Inbördeskrig · rekonstruktion (1861-1914) Abraham Lincoln · Andrew Johnson · Ulysses S. Grant · Rutherford B. Hayes · James A. Garfield · Chester A. Arthur · Grover Cleveland · Benjamin Harrison · Grover Cleveland · William McKinley · Theodore Roosevelt · William Howard Taft Världskrig och depression (1914-1945) Woodrow Wilson · Warren G. Harding · Calvin Coolidge · Herbert Hoover · Franklin D. Roosevelt Kalla kriget (1945-1989) Harry S. Truman · Dwight D. Eisenhower · John F. Kennedy · Lyndon B. Johnson · Richard Nixon · Gerald Ford · Jimmy Carter · Ronald Reagan USA sedan 1989 (1989-) George H.W. Bush · Bill Clinton · George W. Bush · Barack Obama Detaljerad lista