Tyr
Från Rilpedia
- Denna artikel handlar om asaguden Tyr. För det färöiska bandet, se Týr. För staden i Libanon, se Tyros. Tyr är även en beteckning på aminosyran tyrosin.
Tyr, isländska Týr betyder gud och är i nordisk mytologi en tämligen gåtfull gud samt en av asarna. Han är son till Oden och styvson till Hymer. I sin svenska form Ti förekommer han i bland annat i Tisdag (på danska heter motsvarande veckodag Tirsdag).
På ett av de två 400-talshornen i guld från *Gallehus i Danmark ses guden Tyr mata ett monster (liksom han i Eddan matar Fenrisulven) och därefter hur han sitter framför det fjättrade odjuret med avbiten hand (se nedan).
Innehåll |
Tyr i den prosaiska Eddan
Den enda myt i vilken Tyr spelar en betydande roll är den om Fenrisulvens fjättrande efter Lokes (Fenrirs fader) svek mot gudarna. Dessa lurar ulven att fjättrandet bara är en lek, och att han kommer att lössläppas sedan; Fenrir vill ha pant på detta, vilket endast Tyr vågar ställa upp på genom att lägga sin hand i djurets käft. När Fenrir förstår att han blivit lurad biter han av handen, varefter Tyr får leva enhänt. Under ragnarök kommer Tyr att strida mot helveteshunden Garm, och de kommer att dräpa varandra. Allt detta förmedlas av Snorre Sturlasson.
I gudasången Hymiskvida hittar man också Tyrs farmor eller mormor, en jättinna nio storhundraden huvud (9 x 120 = 1 180), såsom en bild av stjärnhimmelen. Som himmelsgud är Tyr från början segergivaren, eftersom han själv besegrat himmelsvargen (i senare tid utbytt mot Garm, som Tyr dödar -och själv dödas av - i Ragnarök).
Tyr i den poetiska Eddan
I Loketrätan påstår Loke att han har avlat en son med Tyrs hustru, två annars aldrig omnämnda gestalter. (”Min tillfälligtvis / var den son, som din hustru hade.”) Att den mytiska kronologin inte är helt entydig bevisas av att Loke här är fri, men Tyr ändock enhänt. (”Högra handen, / henne vill jag nämna, / som Fenrer ifrån dig slet.”) Även i Kvädet om Hymer förekommer Tyr, och förklarar där – tvärtemot vad Snorre berättar – att hans fader är jätten Hymer, som äger ett stort ölkar.
Tyr som krigsgud
Det har utifrån fenrismyten ofta föreslagits att Tyr varit en slags krigsgud med heder och rättvisa som sitt gebit. Att han varit en krigsgud styrks av att germanerna identifierat honom med den romerske krigsguden Mars i namngivandet av veckodagen tisdag (latin dies Martis, norska och danska tirsdag, engelska Tuesday, fornhögtyska ziestag). Tyr var också en gång nära knuten till tinget (folktinget); vid Rhen kallades han Mars Thingus, med påverkan på tyskans Dienstag. Från andra germanska folk än islänningarna känner vi Tyrs namn, men inte mycket mer. På fornsvenska är det Ti och finns i skogsnamnet Tiveden, på fornhögtyska Zîu eller Zîo, på fornengelska Tíw med flera former. T-runan ᛏ kallas för Tyr i rundikter. Tyr som kultgud är vanligt i danska ortnamn, såsom; Tislund, Tibirke, Tisvilde, Tissö m.fl.
Etymologi
Týr används även som appellativ med betydelsen gudaväsen i det isländska materialet. Exempelvis var Hangatýr (”den hängde guden”) ett av Odens många tillnamn. Pluralis av týr är tívar, vilket används om gudarna som kollektiv. Etymologiskt kommer Tyr ifrån ett mycket gammalt indoeuropeiskt ord – antingen *dyeus eller *deiwos, vars namn hos de vediska indierna blev Dyaus. Det förra ordet ger en urgermansk form *tieuz (senare *tīuz), och finns i grekiskans Zeus (genitiv; dios), latinets Jupiter och sanskrits Dyaus, hos romarna Juw- (som i Jup - piter, d.v.s fader himmel) och verkar följaktligen ha varit beteckningen på den indoeuropeiska himmelsguden. Det senare ordet *deiwos ger en urgermansk form *teiwaz (senare *tīwaz), och finns i latinets divus och deus (”gudomlig” och ”gud”), litauiskans dievas (”gud”), avestiskans daevas och sanskrits devas, och bör därför ha betytt gudaväsen på det indoeuropeiska urspråket. För den senare etymologin talar bland annat att Runkoteivas var namnet på en gudom hos finnarna.
Av etymologiska orsaker har somliga velat se Tyr som den ursprungliga högguden bland germanerna, som senare trängs ut av dödsguden Oden, vilken övertar flera av den förres attribut. Frånsett etymologi är detta dock ytterst spekulativt.
* Källor
- Snorre Sturlasson: Prosaiska Eddan: Gylfaginning: 25 (original, engelsk översättning), 34 (original, engelsk översättning), 51 (original, engelsk översättning)
- Poetiska Eddan: Lokasenna (original, svensk översättning), Hymiskviða (original, svensk översättning)
- Nordisk familjebok
- Svensk etymologisk ordbok
- Gallehushornen