Hällkista
Från Rilpedia
Hällkista är en rektangulär gravbyggnad från senare delen av yngre stenålder, bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och täckt av en eller flera sådana. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. Hällkistorna kan ha två eller flera rum och ibland vara nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse. Längden varierar mellan 3-10 m och bredden 1-2 m. I Sverige finns det omkring 1500 hällkistor registrerade.
Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängen av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts ännu vid stenålderns slut.
Hällkistan var avsedd för flera döda, sittande eller liggande. Kring liken östes jord, som förmodligen packades och täcktes med ett tätt lager av stenar. Tomrummet ovanför detta återfylldes med jord. Hällkistorna var liksom gånggrifterna begravningsplatser som var gemensamma för många. De måste därför ibland öppnas för införande av nya lik, varvid den tidigare ordningen lätt rubbades. Hällkistan täcktes ibland av en hög eller ett röse, ibland är dess övre del blottad; ofta ligger den i nord-sydlig riktning.
Hällkistan har ofta ett förrum (ingång), vilket då alltid befinner sig utanför ena gaveländan samt ibland är smalare än, ibland lika brett som kistan, öppningen från förrummet till kistan är ibland fyrkantig (i vilket fall bredden är lika stor för båda), än, vare sig förrummet är smalare eller inte, rund eller halvrund, inhuggen i gavelhällen. Dylika kistor med rund eller oval öppning är hittills kända till ett antal av 26 stycken i Bohuslän, norra Halland, Västergötland, Närke och Östergötland. Däremot förekommer de inte i södra Sverige eller i Danmark. Man känner till liknande kistor med rund öppning i England och Frankrike, varför det är sannolikt, att kännedomen om desamma kommit till Sverige direkt sjövägen. Stora hällkistor kan vara delade i flera rum genom uppresta hällar. I en enda sådan kista med en längd av 4,50 meter, 2,10 meter bred och 1,85 hög vid Karleby Utbogården i Västergötland har man funnit lämningar av ett 60-tal skelett samt dolkar, spjut- och pilspetsar av flinta. Två bronspärlor och ändan av en spjutspets hittades också.
Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götaland, Värmland och Närke, antalet torde uppgå till inemot 2 000. Nordens största hällkista finns i Vårgårda kommun i Västergötland. Dess mått är 14 meter x 4 meter och ligger på Jättakullen, invid Södra Härene kyrka. Hällkistan var tidigare täckt med grus och upptäcktes då högen skulle användas som grustag. De två takhällarna tros väga 10 ton vardera.
Hällkistan kan ses som en utvecklingsform av gånggriften. De hällkistor som utnyttjades under brons- och järnåldrarna var mindre. De var vanligen avsedda för endast ett lik i utsträckt läge.
Från hällkistorna skiljer man sådana gravar (i högar), vars väggar utgörs av kullerstensmurar. En särskild gravtyp är de gravar som består av fyra små kantställda hällar och en femte som lagts över. De är för korta för att rymma ett lik och omsluter vanligen ett kärl med brända ben.
Hällkistor förekommer även i andra länder; (ty. steinkisten, fr. coffres en pierres, chambres sépulcrales, allées convertes, mycket långsträckta, eng. sepulchral chambers osv.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hällkista, 1904–1926 (Not).
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Hällkista
