Åttiotalet
Från Rilpedia
- Se även 1980-talet.
Åttiotalet är en svensk litteraturhistorisk term för 1880-talets litteratur och författare. Termen myntades av Verner von Heidenstam i en polemisk dikt från tidigt 1890-tal. Åttiotalsförattarna själva talade om Det unga Sverige. I ett nordisk perspektiv talar man om Det moderna genombrottet.
Den viktigaste förutsättningen för åttiotalet var utländska influenser. Georg Brandes idéer, som han fått vid en resa ner i Europa, och Ibsens pjäser viktiga för åttiotalet. Litteraturen skulle under åttiotalet blir mycket debattintiktad och det blev vanligt att författare skrev svar och fortsättningar på varandras verk. Åttiotalet var ett litterärt spretigt decennium. Första hälften präglas främst av kritiska realistiska dramer av kvinnliga dramatiker. Dessa diskuterade könsroller och äkteskapsfrågor ur ett kvinnoperspektiv. Mot slutet av decenniets går litteraturen mer över till undersökande naturalism med mindre uttalade ideologiska ambitioner.
Åttiotalet inleddes 1879 med Strindbergs Röda Rummet. Strindberg skulle prägla årtiondet. Typiska för tiden var hans naturalistiska dramer Fadren (1887) och Fröken Julie (1888). Trots, eller kanske på grund av att, Strindberg vistades utomlands 1883-89, med undantag för ett besök i Sverige 1886 då Giftas kom, var han en viktig inspiratör under åttiotalet. Anne Charlotte Leffler spelade en viktig roll genom att hålla litterära salonger, och Gustaf af Geijerstam författade många av decennniets programskrifter och utgivare av tidskrifter. Ola Hansson, Tor Hedberg, Oscar Levertin och Axel Lundegård var till olika grad knutna till honom. Ett nytt inslag i det svenska litterära livet var mängden betydande kvinnliga författare som Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Mathilda Malling och Victoria Benedictsson. Vissa av dem skrev dock under manliga pseudonymer.