Marie Louise Marcadet
Från Rilpedia
Marie Louise Marcadet (f. Baptiste), född i Sverige 1758, död i Paris 1804, var en svensk skådespelerska och sångerska av fransk ursprung som ansågs vara "en av den gustavianska scenens mest betydande krafter".
Innehåll |
Bakgrund
Hon var dotter till primadonnan vid Adolf Fredriks franska teatertrupp, Marie Baptiste, som spelade vid det svenska hovet i Drottningholm; även hennes far, Jacques Anselme Baptiste, var medlem av denna trupp, och hon fick, som andra skådespelarbarn, sin utbildning av sina föräldrar. Familjen lämnade Sverige 1771 men återvände 1776.
Marie Louise lärde sig svenska och debuterade sedan i operetten De bägge girige på Operan i Stora Bollhuset år 1778 och ansågs senare samma år uppträda gudomligt i Lucile. Hon var från detta år anställd vid Operan, ingick från 1781 i Monvels franska trupp och var från 1788 anställd även vid Dramaten. Hon uppträdde oftast i sångroller men även i talroller, och under sina nästan tjugo år som anställd blev hon en av de mest kända skådespelerskorna i Sverige, särskilt under den gustavianska eran då hon var en av scenkonstnärerna vid den år 1788 bildade Kungliga Dramatiska Teatern; tillsammas med Jacques Marie Boutet de Monvel och paret Desguillons var hon den främsta bidragaren till att den svenska scenkonsten utvecklades i den franska traditionen.
Roller och kritik
Marie Louise Marcadet beskrivs inte som vacker - hon var mycket mager och hennes silhuettbild visar en framskjutande underkäke och spetsig näsa - men som en strålande skådespelare och sångare; Kellgren sade att hon spelade gudomligt, Gjörwell skrev: "Hela själen är skapad för teatern" efter att han sett henne delta i pjäsen Zemir och Azor av Grétry, och nämndes av Carl von Fersen som ett exempel på utbildningens betydelse i sin skrift Operans och svenska spektaklets förbättrande, som han skrev 1780. Hennes sångröst var inget utöver det vanliga, men hon hanterade den så skickligt att hon fungerade utmärkt som operasångare; hennes bästa gren var taldramat, där hennes hårda franska accent gav hennes repliker kraft och energi, och beröms för passionerad styrka. Bland hennes största roller var Klytaimnestra, Merope, Jocasta i Oedipe, Statira i Olympie, Athalia och grevinnan Walltron.
Hon spelade Henriette i De bägge girige av Grétry (säsongen 1777-1778), Arséne i Arséne av Monsigny mot Elisabeth Olin och Kristofer Kristian Karsten och Iphigenie i Iphigenie i Aulis av Glück mot Carl Stenborg (1779-1780), Cybele i Atys av Piccinni mot Carl Stenborg och Kristofer Kristian Karsten (1784-1785), Hermione i Andromaque av Grétry mot Franziska Stading, Cecilia av Eka in Gustaf Wasa av Naumann mot Carl Stenborg, Kristofer Kristian Karsten och Caroline Müller (1785-1786), Ramfrid i Folke Birgersson till Ringstad mot Kristofer Kristian Karsten och Inga Åberg (1792-1793), och Minerva i Alcides inträde i världen av Haeffner (1793-1794). Hon spelade även Virginia i Virginia och Ebba Bjelke i Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna 1790.
Hon gifte sig 1780 med den franske dansören och balettkompositören Jean-Rémy Marcadet, premiärdansör och dansinstruktör vid Operan i Stockholm vid denna tid, och hon är mest känd under namnet madame Marcadet. Då teatern 1788-1803 styrdes som ett kooperativ av skådespelarna själva berömdes hon för att ha visat gott omdöme under omröstningarna för vilka pjäser som skulle spelas. Hon och Fredrica Löf innehade år 1788 truppens högsta lottandelar. Vid sitt giftermål 1780 fick hon en recett på Operan, med ansvaret för en uppsättning. G.J. Ehrensvärd skrev om den, som en kritik mot direktör Barnekow, att hon: "agerat directeur af spectaclen, det han bort göra, disponerat om loger, utsålt dem såsom uppå en auction, och som premierministern riksrådet Ulric Scheffer ej var bland de högst bjudande, så geck han miste om sin loge...den var blifvet gifven till en kock och en hofmästare. Sådana oanständigheter kan ingen annan theaterdirektion än denna tillåta."
Senare liv
Hösten år 1795 kom Marcadet i konflikt med ledningen på Dramaten (orsaken är okänd) och gjorde sin avskedsföreställning på Stenborgs Teater den 14 november 1795, där hon gjorde "en storartad succé genom den hyllning henne bragtes av den hänförda publiken" innan hon samma år lämnade landet med sin man och reste till Frankrike. Hos Stenborg spelade hon Amelie i Amelie och Montrose mot Samuel Ahlgren och Lovisa i operan Alexis mot Stenborg själv. Vid avskedspjäserna, recetterna Alexis och Italienskan i London, uttryckte hon genom annonserna sin ösnkan att "få emottaga den vördade allmänhetens uppmuntran, den hon under sin tjänstetid så lyckligt åtnjutit", och fick spela om pjäsen på begäran kvällen därpå (den 14:e). Hon saknades och ansågs svår att ersätta inom sitt fack. Hon avled i Paris.
Eftermäle
Gustaf Löwenhielm nämner hennes betydelse på 1800-talet då han poängterar att många av grundarna av den svenska nationalscenen i själva verket var utlänningar: "Är det omöjligt att engagera herr Berg och fröken Schoultz? - Annars ser jag icke huru Tit. skall kunna undgå att engagera halvvuxna utlänningar. Gustav III:s svenska nationalteater begyntes med den danska fru Müller (Caroline Müller), den franska fru Marcadet, den tyska mamsell Stading (Franziska Stading), den den tyska Fru Augusti (Lovisa Augusti) och den polska fru Karsten. Dessa damer ockuperade vår scen och uppehöllo den ifrån Sroara operans instiktelse och fru Olins (Elisabeth Olin) liktidiga avgång i början av 1780-talet till år 1800, då fru Desguillons skola hann utkläcka mamsell Wässelia (Jeanette Wässelius) cum celeris."
Se även
Referenser
- "Svenska kvinnor", Carin Österberg,1990.
- "Svenska folket genom tiderna", band 7, redigerad av Ewert Wrangel
- "Nordisk familjebok", 1951-55 års upplaga
- Georg Nordensvan, "Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar; Första bandet, 1842-1772"
- "Kungliga teaterns repertoar 1773-1973"
- Gidlunds förlag, "Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800."
- Johan Flodmark, Stenborgska skådebanorna.
