Gotlands historia
Från Rilpedia
Jena är en stad i den tyska delstaten Thüringen. Den har omkring 100 000 invånare (2006) och ligger i floden Saales dalgång cirka 70 kilometer sydväst om Halle an der Saale.
Genom stadens sydligaste delar går motorvägen A4, som i väster ansluter till A7 vid Bad Hersfeld. Den går i östlig riktning mot Chemnitz och Dresden och har cirka 20 kilometer öster om Jena anslutning till A9, som går mellan Nürnberg i söder och Leipzig och Berlin i norr. Jena är också en järnvägsknutpunkt och har alltså goda markförbindelser med övriga delar av förbundsrepubliken.
I Jena finns sedan mitten på 1800-talet en världsbekant optisk industri nämligen Carl Zeiss, som tillverkar kameror, kikare, projektorer, planetarier och diverse andra instrument som kräver linser av hög kvalitet. Företagsnamnet återfinns även stadens fotbollslag FC Carl Zeiss Jena. Här finns också Schott Jenaer Glas. Gotlands historia har formats av öns läge mitt i egentliga Östersjön. Under medeltiden blev ön mycket rik på handel. Ön var ursprungligen en oberoende nation, förbunden med Sverige, men övertogs av Danmark 1361 och kom inte i svensk ägo förrän freden i Brömsebro.
Innehåll |
Förhistorisk tid
I "Gutasagan", ett bihang till Gutalagen, som skrevs omkring 1200 på gutniska, nämns Tjelvar som öns upptäckare och första bebyggare. Tjelvars sonson Gute skall enligt sagan varit den som givit ön och dess befolkning sitt namn.
I kulturhistoriskt avseende är Gotland märkligt. Man kan säga att samma betydelse som Rhodos, Kreta, Sicilien och andra öar hade för Medelhavsländerna, hade Gotland – och delvis Öland och Bornholm – under lång tid för stora delar av Östersjöområdet. Bevisen för Gotlands förbindelse med närmare och mer fjärran länder under första årtusendet är många: man har till med funnit en snäcka (Cypraea) från Indiska Oceanen i en grav från järnåldern. Stora gravfält finns exempelvis vid Trullhalsar och Gålrum.
Omstritt är om det var från Gotland som goterna en gång i tiden utvandrade. Gutasagan omtalar en forntida utvandring och språkforskningen ger vid handen att folknamnen goter och gutar egentligen är identiska.
När och hur Gotland kom att bli en del av Sveariket är likaledes en omstridd fråga. Den engelske sjöfararen Wulfstan som runt 880 gjorde en sjöresa till de nordiska länderna nämner att Gotland då hörde under svearna. Enligt Gutasagan skall föreingen med svearna ha föregåtts av strider, i vilka gutarna varit segerrika, men likväl insett det värdefulla i att ha en stark bundsförvant och således frivilligt ingått förbund med Sveariket. Avair Stråben nämns som den gute som lyckades förhandla fram avtalet i vilket gutarna gavs fördelaktika handelsförmåner och militärt skydd mot skattskyldighet.
Gotlands merkantila betydelse framgår bland annat av stora fynd av utländska mynt. Av de stora "myntvågor", som under 800-1000-talen träffade Sverige, stannade en betydande del på Gotland. Ön i sin helhet, inte bara Visby, var ett handelscentrum. Myntfynden är spridda över hela ön. Öns hela befolkning, storbönder, var och en på sin gård, bedrev internationell handel.
Botair av Akebäck nämns som den förste att bygga en kyrka på Gotland. Den skall dock ha bränts ned av hedningar. Vid byggandet av den andra kyrkan fick Botair emellertid stöd av sin måg, den mäktige Lickair Vise, varför kyrkan fick stå kvar i den ort som skulle komma att bli Visby, allt enligt Gutasagan. Fullt kristna blev dock gutarna inte förrän den norske kungen Olav den helige, åtminstone enligt krönikören Niels Strelow, besegrade den hedniske guten Dacker i Bro och hans här på Lekare hed och tvingade de överlevande att välja mella dopet och svärdet.
Medeltid
Gotland var under medeltiden indelat i 20 hundare benämnda ting, som benämndes efter tingsstället och hade var sin tingsdomare. Dessa "ting" var förenade till så kalladel tridhiungaer (tredingar), motsvarande den än i dag bestående prosteriindelningen (en annan benämning på kyrklig indelning i s.k. kontrakt). Ett allmänt landsting, Gutnalthing, hölls dessutom vid Roma av landsdomaren, som jämte de tre prostarna och de övriga domarna utgjorde Gotlands egentliga styrelse. I kyrkligt avseende hörde ön (till 1570) under Linköpings stift, men fick 1572 egen stiftschef (se Visby stift). På ön fanns ett dominikaner- och ett franciskankloster (bägge i Visby), samt ett munk- och ett nunnekloster (Sancta Maria de Guthnalia, sedermera kalladt Roma, och Solberga) av cisterciensorden. Där Roma kloster förlades hade förresten varit gutnaltingets tingsplats (där de sammanträdde, se vidare uner länken Roma kloster).
Män från Gotlands landsbygd var hovleverantörer åt engelska kungar, till exempel Henrik III, av bivax och gråverk (ekorrens vinterpäls). Här och var på Gotlands landsbygd finns medeltida stenhus ännu bevarade som var hem åt sådana "handelsfurstar", och inte bostäder för en enbart jordbrukande befolkning. Gotlands landsbygd hade under medeltiden 97 kyrkor, av vilka 90 vid början av 1900-talet fortfarande användes för gudstjänst. De flesta är arkitektoniskt intressanta. En mycket stor del av dem undergick under medeltiden stora ombyggnader. Det var den intensiva handelsverksamheten som gjorde att man hade råd med denna storartade byggnadsverksamhet.
Det kända gotländska handelsfaktoriet i Novgorod, kallat Gutagård ägdes under hela medeltiden av personer på landsbygden. Gotlandslagens stadganden visar, att allmogen drev utländsk handel. Helt naturligt växte ur denna mark ett handelskraftigt stadssamhälle. Platsen för detta blev, även det helt naturligt, Visby. Troligen började ett stadssamhälle spira i Visby redan innan kristendomen kom till ön. Kristna kyrkor fanns redan tidigt på 1000-talet, både i Visby och på landsbygden. Visby var från början rent gutniskt men blev med tiden samlingsorten för "många folkslag", som företalet till Visby stadslag säger. Talrikast var tyskarna, och Visby blev medlem av Hansan. Utvecklingen blev sådan att Visby under lång tid i handelspolitiskt avseende var i en ledande ställning för en stor del av norra Europa.
Visby blev med sina sammanslutningar och möjligen bättre handelsteknik med tiden en farlig konkurrent för landsbygdens storhandel. Splittringen föranleddes också möjligen av Visbys stora andel tyskar, vilkas lojalitet, helt naturligt, låg hos sina tyska bröder snarare än hos den gutniska befolkningen. Ett tydligt tecken på denna åtskillnad kan ses i det faktum att det gutniska tungomålet ända in på 1500-talet, i motsatt till övriga skandinaviska språk, men i likhet med isländska, var närmast opåverkat av tyska. Konflikter mellan stad och land ledde 1288 till ett öppet krig. Allmogen blev slagen vid Högbro i Roma socken, men under anförande av Peter Harding från Vall (vars gravsten nu förvaras i Statens historiska museum) och fem andra bondehövdingar sammandrabbade den åter med Visby borgare i en blodig och oavgjord strid nära Roma kloster. Ett försök till förlikning, vartill Gotlands prästerskap tog initiativ, blev fruktlöst.
Den svenska konungamakten tog då saken om hand. Magnus Ladulås, som 1276 medgivit gutar och tyskar handelsrättigheter på svenska fastlandet och 1285 genom sina ombud träffat närmare bestämmelser om skatternas utgörande, begagnade sig av stridigheterna för att stävja de oavhängighetssträvanden, som gjorde sig gällande på Gotland, särskilt från stadens sida. Borgmästare och råd från staden och ombud för landsbygden fick i Nyköping stå till svars för sina tilltag, särskilt de senaste krigsoroligheterna. En äldre förbrytelse drogs härvid fram, nämligen att borgarna utan att först rådgöra med konungen hade omgivit staden med en ringmur. Resultatet blev en fullständig underkastelse från stadens sida. Den måste avstå från sina planer på politiskt oberoende.
Landsbygden vann emellertid inga nämnvärda fördelar: staden skulle ej utkräva hämnd på bönderna, ej hindra deras sändebud till konungen, och tvister mellan landsbygd och stad skulle hänskjutas till kungen. Varken Visbys eller resten av öns välmakt var emellertid härmed bruten. Handeln fortsatte florera i över ett århundrade till, och Visby var under 1300-talet fortfarande Nordens rikaste stad, om ock dess dominerande ställning var förbi och de forna vittomfattande handelsförbindelserna började avtaga. Vad landsbygden beträffar, vittnar fortgående verksamhet inom kyrkobyggandet, att välstånd och handel ännu fanns kvar, om ock avtagande i större grad än i staden.
Att kraften hos bönderna ej var bruten, visar sig bland annat därav, att norra tredingens allmoge under en hövding från gården Angelbos i slaget vid Röcklinge backe i Lärbro socken 1313 nära Slite slog kung Birger Magnusson, som med härsmakt sökt tvinga allmogen att gå in på en skatteförhöjning. I intressekampen med staden beträffande bådas livsnerv, handeln, drog emellertid landsbygden städse det kortare strået, och slutligen 1399 sökte Visby utverka formligt förbud för all handel ute på landet. Efter underkastelsen under Magnus Ladulås fortfor Gotland att ha sin egen lag, även sedan Magnus Erikssons allmänna landslag utfärdats, och Gotland hade ej representanter vid svenska konungaval eller riksmöten.
Danske kungen Valdemar Atterdag landsteg 1361 på Gotland och slog under framtågandet mot Visby bönderna vid två eller tre sammanstötningar. Den 27 juli utkämpades en oerhört blodig strid på Korsbetningen strax utanför Visby murar. Staden sedan öppnade sina portar och blev hårt brandskattad. Konungen skall även ha dragit landet runt för att utpressa brandskatt. Det hars sagts att Gotlands och stadens välmakt för alltid bröts genom Valdemars rövartåg, men detta är långtifrån överensstämmande med verkligheten. Handeln var fortfarande vidsträckt, kyrkorna ägde fortfarande uppsättningar av dyrbara inventarier och Visby kunde bevilja lån. Orsakerna till Gotlands och Visbys avblomstring under medeltidens senaste skede låg djupare: de berodde på förändrade politiska förhållanden i Europa samt framför allt på förändrad läggning av handelsvägarna.
I slutet av medeltiden blev ön till slut tillhåll för sjörövare i vidsträckt skala. Vitaliebröderna, vilka stödde Albrekt av Mecklenburg i striderna med Drottning Margareta och 1394 intog Visby, var först ut. För en tid inträdde en bättre sakernas ordning, då Tyska ordens högmästare, Konrad von Jungingen, 1398 sände en ansenlig styrka till ön, som fördrev vitaliebröderna och ockuperade ön. Drottning Margareta sökte, ehuru förgäves, med vapenmakt rycka ön ur ordens våld och nödgades 1408 lösa till sig Gotland mot 9,000 rosenobler ("Gotlands lösen"), en summa till vilken varje hushåll i de svenska landskapen lämnat bidrag.
Gotland lades ändå under danska kronan. Erik av Pommern anlade 1411 i sydvästra hörnet av Visby en väldig fästning, Visborg, som behärskade hamn och stad och i långa tider var en skräck för stad, land och sjöfarten på Östersjön. Erik, som bosatte sig på Visborg 1437 efter att ha avsatts som kung i de tre unionsländerna, idkade där sjöröveri i 12 år. En av Karl Knutsson (Bonde) utsänd expedition (1448-49), som visserligen stormade Visby, men ej kunde intaga borgen, blev utan resultat.
1449-87 residerade bröderna Olof och Ivar Axelsson (Tott) som danska länsherrar, sysselsatta även de med ett vinstgivande mot svenska och lybska handelsflottorna riktat sjöröveri. Förgäves utrustade Gustav Vasa 1524 en kostsam expedition ("väl 8,000 man") för att rycka Gotland ur Sören Norbys händer. Ön erövrades så när som på Visby, och i Malmö recess samma år bestämdes att den tvistiga frågan om Gotland skulle underkastas skiljedom, men någon sådan kom ej till stånd, och ön stannade hos Danmark, till vilket den genom Freden i Stettin formligen avträddes 1570. Genom Freden i Brömsebro (1645) övergick överhögheten återigen till Sverige.
Efter 1645
Ön förde en tynande tillvaro efter försvenskningen. Visbys roll som internationell storhamn var överspelad sedan länge och övriga delar av ön präglades av isolering och en djup fattigdom. Erosion och vandrande sanddyner var ett ständigt problem fram till början av 1900-talet då stora planteringsinsatser genomfördes. Ön har dock blivit ett vittne till många dramatiska händelser igenom historien. 1808 ockuperade Ryssland ön under det pågående Finska kriget och ett tag såg det ut som om Sverige var tvungen att avträda Gotland till Ryssland, vilket dock avvärjdes i sista stund. Under Krimkriget 1853 drabbades flera engelska fartyg av kolera, och många brittiska sjömän fick sin sista vila på engelska kolerakyrkogården på Fårö. Under de bägge världskrigen var Gotland en av försvarsmakten avspärrad och stängd ö där minor ibland flöt iland längs kusterna. Samtidigt kom många flyktingar från de baltiska staterna iland på Gotland, särskilt under andra världskriget. Stora delar av Gotland, särskilt Fårö och norra Gotland, förblev dock stängd för utländsk allmänhet till långt efter krigsslutet och de sista avspärrningarna upphörde först 2002. Försvarets upprustning av ön under mitten av 1900-talet banade vägen för framväxten av samhällen som Fårösund.
Under det sena 1800-talet påbörjades en viss industrialisering i Visby som blev den naturliga utskeppningshamnen på ön. Alla järnvägslinjer som byggdes utgick från staden. En viss turistindustri i främst Visby drog igång under sommarmånaderna i början av 1900-talet. Emigrationen var dock lika betydande från ön, och först i början och under mitten av 1900-talet industrialiserades även resten av ön när ett kalkbrott startade i Slite och Roma sockerbruk som byggdes i Roma. I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet när många av de traditionella verksamheterna upphörde och stängde igen på ön började staten att utlokalisera vissa av sina verksamheter vilket håller på att genomföras (2006). Visby som turiststad har under tiden stärkts genom att staden av FN utsågs till Världsarv 1995 och att man 2003 satte in nya snabbgående fartyg på färjelinjerna Oskarshamn-Visby och Nynäshamn-Visby.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
