Giuseppe Verdi

Från Rilpedia

Version från den 25 maj 2009 kl. 12.39 av SieBot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Giuseppe Verdi

Giuseppe Verdi, född 10 oktober 1813 i Le Roncole (nuvarande Roncole Verdi) nära Busseto i Emilia-Romagna, död 27 januari 1901 i Milano i Lombardiet, var en italiensk kompositör som är mest känd för sina operor. Hans verk omfattar Aida, La Traviata, Otello, Rigoletto och Falstaff.

Verdi ville med sina operor bilda en genuint italiensk romantik, och därmed bryta med såväl den franska Grand opéra (för en äkta italiensk) som med Wagner.

Innehåll

Biografi

Giuseppe Verdi föddes i Le Roncole där hans far drev ett litet värdshus, och där hans släkt i många generationer varit bönder. Trakten låg illa till för de krig och politiska förvecklingar som präglade nuvarande Italien denna tid. Vid ett av alla slag som utkämpades i dess närhet tvingades Giuseppe och hans mor att söka skydd i klocktornet från plundrande soldater. Att Giuseppe hade musikalisk talang var uppenbart för föräldrarna, som köpte ett gammalt piano åt honom. Tolv år gammal fick han sin första anställning, som organist i kyrkan. För de pengar han tjänade betalade han sin skolgång, vid jesuitskolan i Busseto. I yngre tonåren hamnade han som pianolärare åt en köpmannadotter i nämnda stad, och fick arbete i familjens affär. Dottern, som hette Margherita Barezzi, skulle 1836 bli Verdis hustru, och föda honom två barn. Margheritas far ordnade så att Verdi erhöll stipendium så att kunde studera musik. Han kom inte in på musikkonservatoriet i Milano, utan fick ta privat undervisning där för Vincenzo Lavigna. Under sina tre år i Milano fick han möjlighet att ofta besöka La Scala och därmed skaffa djupare kännedom om opera och dess framförande. Wienklassicismen var på modet, men med besöken vid musikteatern kunde han få en vision om en rent italiensk komposition. Efter studierna återvände han till Busseto, nu som gift man, och blev ledare för stadens filharmoniska sällskap.

Som kompisitör debuterade Verdi 17 november 1839 på La Scala med operan Oberto, conte di Bonifacio. Han upprättade i anslutning till debuten sitt samarbete med Giovanni Ricordi, vilket skulle vara livet ut. Året därpå drabbades Verdi av en stor sorg. Båda hans barn hade nyligen dött, och detta år avled också hans hustru. I den sinnesstämningen var han tvungen att genomföra ett åtagande att komponera en komedi. Resultatet blev så misslyckat att Verdi med list fick övertalas att fortsätta komponera över huvudtaget. Det var librettot till Nabucco som åter fångade honom till skapandet. Efter Nabuccos uruppförande blev Verdi en berömd man, och den ena musikdramatiska framgången efter den andra följde den operan. Starkt italio-nationalistisk, och därmed anti-österrikisk, valde Verdi ämnen som tilltalade honom politiskt. Nationalismen kan också märkas i de frihetssånger för kör som förekommer i flera verk.

Giuseppina Strepponi

Under revolutionsåret 1848 blev Verdi inte särskilt drabbad personligen - han befann sig det året i Paris, och hans stora framgångar med operorna gav honom löpande goda inkomster. Han levde i ett öppet samboförhållande med sångerskan Giuseppina Strepponi, och införskaffade Villa Sant' Agata, vilket blev ett experimentjordbruk och den plats där Verdi drog sig undan för att förkovra sig i samtidens politik och filosofi. Efter de stora framgångarna med Rigoletto, Trubaduren och La Traviata var dock inte Verdis framtid säkrad eftersom verken rent melodiskt var så nyskapande. I synnerhet sångare klagade på att hans verk saknade melodier.

Såsom en framträdande italiensk nationalist med sina operor, blev Verdi hedermedborgare efter att Napoleon III år 1859 drev ut österrikare från Lombardiet, då hans hembygd inlemmades i den nya nationalstaten Italien. Han invaldes i parlamentet, skrev på uppdrag av Camillo di Cavour en nationalsång (Inno delle Nazioni), drev sitt exempeljordbruk, och fortsatte komponera. Samma år Italien enades gifte Verdi sig med älskarinnan Giuseppina. Han komponerade med lugnare tempo från denna tid, och endast få operor kommer från 1850-talet och framåt, dock några av de oftast uppförda.

För att hylla den nationella skalden Alessandro Manzoni, skrev Verdi sitt Requiem och det uruppfördes första årsdagen för Manzonis död, den 22 maj 1874. Samma år tillkom också en stråkkvartett i e-moll. Med dessa verk planerade Verdi avsluta sin gärning som kompositör, och i stället undervisa bönder i jordbruksdrift. Han skrev dock två operor efter detta, Othello och Falstaff, samt Quattro Pezzi Sacri (Stabat Mater och Te Deum, båda 1897; Laudi alla Vergine Maria för damkör och Ave Maria för blandad kör), men efter att han blivit änkling 1897 och hans hälsa tog stryk av detta, lämnade han sin verksamhet. På sin ålders höst hann han stifta bekantskap med Puccini, Mascagni och även med Umberto Giordano.

Giuseppe Verdi avled under en vistelse i Milano, den 27 januari 1901. Verdi ligger begraven på Casa di Riposo i Milano.

Tre perioder i Verdis skapande

Verdis skapande brukar i likhet med bland andra Haydns och Beethovens indelas i tre perioder, nämligen den tidiga perioden (till 1850), den mogna perioden (1850-1870) samt den sena perioden.

Tidig period (till 1850)

Verdis tidiga operor är heroiska operor i nationalistisk anda, med politiska ambitioner, och under påtaglig påverkan av Bellinis, Rossinis och Donizettis stil. Första operorna var mer eller mindre fiaskon, men under den perioden utmärker sig Nabucco (Nebukadnessar) (1842) som var hans genombrottsopera, I Lombardi alla Prima Crociata (1843) och Ernani (1844). Nationalistiska strömningar i Italien fick näring av just dessa tre operor. Konstnärligt och musikaliskt är verken fulla av operaklichéer (speciellt Lombarderna), men dessa experiment har betraktats som nödvändiga för hans utveckling.

Andra verk från denna period som fortfarande spelas är Shakespeare-operan Macbeth (1847), och Luisa Miller (1849; baserad på Friedrich von Schillers Kabale und Liebe) som visar att tonsättaren behärskar det musikdramatiska genret. Verdi arbetade omsorgsfullt med Macbeth, men skrev om stora partier av den efter uruppförandet. I den utvecklar han sin verismo och avlägsnar sig från bel canto. Luisa Miller ses av många som en vändpunkt i Verdis skapande, och det verk med vilket hans första period avslutas. Orsaken är att berättelsen skiljer sig från de tidigare operorna, och förebådar La Traviatas miljöskildring. Dock är han musikaliskt i denna möjligen mer påverkad av Rossini, Donizetti och Bellini.

Mogen period (1850-1870)

Verdi arbetade långa perioder i Paris och där inledde sitt förhållande med Giuseppina Strepponi som senare blev hans hustru. Det stabila livet bidrog till att flera av hans största succéer, speciellt hans sextonde opera Rigoletto (1851; efter Victor Hugos Kungen roar sig) och Il Trovatore (1853; efter den spanske författaren Gutiérrez) som gjorde Verdi ekonomiskt oberoende och gav honom frihet att välja framtida projekt. La Traviata (1853; efter Alexandre Dumas d.y. Kameliadamen) var först ett publikfiasko men med tiden kom att räknas bland hans största verk. Nästa stora verk var Un ballo in Maschera (1859, Maskeradbalen) som handlar om mordet på Gustav III men av dåtida censuren omvandlades till ett attentat på en guvernör.

Efter de politiska omvälvingarna 1859 hade Verdi bara liten tid för komposition - La Forza del Destino (1862, Ödets makt) är enda operan på några år. 1864-65 reviderade Verdi Macbeth och skrev en fransk grand opera Don Carlos (1867) på Schillers dikt som trots omöjligt invecklad handling, men tack vare melodirikedom, tillhör de mest populära verdioperor. Aida som beställdes för öppnande av Italiensk Teater i Kairo (1871) är en spektakulär storstilad opera med oöverträffade musikaliska höjdpunkter och avslutar Verdis mogna period.

Sen period (1887-)

Vid en hög ålder levererade Verdi de två mästerliga verk som summerar hans erfarenheter som musikdramaturg: Shakespeare-operorna Otello (1887) och Falstaff. Falstaff var dessutom Verdis andra komiska opera, efter den floppade Il Finto Stanislao från 1840-talet. Under sina sista levnadsår började Verdi också intressera sig för kyrkomusik och speciellt Palestrinas verk och tonsatte Quatro Pezzi sacri i vilka han visar en mästerlig behärskning av polyfoni.

Verdis musik och betydelse

Verdis musik är mycket dramatisk, och typiskt för hans operor är att musiken bildar en obruten enhet. I äldre operor delades musiken upp i sångstycken (arior, duetter med mera) och recitativ, det vill säga ”talsång”, och uppdelningen var mycket tydlig. I Verdis operor flyter musiken hela tiden i sångens bakgrund och bildar en dramatisk enhet.

Verdi passar inte in i den ofta förekommande bilden av en oförstådd, ringaktad och fattig musiker, vars musik uppskattas först efter hans död. Redan under sin livstid hörde han till ”de stora”. I Italien, där opera inte anses som ”finkultur”, utan verkligen är ett folknöje, hyllades han både för sin musik och för det som den stod för. Många av hans operor har ett uttalat politiskt motiv: ett folk som kämpar för frihet mot en tyrannisk ledare (till exempel Nabucco, Macbeth, Don Carlos, Ernani). ”Fångarnas kör” ur Nabucco har fått ett starkt symbolvärde som frihetssång, ungefär som ”We shall overcome”.

Han var politiskt engagerad, och hans namn användes som politiskt slagord i kampen för ett enat Italien: Viva VERDI! skrev man på husväggar och plank, vilket kunde uttydas Viva Vittore Emanuel, Re d’Italia! (Leve Victor Emanuel, Italiens kung!).

Verkförteckning

  • Opera Oberto, greve från San Bonifacio, libretto Antonio Piazza (1839)
  • Opera Il Finto Staislao eller Un giorno di regno (Kung för en dag), libretto Romani (1840)
  • Opera Nabucco, libretto Solera (1842)
  • Opera I Lombardi alla Prima Crociata (Lombarderna vi föresta korståget), libretto Solera (1843, bearb 1847)
  • Opera Ernani, libretto Piave (1844)
  • Opera I Duie Foscari (De två Foscari), libretto Piave (1844)
  • Opera Giovanna d'Arco, Orleans jungfru, libretto Solera (1845)
  • Opera Alzira, libretto Cammarano (1845)
  • Opera Attila, libretto Solera (1846)
  • Opera Macbeth (opera), libretto Piave (1847, bearb 1865)
  • Opera I masnadieri (Rövarna), libretto Andrea Maffei (1847)
  • Opera Jerusalem (bearbetning av I Lombardi), libretto Royer och Vaez (1847)
  • Opera Il Corsaro - Piraten, libretto Piave (1848)
  • Opera La Battaglia di Legnano, libretto Cammarano (1849)
  • Opera Luisa Miller, libretto Cammarano (1849)
  • Opera Stiffelio, libretto Piave (1850, bearb 1857)
  • Opera Rigoletto, libretto Piave (1851)
  • Opera Il Trovatore, libretto Cammarano (1853)
  • Opera La Traviata, libretto Piave (1853)
  • Opera Les Vêpres Siciliennes, libretto Scribe (1855)
  • Opera Simone Boccanegra, libretto Piave (1857, bearb 1881)
  • Opera Aroldo (omarbetning av Stiffelio), libretto Piave (1857)
  • Opera Un ballo in Maschera, libretto Somma (1859)
  • Opera La Forza del Destino, libretto Piave (1863, bearb 1869)
  • Opera Don Carlos, libretto Méry och Du Lockle (1867, bearb 1884)
  • Opera Aïda, libretto Ghislanzoni (1871)
  • Opera Otello, libretto Boito (1887)
  • Opera Falstaff , libretto Boito (1893)
  • Requiem (1873-74)
  • Te Deum (1897)
  • Stabat Mater (1897)

Externa länkar

Filmer innehållande Verdi-musik (urval)

Referenser

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Giuseppe_Verdi"
Personliga verktyg