Från Rilpedia

Arvid Gustaf Richert, född 5 april 1887 i Göteborg, död 22 augusti 1981. Svensk diplomat, ämbetsman, landshövding i Älvsborgs län. Arvid Richert var envoyé och sändebud i Berlin för Utrikesdepartementet 1937-1945.

Arvid Richert var son till politikern och skriftställaren, professor Gustaf Richert (1857-1934) och Ellen af Billbergh. Gift 1910-1922 med Margit Nisser, dotter till bruksägare Martin Nisser och Elisabeth Wettergren. Hans bror Gösta Richert (f. 1888) var civilingenjör.

Efter en jur.kand. vid Uppsala universitet 1914, hade Arvid Richert tingstjänstgöring i Hedemora. 1918 blev han anställd vid regeringen, som andre sekreterare vid Utrikesdepartementet. Han var sekreterare i Bryssel, Haag och Helsingfors 1920-1924, varefter han blev byråchef på UD.

Under 1930-talet deltog han vid ekonomiska världskonferensen i London, var utrikesråd samt statssekreterare vid Handelsdepartementet. 1937 utsågs han till envoyé och sändebud i Berlin, vilket han var under hela andra världskriget. När en efterträdare som utrikesminister till Rickard Sandler skulle utses 1939 var Richert en av kandidaterna.

Hans korrespondens under andra världskriget med utrikesminister Christian Günther var ovärderlig, och han kunde berätta för regeringen redan i mars 1940 att Norge och Danmark skulle invaderas, vilket inträffade 9 april samma år. En av hans viktigaste informanter i Berlin var statssekreterare i utrikesministeriet, Auswärtiges Amt (till 1943), friherre Ernst Weizsäcker (1882-1951). Från att ha varit omåttligt populär bland statsråden, sjönk Richerts stjärna efter den tyska invasionen av Danmark och Norge 9 april 1940. Efter invasionen var det Richert som informerade regeringen om Tysklands, genom Joachim von Ribbentrop, ökade krav bland annat om att transportera vapen genom Sverige till Norge. Richert ansåg det vara säkrare för Sverige att ge bifall då han ansåg att Sverige saknade militär styrka att stå emot ett anfall. En av Richerts starkaste kritiker, Sven Grafström, menade att Richert var protysk, något som senare tillbakavisats av bland andra Olof Rydbeck.^[1] 1941 hävdade Richert att det var av "svenskt livsintresse" att påverka opinionen i protysk riktning, och tidigare, efter tyskarnas invasion av grannländerna, hade Richert förespråkat transiteringar genom landet (tidigare än det slutligen skedde), och förmodligen gick regeringen endast med på permittenttrafiken för att Richert eftertryckligt varnade för följderna om de nekade. Det hävdas att det är Richert som var kraften bakom att regeringen undertryckte kritik mot Tyskland i svenska medier, främst Torgny Segerstedts ledarartiklar. Vid krigsslutet förberedde han hemförandet av tillfångatagna norrmän och inledde den svenska hjälpverksamheten.

Som diplomat var Richert elegant och korrekt, mycket självständig men ibland pådrivande. Han offrade dock demokratiska friheter för en mer auktoritär och konservativ ordning, eftersom han ansåg att det var för landets bästa. Efter kriget uppenbarades det att en av hans kvinnliga medarbetare varit spion åt Gestapo, vilket han klandrades för offentligt. Uppdagandet ledde till rättegång, och fastän Richert friades från misstankar, misstänkliggjordes han av allmänheten och pressen. Richert hade en mycket svår diplomatisk roll, förlagd i Nazitysklands huvudstad, och han hade den otacksamma positionen att å ena sidan varna regeringen för hot om anfall, och å andra att förklara för Tyskland att Sverige stod emot deras begäran.

1945 återkom Richert till Sverige, och utsågs till generaldirektör och chef för Kommerskollegium. 1949 utnämndes han till landshövding i Älvsborgs län, vilket han förblev till sin pension 1955. Som pensionär fortsatte han sitt värv som ordförande i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Diplomaten Gunnar Hägglöf, som under många år hade ett nära samarbete med Richert, menade att Richert var en man som förstod att inge aktning och respekt och att han talade väl och metodiskt.

Se även

• Sveriges historia: Sverige under andra världskriget#Invasionen av Norge och Danmark

Källor

• Vem är det 1961
• Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget, Utrikesdepartementet 1947
• Dahl, Torsten, artikel i Svenska Män och Kvinnor 6 (Sthlm 1949)
• Hägglöf, Gunnar, Möte med Europa 1926-1940 (Sthlm 1971)
• Mohlin, Karl, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 146, 147 (Sthlm 1998)
• Rydbeck, Olof, I maktens närhet, Bonniers 1990
• Wahlbäck, K., Boberg, G., Sveriges sak är vår. Svensk utrikespolitik 1939-45 i dokument (Sthlm 1966)
• Wahlbäck, K., Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, (Sthlm 1972)
• Ernst Wigforss Minnen III (Sthlm 1954)

Noter

1. ↑ Olof Rydbeck, I maktens närhet, Bonnier 1990, s.59