Inkontinens

Från Rilpedia

Version från den 6 maj 2009 kl. 09.50 av Fluff (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Inkontinens innebär oförmåga att kontrollera urin eller avföring. Mindre barn är naturligt inkontinenta. Symtomen kan hanteras bland annat med hjälp av inkontinenshjälpmedel, som exempelvis blöja. Grundorsaken behandlas med varierande metoder, däribland kirurgi.

Innehåll

Urininkontinens

Urininkontinens brukar indelas i ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Det förra innebär läckage av mindre mängder i samband ansträngning eller kontinuerligt läckage. Trängningsinkontinens innebär plötslig tömning av urinblåsan. Blandinkontinens är en kombination av ansträngnings- och trängningsinkontinens; ofta är symtomen av den ena sjukdomen mer framträdande än den andra.

Ansträngningsinkontinens drabbar främst kvinnor och orsakas ofta av uttänjda muskler och ledband i bäckenbottnen. Även män kan få ansträngningsinkontinens, men det är mycket ovanligt. Då är det vanligen i samband med prostatasjukdomar eller efter kirurgiska ingrepp i prostata och urinblåsa.

Ansträngningsinkontinens uppstår ofta som en följd av graviditeter och förlossningar. Graviditeten innebär förändrade hormoner i kroppen vilket medför att muskler och bindväv uppmjukas för att förbereda kroppen för förlossningen. Under förlossningens slutfas medför krystvärkarna ännu en påfrestning för vävnaderna. Efter graviditeten återställs hormonbalansen, men vissa vävnadsförändringar kan kvarstå. Forskning visar att den första graviditeten innebär störst risk för urinläckage.

Trängningsinkontinens kan bland annat orsakas av bakterier i urinen, stenbildning i urinblåsan eller prostataförstoring. I många fall är man dock inte klar över orsaken till trängningarna.

Avföringsinkontinens

Avföringsinkontinens kan ha orsaker som muskelsvaghet, hemorrojder, förstoppning, diarrésjukdomar, tarmcancer, nervskador, malabsorptionssjukdomar eller på grund av sjukdomar som ms, parkinson, stroke och demens.

Beroende på orsak varierar behandlingen. För att hantera symtomen används en kombination av blöja och analtampong. Även lavemang kan vara ett sätt att hantera symtomen genom att tömma tarmen inför aktiviteter där det inte är lampligt att få avföring.

Behandling

Fil:Adultbabymale1.jpg
Med hjälp av moderna hjälpmedel kan inkontinenta personer leva ett aktivt liv.

Så länge symtom kvarstår är det nödvändigt att använda inkontinensskydd som blöja, både av praktiska och hygieniska skäl, men samtidigt är det önskvärt att behandla den underliggande orsaken.

Behandlingen beror på typen av urininkontinens. Träning eller operation är vanliga metoder vid ansträningsinkontinens. Trängingsinkontinens behandlas med läkemedel och träning, i sällsynta fall med operation. Vid överrinningsinkontinens går behandlingen ut på att ta bort det som trycker på urinröret, vanligtvis via operation.

För personer som lider av inkontinens finns det i Sverige kostnadsfria hjälpmedel att få. Exempel på detta är katetrar, uridom samt absorberande skydd och plastbyxor. Hjälpmedlen skrivs ut av distriktssköterskor eller annan sjukvårdpersonal med utbildning i inkontinensvård. Man kan även köpa inkontinensskydd på apoteket och dagligvaruhandeln.

Vanligen används dels en dagblöja, dels en tjockare nattblöja som även kan användas vid exempelvis resor. Blöjan kombineras gärna med en luftig och följsam plastbyxa. I samband med att rätt blöjtyp utprövas, vägs blöjan före påsättandet och efter avtagandet. På så sätt kan urinmängden uppskattas, vilket indikerar vilken kapacitet blöjan behöver ha. För att tillse torrhetskänsla och undvika läckage, bör blöjans angivna kapacitet vara omkring 50% större än den maximala urinmängden mellan två blöjbyten.

Många gånger anpassar sig inkontinenta personer gradvis till sina besvär – ofta med social isolering som konsekvens. Det är då nödvändigt att motivera individen dels att långsiktigt behandla grundorsaken och dels att använda blöja. Det är viktigt för de drabbade att våga söka vård; de flesta blir botade, eller får sina symtom lindrade.

Det är inte ovanligt att kvinnor blir urininkontinenta efter en graviditet, men med hjälp av ett personligt träningsprogram behöver kvinnan oftast använda blöjor endast under en period.

Externa länkar

Personliga verktyg