Olympiska vinterspelen

Från Rilpedia

Version från den 28 maj 2009 kl. 12.32 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Arrangörsorter av olympiska vinterspelen.

Olympiska vinterspelen, vinter-OS, är olympiska spel som hålls vart fjärde år. Kraven för att en sport skall vara vinterolympisk gren är att den utövas på snö och/eller is, samt utövas på organiserad nivå på minst tre av Jordens fem av människor befolkade världsdelar.

Innehåll

Historia

Tidiga år

När den internationella olympiska kommittén (IOK) grundades 1894, var en av de föreslagna sporterna i programmet skridskoåkning. Dock utfördes ingen skridskoåkning i de olympiska spelen tills de olympiska sommarspelen 1908 i London, vilka arrangerade fyra grenar i konståkning. Ulrich Salchow (10 VM-guld) och Magde Syers (första konkurrenskraftiga konståkerskan) vann de enskilda titlarna med lätthet.

Tre år senare föreslog den italienska greven Eugenio Brunetta d'Usseaux att IOK skulle arrangera en vecka med vintersporter som en del av de olympiska sommarspelen 1912 i Stockholm. Arrangerarna motsatte sig denna idén, som ville främja Nordiska spelen, en vintersportstävling som hölls var fjärde år. Dock föreslogs samma idé igen för de olympiska sommarspelen 1916, som skulle hållas i Berlin. En vintersportsvecka med skridsko, konståkning, ishockey och nordisk skidsport planerades, men spelen ställdes in efter utbrottet av första världskriget 1914.

De första olympiska spelen efter kriget, de olympiska sommarspelen 1920 i Antwerpen, arrangerade konståkning igen, medan ishockeyn gjorde sin olympiska debut. Vid IOK:s möte följande år, bestämdes det att arrangörerna av de olympiska sommarspelen 1924 i Paris, även skulle vara värdar för den separata "Internationella vintersportveckan", under stöd av IOK. Denna "vecka" (den varade faktiskt 11 dagar) av tävlingar i Chamonix visade sig vara en stor succé, som lockade över 200 idrottare från 16 länder, som tävlade i 16 grenar. Den första grenen på programmet var 500 meters skridsko som vanns av den amerikanska idrottaren Charlie Jewtraw, som därigenom blev den första mästaren i de olympiska vinterspelen, men inte den första vinterolympiska mästaren, eftersom tävlingar konståkning och ishockey hölls 1908 och 1920. Totalt, 1924, dominerade de finska och norska idrottarna tävlingarna.

1925 bestämde IOK att skapa separata olympiska vinterspelen, och 1926, vid IOK:s 24:e kongress i Lissabon, utseddes den "Internationella vintersportveckan" 1924 i Chamonix retroaktivt som de första olympiska vinterspelen[1].

St. Moritz utsågs av de schweiziska arrangörerna till att vara värd för de andra olympiska vinterspelen, som hölls från den 11 februari till den 19 februari 1928. Curling och militärpatrull var inte längre medaljsporter (även om den senare demonstrerades), medan skeleton gjorde sitt första olympiska framträdande. Varmt väder plågade de olympiska spelen på den fjärde dagen. 10 000 meters skridsko gavs upp vid det 5:e varvet, och 50 kilometers ländskidåkningstävlingen slutade med en temperatur på 25°C, vilket tvingade en tredjedel av området att överge tävlingen.

Det följande olympiska spelet kom till Nordamerika för första gången. Dock deltog färre idrottare än 1928, på grund av att resan till Lake Placid i den amerikanska delstaten New York var lång och dyr för de flesta deltagare, och det fanns lite pengar för sport i mitten av den stora depressionen. På toppen av det, präglades spelen av varmt väder, vilket eventuellt gjorde det nödvändigt att förskjuta dem två dagar. Spelen öppnades den 4 februari och avslutades den 15 februari. Eddie Eagan, som hade varit olympisk mästare i boxning 1920, vann guld i herrarnas bobsleigh under dessa spel och blev den första och än så länge den enda olympiern som har vunnit två guldmedaljer i både de olympiska sommarspelen och -vinterspelen.

De Bayerska städerna Garmisch och Partenkirchen arrangerade tillsammans de olympiska vinterspelen 1936, som hölls från den 6 februari till den 16 februari. Alpin skidåkning gjorde sin olympiska debut i Tyskland, men skidlärare förbjöds att delta, eftersom den ansågs vara professionella. Detta beslut orsakade att de schweiziska och österrikiska skidåkarna bojkottade de olympiska spelen detta år[2]. Längdskidåkningsreläet hölls även för första gången, medan militärpatrull och isstock var demostreringssporter.

Andra världskriget

Andra världskriget avbröt firandet av de olympiska vinterspelen. Olympiska vinterspelen 1940 hade ursprungligen tilldelats till Sapporo i Japan, men togs tillbaka 1938, på grund av den japanska invasionen av Kina i det sino-japanska kriget. Därefter valdes St. Moritz i Schweiz av IOK att vara värd för de olympiska vinterspelen 1940, men tre månader senare drog IOK tillbaka St. Moritz som värd för spelen, på grund av osämja med de schweiziska arrangörerna. Garmisch-Partenkirchen, värden för det föregående spelet, erbjöd sig som värdar för spelen igen, men spelen ställdes in i dess helhet i november 1939 på grund av Tysklands invasion av Polen den 1 september.

De olympiska vinterspelen 1944, skulle ha ägt rum i Cortina d'Ampezzo i Italien, men ställdes in sommaren 1941, på grund av det fortfarande pågående andra världskriget.

Spelen

Chamonix 1924

Slutligen blev dock rösterna för olympiska vinterspel så starka att IOK vid möte i Lausanne 1921 beslutade att Frankrike skulle vara värd för de olympiska sommarspelen i Paris 1924 och även samma år arrangera olympiska vinterspel. Första vinter-OS hölls därmed 1924 i Chamonix i Frankrike, och kallades då "Internationella vintersportveckan". Den franska staden i Haute-Savoie gästades mellan 25 januari och 5 februari av mer än 200 idrottare från 16 nationer som också tävlade i 16 grenar. Första tävlingen var 500 skridsko som vanns av Charlie Jewtraw från USA. De finska och norska deltagarna dominerade tävlingarna.

St Moritz 1928

Den klassiska sportorten stod som värd för spelen 1928. Tävlingarna avgjordes mellan 11 februari och 19 februari. Curling och skidskytte hade tagits bort från programmet. Skeleton kom som ny gren. Varmt väder dag 4 gjorde att man blev tvungna att avbryta efter 5 par.

Lake Placid 1932

1932 kom spelen till Nordamerika och Lake Placid, New York, USA. Antalet deltagare var mindre än tidigare beroende på det långa avståndet för de dominerande européerna. Ännu ett varmt spel, man var tvungen att förlänga spelen 2 dagar för att kunna genomföra riktiga tävlingar. Man startade 4 februari och avslutade 15 februari. Eddie Eagan, som vann i boxning 1920 var med i vinnande boben. Han blev därmed först att vinna guld i både sommar- och vinterspel, en bedrift han fortfarande är ensam om.

Garmisch-Partenkirchen 1936

De bayerska tvillingstäderna organiserade tillsammans spelen 1936 mellan 6 februari och 16 februari. Utförsåkning introducerades och skidlärare förbjöds delta eftersom de betraktades som professionella. Detta ledde till att de schweiziska och österrikiska åkarna bojkottade spelen. Här åktes också stafett i längdskidåkning för första gången.

Andra världskriget 1940-1944

Kriget avbröt raden av spel. Tävlingarna 1940 skulle ha hållits i Sapporo, Japan. Spelen ställdes in tidigt efter Japans attack på Kina. IOK frågade St. Moritz om de kunde arrangera ytterligare tävlingar men gräl mellan arrangörerna och IOK resulterade i att man aldrig fick uppdraget. Garmisch-Partenkirchen anmälde så intresse. Spelen ställdes slutligen in i november 1939 efter Tysklands inmarsch i Polen två månader tidigare.

1944 hade man planerat att genomföra tävlingarna i Cortina d'Ampezzo. Allt ställdes in sommaren 1941 mitt i brinnande krig.

St Moritz 1948

Schweiz hade varit neutrala under kriget och det besutades att de skulle arrangera spelen för andra gången 1948. 28 länder tävlade mellan 30 januari och 8 februari. Deltagare från Japan och Tyskland inbjöds inte. Skeleton stod åter på programmet, men togs också bort efter tävlingarna med hänvisning till skaderisken.

Oslo 1952

Spelen kommer till Norden och skidåkningens vagga, Norge. Oslo arrangerar spelen med invigning 14 februari och avslutning 25 februari 1952. Elden tändes i Telemark i spisen hos skidpionjären Sondre Nordheim. Programmet hade nu utökats med längdskidåkning för kvinnor och storslalom presenterades. Bandy spelades som uppvisning. Tyskland deltog för första gången på 16 år, representerade av Västtyskland.

Cortina d'Ampezzo 1956

1956 stod Cortina som värd för spelen vilka genomfördes mellan 26 januari och 5 februari. Spelen var de första som sändes via television. Sovjetunionen deltog för första gången och vann flest medaljer.

Squaw Valley 1960

Orten stod tom när man i slutet av 1950-talet beslutade att ge spelen till Squaw Valley. Skridskobanor, hotell, skidliftar, allt fick uppföras. Tävlingarna genomfördes på nyfallen snö 18 februari till 28 februari 1960. Bob togs aldrig upp eftersom endast 9 nationer anmält sig. Skidskytte presenterades och damerna tävlade i hastighetsåkning på skridsko för första gången.

Innsbruck 1964

Tyrolestaden var värd vid spelen 1964. Återigen var snötillgången dålig och den österrikiska armén fick kallas in för att frakta snö till anläggningarna. Bob återkom som gren och nya delgrenar introducerades inom backhoppning och damernas längdskidåkning. Rodel togs upp på programmet.

Grenoble 1968

För första gången tävlar Östtysklad och Västtyskland som egna nationer i samma spel. Tidigare hade man haft kombinerat tyskt lag. Ny gren var stafett i skidskyttet. Under spelen görs också de första doping- och könstesten.

Sapporo 1972

Nu hölls spelen i Asien. Sapporo stod värd. Stor fråga var professionalismen, IOK:s ordförande Avery Brundage hotade att stänga av flera utförsåkare. Till slut blev det bara Karl Schranz, som hade tjänat mest pengar på tävlandet. Här åkte man också för sista gången på skidor helt gjorda av trä.

Innsbruck 1976

Spelen skulle egentligen ha avgjorts i Denver, Colodado, USA, men invånarna hade protesterat så kraftigt mot planerna att man avbröt planerandet redan 1972. Tidigare hade Whistler, British Columbia, Kanada ansökt om spelen och budet gick till dem men den nya regeringen i delstaten tackade nej. Insbruck fick arrangemaget för andra gången. Nya grenar var isdans och 1 000 m herrar skridsko.

Lake Placid 1980

Spelen återvänder till USA och staten New York. Kina gjorde debut vilket gjorde att Taiwan beordrades tävla under nytt namn vilket de vägrade att göra och de bojkottade spelen.

Sarajevo 1984

Överraskningen Sarajevo arrangerade spelen och är fortfarande de enda spelen som organiserats i det gamla "östblocket". Ingen jugoslav hade tidigare tagit medalj vilket dock Jure Franko ändrade på med en silvermedalj i storslalom. Damerna fick en ny gren, 20 km längdåkning på skidor.

Calgary 1988

Staden i Alberta, Kanada genomförde de första längre tävlingarna. Arrangemanget hade växt så att man nu behövde 16 dagar för att kunna genomföra allt. Nytt var skridskotävlingar på kort bana (shorttrack) och freestyle, båda uppvisningsgrenar.

Albertville 1992

Sista gången vinterspelen avgjordes samma år som sommarspelen var i franska regionen Haute Savoie och staden Albertville som egentligen bara var värd för 18 grenar. Uppvisningsgrenarna från 1988 var nu med som fullvärdiga grenar och damerna fick tävla i skidskytte. Curling var uppvisningsgren. Splittringen av "östblocket" medförde att en mängd nya nationer deltog. De baltiska starena deltog var för sig medan övriga fd Sovjetrepubliker tävlade under gemensamt namn, OSS. Första medaljen till en delatagre från södra halvklotet delades ut, Annelise Coberger tog medalj i damernas slalom.

Lillehammer 1994

Norge stod värd igen, denna gång i Lillehammer. Efter ett tidigare beslut hölls spelen redan 2 år efter de förra och inte samma år som sommarspelen. Programmet hade utökats ytterligare. En mängd nya stater deltog och Sverige vann sitt första OS-guld i ishockey efter straffslag av bland andra Peter Forsberg och en räddning av Tommy Salo.

Nagano 1998

2 000 deltagare hade spelen i japanska Nagano vilket var nytt rekord. Nya sporter på programmet var snowboard och curling. Damerna premiärspelade ishockey och herrarnas turnering tillät för första gången professionella att delta. USA och Kanada var favoriter men Tjeckien vann os-guldet.

Salt Lake City 2002

De 19:e olympiska vinterspelen hölls i Salt Lake City, Utah, USA. Strax före invigningen fann man att organisatörerna hade mutat delegater i IOK och flera fick avgå till följd av utredningen. Skeleton kom tillbaka som gren andra sporter fick nya delgrenar. Säkerhetsarrangemangen var rigorösa efter terroristattacken 11 september 2001. Den mest osannolika guldmedaljen togs vid spelen. Vid 1000 m short track klarade inte australiern Steven Bradbury sig vidare, men efter en diskvalificering kom han till final som siste man. De fyra andra skridskoåkarna kolliderade så illa att Bradbury ohotad kunde åka i mål som guldmedaljör.

Turin 2006

Spelen nådde Italien igen. Sverige nådde stora framgångar i sprintskidåkning, alpint, ishockey, curling och skidskytte.

Framtiden

2010

IOK röstade 2003 fram Vancouver att hålla spelen 2010.

2014

IOK röstade 2007 fram Sotji i Ryssland att anordna spelen 2014. Övriga kandidatorter i finalomröstningen var Salzburg i Österrike och Pyeongchang i Sydkorea,

Arrangörsorter

Klicka på årtalet för information om tävlingarna och på orts- eller statsnamnen för närmare information om dessa.

(kommande obeslutade spel)

Medaljligan

Medaljfördelning under vinter-OS sedan 1924 Olympic rings.svg
Placering Nation Med 1.png Guld Med 2.png Silver Med 3.png Brons Totalt
1 Mall:Landsdata Norge Norge 98 100 85 283
2 Mall:Landsdata Sovjetunionen Sovjetunionen 79 57 59 195
3 Mall:Landsdata USA USA 78 81 59 218
4 Mall:Landsdata Tyskland Tyskland 69 66 46 181
5 Kanada Österrike 51 64 70 185
6 Sverige Sverige 46 33 45 124
7 Mall:Landsdata Finland Finland 42 57 52 151
8 Mall:Landsdata Kanada Kanada 39 38 43 120
9 Mall:Landsdata Östtyskland Östtyskland 39 36 35 110
10 Mall:Landsdata Schweiz Schweiz 37 37 43 117

Se även

Referenser

Noter

  1. ”Ist Olympic Winter Games” (på Brittisk engelska). Olympiska spelen. Internationella olympiska kommittén. http://www.olympic.org/uk/games/past/index_uk.asp?OLGT=1&OLGY=1924. Läst 2006-05-06. 
  2. ”IV olympiska vinterspelen” (på Brittisk engelska). Olympiska spelen. Internationella olympiska kommittén. http://www.olympic.org/uk/games/past/index_uk.asp?OLGT=1&OLGY=1936. Läst 2006-05-06. 

Externa länkar


Personliga verktyg