Anne Charlotte Leffler
Från Rilpedia
Anne Charlotte Leffler, hertiginna av Cajanello, född 1 oktober 1849 i Stockholm, död 21 oktober 1892 i Neapel, var en svensk dramatiker och författare. Hon är i dag mest känd för sin radikala feministiska dramatik från 1880-talet. Hon var syster till Gösta Mittag-Leffler och Leopold Fredrik Alexander Leffler.
Innehåll |
Tidsandan
Leffler började i konfirmationsåldern skriva en stor prästgårdsroman, som blev ofullbordad. Hon debuterade istället 1869, under pseudonymen "Carlot", med novellsamlingen Händelsevis, som blev välvilligt mottagen. 1872 gifte sig Leffler med vice häradshövdingen G. Edgren. Under de följande åtta åren fick hon åtskilliga pjäser uppförda på Dramatiska teatern, fortfarande anonym. Anonymiteten var mer regel än undantag under denna tid.
Dramerna väckte stor uppmärksamhet genom sin naturliga, osökta ton och ett personligen känt idéinnehåll: Skådespelerskan (1873; tr. 1883), Pastorsadjunkten (1876; tr.s.å.), Under toffeln (s.å. och Elfvan (1880; tr. 1883). Gemensamt för dessa kan sägas vara, att konflikten uppkommer genom att en begåvad personlighet försöker lösgöra sig ur förhållanden som hämmar dess fria utveckling. De slutar alla med resignation.
Efter en tid av grundligare självstudier framträdde Leffler 1882 under eget namn som mognad författare med novellsamlingen Ur lifvet, som snart gjorde henne känd både i Sverige och utomlands. 1883 utgav hon en andra samling "Ur lifvet", som på många håll väckte anstöt genom den realistiska novellen Aurore Bunge. Novellen skildrar en kvinnas sexualitet på ett för sin tid mycket öppet sätt, något som inte ansågs passa för en kvinnlig författare att skriva om. Leffler har ofta kallats för det nedsättande "tendensförfattare", med vilket antyds att hon endast skildrade (kvinno-)politiska idéer, utan litterär kvalitet. Av hennes mer politiska dramer märks särskilt det verklighetsbaserade skådespelet Sanna qvinnor (1883), som hade stor betydelse för opinionen i fråga om den gifta kvinnans äganderätt. Även dramat Hur man gör gott (1885) - som är en skriande protest mot sociala klyftor och överklassmäns regelmässiga utnyttjande av kvinnor ur arbetarklassen - brukar räknas till Lefflers tendenslitteratur. Vänfast och i besittning av stor konversationsförmåga, bildade hon en litterär salong i Stockholm.
Erotiken
Nya livsintryck avspeglades livligt i romanen En sommarsaga (1886 (som utgjorde fjärde bandet av "Ur lifvet") som behandlade problemet hur den utvecklade nutidskvinnan skall kunna bevara sin personlighet och individuella livsgärning på det erotiska området. I samarbete med författaren och matematikprofessorn Sonja Kovalevski skrev hon 1887 dubbeldramat Kampen för lyckan.
Efter en resa i Italien 1888 skilde hon sig 1889, och gifte 1890 om sig i Rom med Pasquale del Pezzo, hertigen av Cajanello, professor i matematik vid Neapels universitet. Del två av berättelsen Kvinnlighet och erotik har ansetts beskriva förhållandet mellan Leffler och del Pezzo, något som Leffler själv förnekade. 1891 skrev hon komedierna Familjelycka och Den kärleken! (utgivna 1892 tillsammans med Moster Malvina under titeln "Tre komedier"), 1892 en biografi över Sonja Kovalevski samt sagospelet Sanningens vägar, en omklädnad för djärva moderna tankar.
Postumt
Efter hennes död utgavs 1893 Efterlemnade skrifter (2 bd, det förra innehållande bland annat "Sanningens vägar", det senare utgörande 5:e bandet av "Ur lifvet"). Flera av hennes arbeten finns översatta till norska, danska, finska, ryska, tyska, engelska, holländska, italienska, bulgariska och kroatiska. Leffler skildrade realistiskt medel- och överklass, särskilt i huvudstaden, i enkel, lugn och flärdfri framställningskonst. Hennes iakttagelseförmåga och objektivitet satte henne i stånd att ge nyanserade samhällsbilder, som av hennes livliga samhällsintressen fick en bestämd social bakgrund. Bland de mest karakteristiska av hennes mindre noveller finns den humoristiska Gusten får pastoratet och den societets- och karaktärstecknande En bal i societeten.
Leffler brukar nämnas tillsammans med Victoria Benedictsson och Alfhild Agrell som de största kvinnliga författarna ur 1880-talsgenerationen. Hon räknas även till de största svenska dramatikerna Under 1880-talet spelades hon mer än August Strindberg på de svenska scenerna.
Under 2008 turnerade Riksteatern med hennes pjäs "Familjelycka". [[1]] Under 2008 gavs hennes pjäs "Skådespelerskan" av Stadsteatern i Stockholm.
- Flera av hennes verk, bland annat "Kvinnlighet och erotik" i sin helhet (del I, del II och Efterskrift), finns som e-böcker i eBoklagret Omnibus.
Bibliografi
- Händelsevis: trenne teckningar (Stockholm 1869; under pseudonymen Carlot)
- Pastorsadjunkten: skådespel i tre akter (Stockholm 1876)
- Ur lifvet I (Stockholm 1882; innehåller En bal i societeten, En stor man, En triumf, Dömd, Doktorns hustru, Sesam öppna dig! och Tvifvel)
- Ur lifvet II (Stockholm 1883; innehåller Aurore Bunge, Barnet, Ett bröllop och I krig med samhället)
- Ur lifvet III (Stockholm 1883; innehåller Kvinnlighet och erotik I och Gusten får pastoratet)
- Skådespelerskan: dramatisk teckning i två akter (Stockholm 1883)
- Under toffeln: komedi i två akter (Stockholm 1883)
- Elfvan: skådespel i tre akter (Stockholm 1883)
- Sanna kvinnor: skådespel i tre akter (Stockholm 1883)
- Hur man gör godt: skådespel i fyra akter (Stockholm 1885)
- Ur lifvet IV (Stockholm 1886; innehåller En sommarsaga)
- Kampen för lyckan: två parallelldramer (Stockholm 1887; tillsammans med Sonja Kovalevsky)
- Ur lifvet V (Stockholm 1890, innehåller Kvinnlighet och erotik II)
- Tre komedier (Stockholm 1891; innehåller Den kärleken, Familjelycka och Moster Malvina)
- Sonja Kovalevsky: hvad jag upplefvat tillsammans med henne och hvad hon berättat mig om sig själf (Stockholm 1892)
- Ur lifvet VI (Stockholm 1893; innehåller Trång horisont, Resa utrikes, Giftermål af tycke, Utomkring äktenskapet, Ett underverk och Jämlikhet)
- Efterlämnade skrifter (Stockholm 1893; innehåller Sanningens vägar och Napolitanska bilder)
- En självbiografi: grundad på dagböcker och brev (Stockholm 1922; sammanställd av Jane Gernandt-Claine och Ingeborg Essén)
Källor
Britt Lohse: Anne Charlotte Edgrens genombrott: bakgrunden och novellsamlingen Ur livet I, licavhandling 1956, [2]
Externa länkar
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Anne Charlotte Leffler, 1904–1926 (Not).
