Henning Hamilton

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Henning Hamilton

Henning Ludvig Hugo Hamilton, född 16 januari 1814 i Stockholm, död 15 januari 1886 i Amélie-les-Bains i det franska departementet Pyrénées-orientales, var en svensk greve, militär, ämbetsman, politiker och skriftställare, för vår tid kanske mest känd för den s k Hamiltonaffären. Han var son till Gustaf Wathier Hamilton.

Innehåll

Karriär i korthet

Hamilton var konsultativt statsråd 1858-59, ecklesiastikminister 1859-60, riksdagsledamot (adelsståndet 1840-66, första kammaren 1867-81), lantmarskalk 1848, 1853-54 och 1856-58, talman i första kammaren 1877, landshövding i Östergötlands län 1852-58 samt ledamot i Svenska Akademien från 1856.

Biografi

Hamilton blev 1828 student i Uppsala, 1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente (avsked som löjtnant 1836) och 1831, efter kansliexamen, e.o. kanslist i Handels- och finansexpeditionen.

Hamilton tjänstgjorde 1837 som lärare i topografi och fortifikation vid krigsakademien (nuvarande krigsskolanKarlberg), var 1837-1843 lärare i taktik och reglementen vid läroanstalten för linjeofficerare i Stockholm samt från 1839 löjtnant i Topografiska kåren, kapten där 1845. Han var kammarherre först hos kronprinsessan Josefina (1841-1843), sedan hos prinsarna Karl och Gustaf. 1845 blev han major i armén och stabschef vid Livgardesbrigaden.

Hamilton deltog i det politiska livet som ordförande i bevillningsutskottet (1840 och 1847), som ledamot i statsutskottet (1844) och i den av Kunglig Majestät utsedda representationskommittén (1846-1847). År 1850 utnämndes Hamilton till överstelöjtnant i armén och blev 1851 förordnad samt 1852 utnämnd till landshövding i Östergötlands län. År 1853-1854 och 1856-1858 var Hamilton åter lantmarskalk. 27 april 1858 kallades han till konsultativt statsråd och var 29 januari 1859-2 november 1860 chef för Ecklesiastikdepartementet samt 1861-1864 svensk-norsk envoyé i Köpenhamn.

Han lämnade uppdraget som envoyé efter meningsmotsättningar om Sveriges politik gentemot Danmark.

Hamiltons långa ledighet från statstjänst innebar ingen vila från arbete. År 1866 valdes han till en av fullmäktige i riksgäldskontoret, ordförande 1867-1872; 1867-1881 var han ledamot av första kammaren i riksdagen och 1877 dess talman, 1868, 1873 och 1878 medlem av kyrkomötet samt därvid 1868 och 1873 ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875 ordförande vid adelsmötet samt 1875-1881 i riddarhusdirektionen.

1872 blev Hamilton kansler för universiteten i Uppsala och Lund. Han var också ordförande i kommittéerna för granskning av planerna för rikets fästningsbyggnader (1867), för ombesörjande av en revision av 1686 års kyrkolag (1869-1873) och för revision av stadgar för rikets allmänna läroverk (1870), i direktionerna för Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet (1870-1881) och över Göta kanalverk (1856-1862 och 1873-1881) samt i Allmänna hypoteksbanken (1875-1881).

Hamilton invaldes även till medlem i de flesta svenska lärda och vittra samfund samt en mängd utländska. Åren 1839-1843 var han sekreterare i Krigsvetenskapsakademien, blev 1856 en av de aderton i Svenska Akademien samt tjänstgjorde såsom denna akademis ständige sekreterare 1874-81. 1860 invaldes han som ledamot nummer 548 av Kungliga Vetenskapsakademien. År 1868 blev han filosofie hedersdoktor vid Lunds och 1879 juris hedersdoktor vid Köpenhamns universitet.

Hans parlamentariska vältalighet var betydande, till sin politiska karaktär var han aristokratisk, konservativ och starkt kungavänlig. Han var vid riksdagen 1865 i främsta ledet bland representationsreformens motståndare. Vissa personer kritiska till Hamilton[1] har sagt att Hamilton inom politiken snarare var den negativa kritikens än initiativets man och att han därför ej lyckades fästa sitt namn vid lösningen av någon enda viktig samhällsfråga.

Skrifter

Hamilton var en flitig författare och utgav bland annat Bibliothek för krigshistoria och krigskonst (1837-1839, de två första delarna tillsammans med O. Pettersen), Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens stora guldmedalj 1839), Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866-74 (1877). En mängd akademiska minnesteckningar utgick även från Hamiltons hand, till exempel över Karl De Geer (1869), J.A. v. Hartmansdorff (1870), K.G. Rehnsköld (1878), K.F. Akrell (1878), J.N. Tersmeden (1879) och Jakob de la Gardie (1880), och han var även flitigt verksam i tidningar och tidskrifter genom (stundom anonyma) inlägg i dagspolitiska stridsfrågor.

Se även

År 1881 utbröt plötsligt Hamiltonaffären, som innebär att Hamilton såg sig tvingad att avsäga sig alla poster och hedersutmärkelser samt gå i exil.


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Henning Ludvig Hugo Hamilton, 1904–1926 (Not).


Företrädare:
Carl Otto Palmstierna
Landshövding i Östergötlands län
18511858
Efterträdare:
Gustaf af Ugglas
Företrädare:
Carl David Skogman
Svenska Akademien,
Stol nr 9

1856-1881
Efterträdare:
Esaias Tegnér d.y.
Företrädare:
Lars Anton Anjou
Sveriges ecklesiastikminister
1859-1860
Efterträdare:
Carl Johan Thyselius
Företrädare:
Gustaf Lagerbjelke
Första kammarens talmän
1877
Efterträdare:
Anton Niklas Sundberg


Noter

  1. till exempel författaren till artikeln om Hamilton i Nordisk familjebok
Personliga verktyg