Jenny Lind
Från Rilpedia
Jenny Lind, egentligen Johanna Maria Lind, efter giftermålet Jenny Lind-Goldschmidt, född 6 oktober 1820 i Klara församling i Stockholm, död 2 november 1887 i Little Malvern i Worcestershire i Storbritannien, var en svensk operasångerska (sopran), hovsångerska 1840. Blev även kammersängerin vid det habsburgska hovet.
Lind fick sin musikaliska utbildning vid Adolf Fredrik Lindblads musikskola i Stockholm. Hon turnerade mycket, bland annat i flera europeiska länder. I det som nu kallas för Tyskland träffade hon bland annat Felix Mendelssohn som skrev ett oratorium för hennes röst. I England kom drottning Victoria till hennes konserter och historien säger att det var hon som gav Jenny ett smycke med en näktergal som var smyckad med rubiner och smaragder. Jenny Lind kontaktades av P.T. Barnum som rest till England för att försöka engagera henne. Till en början var Lind tveksam men accepterade när det garanterade gaget var 150.000 dollar för 150 konserter. Hon skulle även få en bonus på merförsäljning. Hon reste till USA med en båt som anlände till New York i september 1850. Mottagandet var fantastiskt. Impressarion P.T. Barnum hade engagerat tusentals personer, bland annat New Yorks brandmän, och lanserade Lind som "The Swedish Nightingale", "Den svenska näktergalen".
Den första konserten hölls i Castle Garden, som rymde cirka 6.000 personer. Vinsten från konserten blev stor; Linds andel utöver hennes gage blev över 10.000 dollar. Lind skänkte det mesta till välgörenhet. Efter New York skulle Lind resa till Boston ett antal dagar senare. Arrangören P.T. Barnum auktionerade ut biljetter till nästa konsert i Boston. Den dyraste biljetten till denna konsert ropades 1850 in för 625 dollar. Det motsvarar idag flera årslöner. P.T. Barnum arrangerade sedan 150 konserter men Lind medverkade inte i alla. En ganska okänd del av Linds verksamhet var att hon reste till Cuba. Hon höll först en konsert som blev utbuad av publiken. Hon gjorde ytterligare en konsert som blev en framgång.
Jenny Lind gifte sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt i USA, men paret flyttade senare till England. Lind dog i Malvern i England 2 november 1867. Hennes minne finns bevarat genom en plakett i Poets' Corner i Westminster Abbey.
Innehåll |
Biografi
Jenny Lind blev redan vid nio års ålder elev vid Kungliga teatern i Stockholm och uppträdde i en mängd talroller. Teaterns sånglärare, Karl Magnus Crælius, uppmärksammade hennes sångröst och hon fick sångundervisning av Isak Berg. Hon studerade även drama för Karolina Bock, även om hon aldrig skulle bli lika uppmärksammad för sitt skådespeleri som för sin sång. Hon hade ovanligt gott gehör. 1837 sjöng hon i Lindblads "Frondörererna" och 1838 uppträdde hon för första gången i huvudrollen som (Agate) och gjorde succé. Även som Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie gjorde hon succé och på konsertresor om somrarna där hon helst stannade i Uppsala hos studenterna och E. G. Geijer sjöng hon folkvisor.
Hon utnämndes 1840 till hovsångerska. Efter en avskedskonsert reste hon 1841 till Paris för att hos Manuel Patricio Rodríguez García och fullborda sina studier. Hon mottogs ganska kallt av den berömde sångläraren, som rådde henne att inte sjunga en ton under sex veckor. Hon studerade därefter tio månader för García.
Lind hade rik klang och hennes drillar utmärkta. Enligt Luigi Lablaches omdöme var "varje ton som en pärla" i de svåraste ruladerna och koloraturpassagerna. Hon ägnade mycket stor omsorg åt artikulationen på olika språk.
1842 provsjöng hon på Stora operan i Paris, men blev inte anställd. I stället reste hon hem och uppträdde som Norma inför en jublande salong, där platserna kostat upp till 10 riksdaler banco. Följande år sjöng hon i Finland och Danmark i gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn. Hon spelade samma år Vingåkersflickan i Ett nationaldivertissement och Märtha i En majdag i Värend i Stockholm.
Följande år syntes hon som Valentine Hugenotterna, Ninette i Skatan, Sömngångerskan, Grevinnan i Figaro, Armida, Anna Boleyn och Fiorilla i Turken i Italien.
Jenny inspirerande både tonsättare och poeter som Lindblad och Geijer. Redan i Paris hade hon av Giacomo Meyerbeer, som där henne där, fått erbjudanden om arbete i Berlin som hon nu ägnade sig åt. 1844 upträdde hon som Norma och den enbart för henne komponerade Vielka Feldlager in Schlesien. Under ett besök i Stockholm 1845 spelade hon Marie i Regementets dotter. Redan samma år återvände hon till Tyskland, och därefter följde än mängd gästspel på tyska scener.
Jenny spelade i London och Nordamerika (1850-52). I Boston gifte hon sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt. 1854-59 var hon ute på större konsertresor i Tyskland, Holland, Storbritannien och Irland. Därefter drog hon sig tillbaka till en villa utanför London och ägnade sig åt familjeliv, välgörenhet och sång.
1883-86 var hon sånglärare vid Royal College of Music. 1840 blev hon ledare av musikaliska akademin. Trots att hon var bosatt utanför Sverige, gjorde hon ofta donationer till välgörenhet i Sverige. Hon gav 1857 10.600 kronor till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt 1858-75 över 25.000 kronor till Malmqvistska uppfostringsanstalten i Stockholm och 40.000 kronor till Diakonissanstalten därstädes. När Jenny 1847-48 uppträdde på kungliga Operan, skänkte hon en del av sin inkomst till en fond som under 11 år delade ut resestipendier till musikelever och en gång elever av bildande konst. 1876 då fonden uppgick till över 83.000 kronor, donerade hon ena hälften av den till Musikaliska akademin och andra hälften till konstakademien. Avkastningen skulle bilda ett stipendium på 3.000 kronor för vardera akademin att utdela (Jenny Lind-stipendiet).
Jenny Linds nu levande närmare släktingar bor främst i norra Norrland (bland annat i Boden) men även i andra delar av Sverige.
Uttalande över Jenny Lind
J. A. Josephson ("Teater och musik", 1876, nr 11)
Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild - så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna.
Adam Lindgren (”Nordisk familjebok”)
Allting tyder på, att det ytterst var från själva hennes geniala personlighet, hennes genomrena karaktär och upphöjda själstyp, som denna trollmakt utströmmade. Medan omdömena om henne som sångerska enstämmigt gå ut på, att hon varit den yppersta sångartist, som kanske någonsin funnits till, är omdömena om hennes skådespelarförmåga ej lika odelade. Mest obestridd synes denna ha varit på den komiska operans område. Även roller av tragisk passion gick hon nog fullt upp uti, men ingöt i dem städse sin egen jungfruliga renhet, även där situationen och karaktären kunde kräva annat; hon förmådde ej gå utom sig själv.
Hedersbetygelser
- Jenny Lind är avbildad på svenska femtiokronorsedlar.
- Jennys porträttmedaljong uppsattes 1894 i Westminster Abbey.
- En minnestavla uppsattes 1910 av samfundet S:t Erik på det hus, där hon föddes (Mäster Samuelsgatan nr 40).
- Hon har fått en staty upprest av sig på kongl. Djurgården i Stockholm
- Jenny Lind har fått en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg, vagn 377.
Litteratur om Jenny Lind
- Jenny Lind die schwedische Nachtigall (1845; på svenska samma år), A. Becher
- Jenny Lind (1846), J. P. Lyser
- Giacomo Meyerbeer und Jenny Lind (1847)
- Memoirs of Jenny Lind (s. å.)
- Jenny Lind, skildring av hennes levnad (1848), H. S. Holland och W. S. Rockstro
- Jenny Lind-Goldschmidt, på grundvalen av dokument samlade av hennes make (2 bd, 1891, översättning på svenska av J. R. Spilhammar s. å.)
- Jenny Lind (3:e upplaga 1898), Wilkens.
Se även
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lind-Goldschmidt, Jenny, 1904–1926 (Not).
- Lars Löfgren: Svensk teater, Natur och Kultur, Stockholm 2003. ISBN 91-27-09672-6.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Jenny Lind
