Folkkyrka

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

En folkkyrka är en benämning huvudsakligen inom lutherdomen på ett kyrkosamfund som omfattar ett folk, men är även ett uttryck för en teologisk riktning. Benämningen härrör från danska folkekirke.

Folkkyrkotanken uppstod i Sverige under de första årtiondena under 1900-talet, och innebar ett avståndstagande mot kyrkor som bygger på teologi som gemensam grund.[1] Folkkyrka kan ibland vara synonym till nationalkyrka, som till exempel koptiska kyrkan, och till statskyrka.

Svenska kyrkans värdegrund kallas ofta "folkkyrklig". Folkkyrkotanken härrör från 1880-talets Tyskland, och fick ett särskilt genomslag hos socialdemokraterna. Det var biskopen Einar Billing som först formulerade tanken i Sverige, men det blev senare ett alternativ till statskyrkotanken i socialdemokraten Arthur Engbergs regi. Även kyrkomän som Billing och andra folkkyrkoförespråkare som Manfred Björkquist inom Ungkyrkorörelsen, var emot en elitistisk styrning av kyrkan, och ansåg att endast Gud skulle vara överställd i folkets kyrka.[1] Folkkyrkotanken blev sedermera den värdegrund som Svenska kyrkan antog. Från 1950-talet markerades hur folket via de politiska riksdagspartierna borde engagera sig i, och ta ansvar för kyrkan. Drivande för denna linje var teol. lic. Karl Manfred Olsson. Hans linje fick mycket starkt genomslag, först genom socialdemokraternas uppslutning för den, och därefter genom övriga partier. Dessa tog nu säte i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Alternativet blev högkyrkligheten; under början av 1900-talet var den lutherska så kallade "lundensiska högkyrkligheten" stark, dess främste talesman var biskop Gottfrid Billing i Lund. På 1930-talet växte den nutida högkyrkligheten fram, som kommit att kritisera den partipolitiskt influerade folkkyrkligheten. Alternativ till riksdagspartiernas engagemang i kyrkopolitiken blev de "opolitiska partierna" i kyrkomötet, bland dem "Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan", förkortat POSK, samt Frimodig kyrka, Gabriel med flera. En lång rad andra motsvarande valkorporationer finns på lokal- och stiftsnivå. Många av dem ifrågasätter inte folkyrklighetens teologi, men avvisar dess partipolitiska metoder.

I vissa sammanhang kan "folkkyrklig" mer allmänt beteckna strävanden efter en samhällstillvänd kyrka med "låga trösklar", som är öppen och tillgänglig för alla. Folkkyrkligheten i denna mening kan delas in i en traditionell form och en progressiv form. Den traditionella betonar kyrkans roll och möjligheter som traditionsbärare i samband med till exempel dop, konfirmation, bröllop, begravning eller årets högtider, det vill säga i de sammanhang där allmänheten traditionellt mest efterfrågar kyrkans medverkan. Den progressiva folkkyrkligheten eftersträvar en modernisering av kyrkan och kännetecknas av en påtaglig öppenhet för nya influenser från utvecklingen i samhället eller från andra religiösa traditioner än luthersk kristendom.

I Finland finns två folkkyrkor, tillika statskyrkor:

Folkkyrkotanken var utpräglad i nazisternas Tyskland när Deutsche Christen ombildade kyrkan år 1933, och utsåg nazisten Ludwig Müller till riksbiskop.[1] I enlighet med sin s.k. positiva kristendom (partiprogrammets punkt 24) bekämpade nazisterna all konkurrens på religiositetens område. Till stöd kunde dessa använda den protestantiske reformatorn Martin Luther, såväl i kampen mot judarna (Luther ville se ett judefritt Tyskland; judarnas skolor och synagogor skulle "brännas ner"[2]), som genom hans tes om absolut lydnad mot den världsliga politiska makten. Målet för nazisterna var emellertid att successivt "germanisera" kristendomen i enlighet med sina egna religiösa föreställningar, bl.a. inkorporerande fornnordisk mytologi. 1941 uttalade den ledande nazisten Martin Bormann offentligt: "Nationalsocialism och kristendom är oförenliga."[3]. Och under andra världskriget utarbetade den ansvarige Alfred Rosenberg ett trettiopunktsprogram för en kommande "nationell rikskyrka", vari i krävdes att "de främmande och utländska kristna läror som infördes i Tyskland det olycksaliga året 800" skulle "utplånas".[4]

Se även

Maciej Zaremba

Litteratur

  • Kyrkan – folket, Kajsa Ahlstrand med flera. Serien Tro & tanke, 1996:8. Utgiven av Svenska kyrkans forskningsråd. ISSN 1101-7937.
  • De aktuella kyrkobegreppen i Sverige, Arne Palmqvist. Statens offentliga utredningar 1964:16.
  • Kyrkligheter i Svenska kyrkan, Oloph Bexell. Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. Utgiven av Stephan Borgehammar, 1993.

Referenser

  1. 1,0 1,1 1,2 En fri kyrka? Del 2 Maciej Zaremba, 1999-12-03.
  2. William L. Shirer, Det tredje rikets uppgång och fall, Stockholm 2004, s I:277
  3. Shirer 2004, s I:281
  4. Shirer 2004, s I:281
Personliga verktyg