Fälttåget mot Norge
Från Rilpedia
| Fälttåget mot Norge | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Napoleonkrigen | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Norge |
||||||
| Befälhavare | |||||||
 Prins Karl Johan |
Prins Kristian |
||||||
| Styrka | |||||||
| 45 523 | 30 000 | ||||||
| Förluster | |||||||
| Ungefär lika stora som de norska förlusterna | 400 döda och sårade 300 tillfångatgna |
||||||
Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814.
Fredsavtalet, Konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905.
Bakgrund
Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge.
Krigets förlopp
Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli samma år ut på ett fälttåg som resulterade i en attack på ön Hvaler och på staden Fredrikstad. Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och tränad samt leddes av en av Napoleons främste generaler, den nyutnämnda svenska kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget.
Vapenvilan
En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.
