Zen
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. Motivering: Tonen, berättandet och fakta borde gås igenom |
| Zen | |
|---|---|
 Japansk sōtōzenmunk utövandes "Takahatsu". |
|
| Kinesiskt namn | |
| Rikskinesiska Hanyu pinyin | Chán |
| Rikskinesiska Wade-Giles | Ch'an |
| Kantonesiska jyutping | Sim |
| Shanghaikinesiska (wu) | Zeu [zø] |
| Traditionell kinesisk skrift | 禪 |
| Förenklad kinesisk skrift | 禅 |
| Japanskt namn | |
| Romaji = uttal | Zen |
| Hiragana | ぜん |
| Kanji | 禅 |
| Koreanskt namn | |
| Reviderad koreansk romanisering | Seon |
| McCune-Reischauer | Sŏn |
| Hangul | 선 |
| Hanja | 禪 |
| Namn på Sanskrit | |
| Romaniserat | Dhyāna |
| Devanāgarī | ध्यान |
| Vietnamesiskt namn | |
| Quốc ngữ | Thiền |
| Hán tự | 禅 |
Zen är en gren av mahayanabuddhismen som uppstod i Kina på 500-talet och därifrån spred sig till närliggande länder såsom Korea, Japan och Vietnam. Till övriga delar av världen har zen tagit sig framförallt från Japan efter andra världskriget. "Zen" är det japanska uttalet av kinesiskans "Ch'an" (ch'anna) som ljudmässigt kom att översätta sanskritordet "dhyana", (ung. "meditation"). Varför denna riktning med fokus på meditation kom att betraktas som så speciell att hela rörelsen tog namnet "zen", trots att meditation hela tiden varit den historiske buddhas, Siddharta Gautamas, centrala verktyg beror på att teori och övning inom Mahayanabuddhismen kom att utvecklas så pass att själva ursprunget med den självklara personliga övningen i enkel meditation åtminstone delvis kom i skymundan. Viktigt att veta är också att "zen" har många grenar och ingen fullständig gemensam teori och övning finns. Den gemensamma nämnaren är dock den personliga erfarenheten, det långsamma avvänjandet av präglade, förutfattade meningar och det enträgna arbetet med att ta emot ögonblicket som det är. Zen lär att vi är fria och samtidigt begränsar oss genom de handingar vi väljer att utföra och att dessa handlingar förstärker de mönster vi redan är fångade i.
Innehåll |
Grunden
Zen menar att man når förståelse av tillvaron eller snarare "blir den ursprungliga tillvaron" genom att öva närvaro i vardagen och med daglig sittande meditation (zazen) som dess nav. Genom att öva sig att leva i hängiven närvaro riktas all uppmärksamhet mot vardagens nödvändiga göromål där inget betraktas som mer "övning" än något annat. Skillnaden mellan den zen som utvecklades i pragmatiskt lagda Kina och den mer ursprungliga indiska buddhismen ligger delvis i att övningen tagit steget fullt ut mot vardagslivets praktiska göromål till skillnad mot ett liv i "andlig övning" vilket var det indiska sättet att utöva, grundat i en tusenårig tradition av yogiska övningar. Detta har visat sig vara ett steg i en populärisering av zen som kanske tidigare i historien inte skådats. Zen har fått möjligheten att bli en realistisk del av vardagen och ett existentiellt verktyg för gemene man. Idag pratar man i huvudsak om två huvudströmmningar, "sekter" (skolor), "Soto" och "Rinzai" (Kin."Tsaotung" och "Linji") vilka representerar två tillsynes polariserande sätt att se på tillvaron/zenövningen. "Soto" som tar fasta på tillvarons ursprungliga fulländning och således förespråkar en övning där man låter denna fulländning visa sig genom att man i zazen (zenmeditation) enbart håller sig vaken, närvarande och tillåter fysiska och mentala förändringar ske. En övning som lägger tonvikt på det aktiva och engagerade betraktandet. "Rinzai" använder så kallade "koan" eller "huato" (jap. "wa-to"), tillsynes paradoxala påståenden eller frågeställningar, som verktyg för att ge intellektet något att jobba med, men då det inte finns något svar på dessa "koan" eller "huato" tvingas vi till att öppna oss mot den tillvaro som är, bortom intellektets begränsning.
Övningen har av en kinesisk zenmästare, Yunmen (900-talet) beskrivits som:
"Bara gå när du går, bara sitt när du sitter, Framför allt, tveka inte."
Här följer ännu en liknelse som skapats för att förklara innebörden av zen:
- En bekymrad ung fisk simmade upp till havets kloke gamle.
- - Folk pratar så mycket om något som kallas havet, men vad är detta hav? sa fisken.
- - Havet är det som finns runt omkring dig, svarade den gamle.
- - Men varför kan inte jag se det?, frågade den unga fisken oroat.
- - Havet är inom dig och utanför dig. Du föddes i havet och du kommer att dö i havet.
- Havet omsluter dig, precis som din egen hud, svarade den gamla fisken.
Fiskarna vet inte att de lever i sjöar och floder, vi människor förstår inte att vi lever i en odelbar, föränderlig och ständigt skapad värld.
Zens rötter
Någon gång på 500-talet korsade den buddhistiske munken Bodhidharma havet mot Kina från Indien i syftet att sprida zen.
I Kina hade redan buddhismen börjat skjuta rötter sedan några hundra år, och den dåvarande kejsaren Wudi såg fram emot att träffa den lärde från grannlandet. Mötet med Bodhidharma blev dock inte riktigt vad kejsaren hade räknat med. Han hade kanske väntat sig beröm för de kloster och pagoder han byggt och de sutror (buddhas ord i skrift) han låtit kopiera när han frågade vilken förtjänst allt detta hade givit honom. Från Bodhidharma fick han svaret att det inte alls givit honom några som helst förtjänster. När han sedan fortsatte att fråga om den högsta undervisningen fick han svaret "Inget är heligt, allt är tomhet". Förvånad av de provocerande svaren frågade han till sist Bodhidharma "Vem är du?" varpå Bodhidharma enligt legenden svarar "Vet ej" och sedan lämnar kejsaren för att på berget Shaolin i nio år leva undangömt i väntan på att någon med en mognad övning och redo att förstå hans undervisning ska hitta till honom. Dessa år beskrivs enligt myten som att Bodhidharma oavbrutet satt zazen framför en vägg och har utvecklats till en ikon inom zen.
Huineng
Huineng föddes i familjen Lu år 638 i staden Xing i provinsen Canton. Hans far dog när han var ung och hans familj var fattig och därför fick han aldrig tillfälle att lära sig skriva och läsa. En dag när han levererade ved till ett värdshus, hörde han en gäst recitera Diamantsutran och erfor genom detta ett inom zen sk "uppvaknande" (Jap. kensho, att se vad man själv och världen egentligen är). Han beslutade sig omedelbart för att söka Vägen och bli Buddha. Gästen sägs ha donerat pengar för att Huineng skulle kunna sörja för sin mor varpå han gav sig ut på sin resa. På detta sätt började ett enastående kapitel i cháns (zen) historia i Kina. Efter att ha rest trettio dagar till fots anlände tillslut Huineng till berget Huang Mei där den femte patriarken Hongren levde.
Ur det första kapitlet i Plattformsutran:
"Jag gick till Patriarken för att visa min vördnad och blev tillfrågad var jag kom ifrån och vad jag förväntade mig av honom. Jag svarade "Jag är en vanlig man från Hsin Chou i Kwangtungprovinsen. Jag har rest hit långväga ifrån för att visa min vördnad, det enda jag önskar är att bli en Buddha". "Kommer du ifrån Kwangtung, du är alltså en barbar? Vad får dig att tro att du kan bli en Buddha?" frågade patriarken. Jag svarade "Trots att folk är födda i norr och söder, spelar det ingen roll när det kommer till deras buddhanatur. En barbar skiljer sig fysiskt från Ers Helighet men när det gäller buddhanaturen är det ingen skillnad"." Hongren bad omedelbart Hineng att tröska ris. Huineng stannade kvar i åtta månader och malde ris och högg ved.
under arbete
Dōgen Zenji
Dōgen som har kommit att representera en japansk form av sk "Soto zen" föddes i en uppsatt familj. Hans far kan ha varit Koga Michichika (久我道親), en högt uppsatt minister inom det kejserliga hovet, och hans mor var med största sannolikhet dotter till Fujiwara Motofusa (藤原基房), som tidigare varit överhuvud i rätten. Dōgens far dog när Dōgen var tre år gammal, och hans mor dog när han fyllt åtta år. Detta visade för Dōgen ett levande exempel på den buddhistiska undervisningen om lagen om alltings föränderlighet (Japanska: 無常 mujō).
Vid tretton års ålder och påverkad av sina tidiga erfarenheter av föränderligheten, och det möjliga ödet att inleda en karriär inom den aristokratiska Fujiwara familjen, beslöt sig Dōgen för att bli munk. Han sökte sig inledningsvis till berget Hiei, tendaisektens huvudcenter. Han genomgick där studier i buddhistiska sūtror och blev besatt av en enda fråga; " När jag studerar de exoteriska och esoteriska lärorna inom buddhismen så säger de att alla människor från födelsen har dharmanatur. Om det nu är sant, varför har då alla tveklöst upplysta buddhor i alla tider behövt sträva efter upplysning och genomgå andliga övningar?"
Den här frågeställningen var till stor del en följd av tendailäran om den "ursprungliga upplysningen" (本覚 hongaku), vilket menar att alla mäniskor av naturen är upplysta och att som en konsekvens av detta, alla ideer om att uppnå upplysning genom övning i grunden är felaktiga.
Eftersom Dōgen inte fick svar på sin fråga under vistelsen i klostret på Hiesan, sökte sig Dōgen till andra buddhistiska mästare. Han träffade Kōin, en tendaiabbot i templet Onjō-ji (園城寺), och ställde samma fråga till honom. Kōin sade att för att finna svaret på denna fråga borde han överväga att resa till Kina för att studera Chán (Zen).
Kōin rekommenderade Dōgen att träffa Myōan Eisai i Kyōto. Eisai var en framstående Tendai munk som ifrån Kina 1191 tagit med sig Rinzai Zen till Japan. 1214 började Dōgen öva tillsammans med Eisai i Kennin-ji(建仁寺), och då Eisai följande år dog, fortsatte han att öva under Eisais arvinge Myōzen (明全). 1221[7], gav Myōzen Dōgen dharmaöverföring, ett officiellt erkännande av Dōgens förverkligande av dharma. Två år senare beslutar Dōgen sig för att göra den mycket farliga resan över det östkinseiska havet till Kina för att fördjupa sin insikt. Myōzen följer med på resan.
Väl i Kina besökte Dōgen de på den tiden ledande chánklostren i Zhèjiāngprovinsen. Vid den tiden kretsade de flesta chánlärares undervisning kring gōngàn (Jap.kōan) Trots att Dōgen tränade villkorslöst med kōan, blev han disillusionerad av den vikt som lades vid just den form av träning och undrade varför så lite vikt lades vid sutrastudier. Vid ett tillfälle ska Dōgen även ha tackat nej till dharmaöverföring av samma orsak. 1225 beslöt han sig att besöka Rújìng (如淨; Jap. Nyōjo), den trettonde cáodòngpatriarken (Cáodòng, jap. Sōtō) vid berget Tiāntóng (天童山 Tiāntóngshān; Jap. Tendōzan) i Níngbō. Rujing var känd för att undervisa chán på ett annorlunda sätt än de som mästare Dōgen hittills övat med.
Med Rujing förverkligade Dōgen befrielse från kropp och sinne då hans mästare sade; "Låt kropp och sinne falla bort"(Kin.身心脱落 shēn xīn tuō luò). Denna fras skulle komma att ha stor betydelse hos Dōgen under hans fortsatta liv och kan återfinnas här och där i hans texter, t ex i ett känt stycke i "Genjōkōan" (現成公案):
"Att studera Vägen är att studera sig själv. Att studera sig själv är att glömma sig själv. Att glömma sig själv är att låta sig uppväckas av allt existerande. Att låta sig väckas av allt existerande är att låta sin kropp och sitt sinne såväl som andras, falla bort. Till och med spåren efter uppvaknande suddas ut och ett liv där uppvaknadet inte kan spåras, fortsätter i evighet efter evighet."
Myōzen dog strax efter att Dōgen anlänt till berget Tiantong. 1227 fick Dōgen dharmaöverföring och inka (tillåtelse att på egen hand undervisa dharma) av Rujing och uttryckte att han tillslut besvarat sin livsfråga gällandes "Det stora viktiga".
under arbete
Spridning i väst
Zen har introducerats till väst sedan 1920-talet. Speciellt den zenbuddhistiske författaren, översättaren och pionjären D. T. Suzuki har bidragit till att sprida kunskap om zen till väst.
I samband med andra världskriget spred sig zen till USA och Europa. Vissa västerlänningar som tillbringat längre perioder i Asien och genomgått zenträning återvänder hem och etablerar zencenter. Den numer borgångne zenläraren Philip Kapleau, verksam i Rochester, USA är en viktig anledning till att zen slagit rötter i västerländsk jord. En annan är Taisen Deshimaru, grundare av Association Zen Internationale (AZI) år 1970, i Frankrike. Andra lärare genomgår sin träning på hemmaplan med främst japanska zenlärare i USA, t ex Shunryu Suzuki i San Francisco, Eido Shimano i New York och Taizan Maezumi i Los Angeles.
Till skillnad från Asien där utövare i buddhistkloster ofta, men inte alltid, ägnar all tid åt studier och övning lever de flesta västerländska zenutövare vanliga familjeliv. I Japan uppstod i slutet av 1800-talet fenomenet med munkar som bildar familj, något som kan likanas vid den reformation Martin Luther i Europa stod för. Ett zenprästerskap har uppstått vilket skulle kunna ses som uppfyllandet av ett samhälleligt behov snarare än ett urvattnande av traditionen. I dagsläget är det normen i dagens Japan där få munkar väljer att fortsätta leva i celibat efter sin formella träning. Oftast erbjuder zencenter i väst lekmän gemensam zazen på mornar och kvällar samt retreater under helger eller veckor. Olika varianter av center finns med allt ifrån en ordinerad sangha till uteslutande lekmannaövning. Exempel på lärare som i USA tagit skilda olika vägar i sit sätt at undervisa är t ex John Daido Loori som bevarar en mer klosterliknande tradition i bergen i New York State samt Charlotte Joko Beck som står för en lekmannatradition nästan fri från traditionella uttryck. Eftersom zen i väst är en historiskt sett relativt ny företeelse, sker ett kreativt experimenterande och sökande efter fungerande modeller, allt för att bevara och uttrycka zens sanna väsen i en övning som går att översätta till dagligt liv. Detta är inget nytt i zens historia där ett ständigt anpassande till rådande omständigheter alltid fortskridit i strävan att bevara vitaliteten i undervisning och träning. Ett uttryck för anpassning kan också ses i zens etablering inom vissa kristna sammanhang framförallt tack vare den japanske zenmästaren Yamada Koun, en av efterträdarna till Hakuun Yasutani Roshi (lärare till bl.a Philip Kapleau) och grundare av Sanbo Kyodan-Zen-skolan, utnämning av ett antal kristna präster till zenmästare ("roshi")vilka numera driver egna zen-center runt om i världen.Om detta finns det förstås diskussioner, men då zen-buddhismen historiskt sett aldrig stått för sig själv utan oftast integrerats med omgivande kulturer och traditioner torde det väl i och för sig kunna ses som en "naturlig" utveckling av zen i det kristet präglade västerlandet.Intresset för kinesisk Ch'an har också på senare tid blivit uppmärksammad där kinesiska zenmästare utnämner västerlänningar till lärare vilka etablerar sina center runt om i Europa och USA.
I Sverige
I Sverige finns flera olika inriktningar representerade - bl a Zenbuddhistiska samfundet, Svenska Soto-zenföreningen, Stiftelsen Zenvägen och mindre löst sammansatta grupper, t.ex. Tao Zen Sangha i Malmö (kinesisk Linji-Ch'an från klostret Bai-lin) och Svenska Zen Shin Sangha som integrerat Zen med japansk "Pure Land" (Jodoshinshu).
Svenska Soto-zenföreningen (SSZF), grundad 1970, bygger på den japanske zenmästaren Taisen Deshimarus undervisning. SSZF är knuten till Association Zen Internationale vilken är den organisation som Taisen Deshimaru instiftade. Denna rörelses huvudtempel "La Gendronnière" ligger nära Blois i Loiredalen i Frankrike. Svenska Soto-zenföreningen finns representerad i Lund, Göteborg, Stockholm samt Uppsala.
Zenbuddhistiska samfundet (ZBS) grundades 1982, och undervisar enligt den amerikanske zenläraren Philip Kapleau; en sammanfogning av Sotoskolan och Rinzaiskolan som initierades av Harada Sogaku Roshi, Japan. ZBS är även knuten till "The Cloud-Water Sangha" och är en församling, sangha, instiftad av Philip Kapleaus efterträdare Bodhin Kjolhede, Rochester, New York. ZBS finns representerad i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala samt Umeå. ZBS har en gård i Fellingsbro, Zengården, där heltidsträning pågår året om och även attraherar utövare från övriga Europa.
Med jämna mellanrum får också Sverige besök av välkända zenlärare såsom Shohaku Okumura (USA), Reb Anderson (USA), Martine Batchelor (Frankrike),Taiun Faure (Frankrike) och Diane Rizzetto (USA).
Se även
