Reijmyre glasbruk

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

En vas skapas på Reijmyre glasbruk.

Reijmyre Glasbruk är Sveriges näst äldsta glasbruk som fortfarande är i drift, det ligger i Östergötland. I Kolmårdens nordvästligaste del ligger Rejmyre som under åren blivit ett känt begrepp.

Bondehemman med många olika ägare

Grindstugan byggdes som statarebostad under 1700-talet och är en rest från den gamla byn före glasbrukets tillkomst 1810, då den var belägen vid grinden alldeles norr om den egentliga bykärnan. Grindstugan är idag museum i hembygdsföreningens regi.

Rejmyre var länge ett bondehemman som ofta skiftade ägare. Det omnämns flera gånger under medeltiden, första gången i bevarade handlingar år 1353 såsom Raegymørum och 1385 under namnet Reghinmyra då var det i Askeby klosters ägo, men såldes detta år till riksdrotsen Bo Jonsson (Grip), den tidens störste jordägare i Sverige. Knappt ett sekel efteråt - 1477 - var det åter i klostrets ägo, men med en ny stavning och så fortsätter det. Med tiden kom hemmanet att bestå av fyra hemmansdelar och lika många gårdar.

År 1763 inköptes det av brukspatron Johan Jakob Graver, som i trakten också ägde bland annat buldansväveriet i Rodga och järnbruket i Hult. Efter dennes död 1779 disponerades Rejmyre av hans änka Maria Magdalena Eurenia. Genom ett gåvobrev daterat den 20 januari 1810 överlät hon Rejmyre på sin son Johan Jakob Graver, av allt att döma för att göra det möjligt för denne att där förverkliga sina planer på att anlägga ett glasbruk. Johan Graver hade dock själv inte det kapital som erfordrades, varför han skrev kontrakt med friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg från Äs i Södermanland.^[1]

Glasbruk startas

Den 6 april 1810 undertecknades på Sillesjö gård ett bolagskontrakt mellan jägmästaren Johan Jakob Graver och löjtnanten, friherre Mattias Alexander von Ungern Sternberg om anläggandet av ett glasbruk vid Rejmyre. Därefter ansöktes om privilegier hos Kungl. kommerskollegium och motiveringen var den stora tillgången på skog vilken inte fanns annan avsättning för och den rika förekomsten av kvarts i trakten samt att Sverige 1809 fått avträda Finland och därmed mist de finska glasbruken. Kommerskollegium beviljade och utfärdade den 9 juli 1810 de begärda privilegierna helt enligt de sökandes önskemål. I juni 1810 (alltså innan privilegierna beviljats) skrevs kontrakt med glasblåsaren Johan Gleisner, denne skulle leda anläggandet av det nya bruket och därefter som hyttmästare leda tillverkningen. Av okänd anledning bröts detta kontrakt nästan omedelbart och som ersättare anställdes Carl Houbbert från Norge för att uppföra glasugnen. Det var ett lyckligt val som bruksägarna här gjorde. Houbbert kan tillskrivas en stor del av äran att snabbt ha fört fram Reijmyre glasbruk till ett av de främsta i landet. Andra glasblåsare hämtades från närmare håll, dels från Casimirsborgs glasbruk nära Västervik och dels från Cedersbergs glasbruk söder om Linköping.^[2]

von Post

Bruksgården med sina två flyglar var några av de första byggnaderna som uppfördes vid Reijmyre glasbruk. Dessa från början rödfärgade timmerbyggnader var bostadshus åt brukets glasblåsare och uppdelade i ett antal mindre lägenheter. Inre ombyggnation och den ljusa reveteringen tillkom på 1870-talet, då disponent Josua Kjellgren flyttade in i huvudbyggnaden och brukskontoret förlades i den västra flygeln.

Den första hyttan byggdes av Per Matsson från Mora och var 48x24 alnar (28.5x14.5 m). Bruksgården och den östra flygeln byggdes 1811 och den västra flygeln tillkom 1812 (denna brann dock senare ned, men kopia av flygeln uppfördes 1975). I övrigt så uppfördes glasmagasin och ett stampverk vilket senare kompletterades med en såg.^[3] Graver som av formuleringarna i bolagskontraktet att döma var initiativtagaren till glasbruket var inte så framgångsrik i affärer och 1815 var von Ungern Sternberg ensam ägare till glasbruket. 1816 överlät han ledningen av bruket till sin svärson Gustaf Eric von Post som tjugosex år gammal hade tagit avsked från sin militärtjänst med kaptens grad. Med okuvlig energi, ett sällsynt sinne för affärer och klarsynthet vad gällde glastillverkningens förutsättningar förde han upp Reijmyre till den ledande plats bland de svenska glasbruken som det sedan innehade under den återstående delen av 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet.

En av hans väsentligaste insatser var att koncentrera tillverkningen till vitt och grönt s. k. småglas och att kraftigt inskränka för att slutligen, 1821, helt upphöra med att tillverka fönsterglas. Gustaf von Post vars betydelse knappast kan överskattas avled 1850 och bruket ärvdes av hans barn och brorsonen Hampus von Post utsågs till disponent 1851, en tjänst han behöll till 1868 då glasbruket omvandlades till ett aktiebolag. Han var intresserad av naturvetenskap och utbildad i kemi, fysik och geologi.^[4]

Under sin verksamma tid i Rejmyre koncentrerade sig Hampus von Post först och främst på att söka höja glasets kvalitet, medan hans intresse för den ekonomiska sidan av driften var mindre. Under de första decennierna tillverkades ett rikt och mångskiftande urval av det tidiga 1800-talets mest populära glasformer. Karaffer, brännvinsflaskor, vinglas, brännvinsglas och ölglas av olika slag. Bunkar, bläckhorn, gardinringar, smöraskar, ljusstakar, nattpottor och åtskilligt mera.^[5]

Gravyr

Nedre hyttan (t v) vid Reijmyre glasbruk, uppfördes 1863 och en gasklocka tillbyggdes 1871. Gasklockan fylldes igen vid brukets rivning 1926 och torde finnas kvar i orört skick under jord. Övre hyttan (t h) stod färdig 1815, efter att den första hyttan brunnit samma år. Av dessa hyttor återstår idag endast den högra fyrkantiga skorstenen från 1878, efter rivningarna av hyttorna 1926. Engelska magasinet, som syns längst till höger på denna bild från omkring 1905, uppfördes 1890 och var ursprungligen kontors- och packlokal. På 1930-talet byggdes en vanna i lokalen och den användes då som glashytta, då glasbruket återuppstod.

En del av det vita glaset förädlades genom slipning och gravyr. Den först anställde "glasritaren", Nils Sundblad, som började sin verksamhet på nyåret 1817 och som lärt sig sin konst vid Kungsholms glasbruk, upprättade en mönsterbok för glasritning (glasgravyr), vilken bevarats till våra dagar på Frängsäters gods. Liksom flertalet andra svenska glasbruk tillverkade Reijmyre även flaskor och buteljer av åtskilliga sorter och storlekar liksom mycket annat, huvudsakligen för hushålls- och apoteksbruk. Under några år gjorde hyttmästaren Houbbert och glasblåsaren Ferdinand Schmidt också leksaker av glas, dessa såldes som julklappar i brukets bod i Stockholm. I en annons från 1818 talas om "Djur och Korgar, Fat, Kannor samt diverse sorter annat smått".^[6]

Förenkling av tillverkningen

Vid tiden omkring 1820 tillverkade Reijmyre i jämförelse med andra bruk stora mängder slipat glas, delvis med den tidens mest uppskattade dekor, briljantslipning. Försök gjordes också att förenkla tillverkningen med avsikten att göra glaset billigare och därmed möjligt för gemene man att köpa glas i större utsträckning än som tidigare varit fallet. Man prövade med att ge glasen en dekor som liknade slipning genom att redan under blåsningen i hyttan förse glasen med horisontella ränder. Dricksglas av denna typ kallades av samtiden fyrbandsglas, numera känner vi dem under beteckningen länsmansglas. Genom att blåsa i s.k. fast form kunde man även tillverka glas som hade dekor i relief, till exempel räfflad nederdel, denna teknik hämtade man från det andra östgötska glasbruket Cedersberg och glasen vann snabbt popularitet.^[7]

Kjellgrenska epoken 1868-1921

Sten Kjellgren

År 1868 övergick Reijmyre glasbruk till att bli ett aktiebolag, och brukspatronen Josua Kjellgren inträdde som disponent för bolaget, vars befattning han beklädde till sin död 1901, då han efterträddes av sonen Sten Kjellgren som var disponent i två decennier till 1921. Den senare anställdes som teknisk ledare vid bruket 1895. Under Josua Kjellgrens ledning, där han alltsedan 1888 var ensam ägare till samtliga aktier, utvidgades och förbättrades verksamheten betydligt. Så förändrades ugnskonstruktionen, i det att Siemens regenerativa ugnar infördes. Nya arbetsmetoder för såväl glasets bearbetning som raffinering började tillämpas och förbättrades efterhand, vilket åstadkom att brukets produkter rönte stor efterfrågan, även i utlandet, dit en stor kvantitet såldes. Kring sekelskiftet 1900 fanns i Rejmyre 3 ugnar på tillsammans 28 deglar, rymmande cirka 500 kg smält glas vardera. Brukets filial Gryts glasbruk i Närke, som anlades 1897 upphörde med verksamheten 1903 efter en omfattande brand samma år, hade därtill en ugn med 12 deglar av ovannämnda storlek, och utarbetade sålunda dagligen 15 ton smält glasmassa. Såsom bränsle användes ved och torv, vilken det senare upptogs med maskin och lufttorkades, samt sågavfall. Det var möjligt, då Josua Kjellgren uppfunnit en gasklocka (en sorts gengasanläggning som sparade sju till åtta kubikfamnar ved per dag, men som också möjliggjorde förbränning av torv och dylikt) till vilken han hade erhållit patenträtt. Under den Kjellgrenska epoken upplevde Reijmyre glasbruk sin storhetstid och räknades under många år som Sveriges största glasbruk med ca 400 anställda i glasframställningen och ca 200 anställda vid all kringverksamhet runt själva bruket, såsom i skogen, virkes- och tegelframställningen, lantbruket, torvupptagningen och vid Rejmyre linbana med mera. I sjön Hunn fraktade ångfartyget Gustav både varor och folk. Därtill hade man periodvis ett sliperi i Norrköping åren omkring 1900.^[8]

Glasbruket läggs ned

De flesta byggnader som idag finns på glasbruksområdet i Rejmyre härrör från 1900-talet. Den äldsta byggnaden är dock den gamla pottkammaren från 1800-talets första hälft, en röd tegelbyggnad om en våning med källare. Skorstenen på hyttan är byggd på 1870-talet. År 1900 uppfördes ett sliperi i slaggsten och hade plats för 110 slipstolar. Idag används denna byggnad såsom gästgiveri. En stor del av byggnaderna är från 1960-talets början.

I början av 1900-talet fanns det ett 60-tal svenska glasbruk i drift, vilket innebar en överetablering och pressade priserna, för att råda bot på utbud och prissättning startades på initiativ från Sten Kjellgren Aktiebolaget De svenska Kristallglasbruken 1903. Han ville effektivisera marknadsföring och försäljning, skapa en arbetsförmedling mellan bruken och få ned priserna på råvaror genom storinköp. En gemensam priskurant visade vilket sortiment som medlemmarna kunde erbjuda. I aktiebolaget ingick glasbruken i Rejmyre, Kosta, Eda, Alsterbro och Alsterfors. Kjellgren blev vald till kristallbrukens första VD, men samgåendet blev ödesdigert för Reijmyre, som inom det stora aktiebolaget var i minoritetsställning. Efter Första världskriget minskades avsättningen och inkomsterna, år 1920 släcks en av ugnarna i Rejmyre på grund av orderbrist, trots att man hade försökt sig på med nya produkter såsom glödlampor. Sten Kjellgren avgick som VD den 6 juni 1921 och flyttade från orten. Han efterträddes såsom VD för Reijmyre glasbruk av Gunnar Håkansson 1921-1923 och Carl Kaijser 1923-1926. Sistnämnda år blev ödesdigert för Rejmyre som ort, då beslöts vid sammanträde i Kosta under ordförandeskap av Edward Strömberg att Reijmyre glasbruk skulle läggas ned. Trots att arbetarna erbjöd sig genom facket att arbeta med lönerereducering om bruket fick fortleva. Nedläggningen orsakades av ett politiskt beslut för att en besvärlig konkurrent skulle försvinna, så båda hyttorna revs trots att en påkostad tillbyggnad hade skett strax för nedläggningen, bl a ingick i rivningen två nybyggda glasugnar, som ännu ej var tagna i drift. Skorstenen vid nedre hyttan sprängdes och samma öde skulle drabba den större vid övre hyttan, byggd på 1870-talet, men på grund obstruktion från arbetarnas sida misslyckades detta och skorstenen fick stå kvar, vilken blev grunden för den nya vannan som byggdes på 1930-talet (möjliggjordes bl a genom en donation av Hjalmar Wicander), då produktionen i Rejmyre återuppstod. Rejmyre linbana revs också i slutet av 1920-talet, efter att de stora varulagren hade förädlats och transporterats bort. Skogen såldes till Domänverket och fastigheterna till privatpersoner.

Reijmyre glasbruk återuppstår

Reijmyre glasbruk har på nationella som internationella utställningar alltsedan 1800-talet väckt uppmärksamhet för sina produkter och gjort sitt varumärke starkt. I modern tid har konstnärer som Monica Bratt och Tyra Lundgren fortsatt denna tradition att stärka varumärket, såsom formgivare åt bruket.^[9]

Hösten 1932 togs en del av de forna brukslokalerna i Rejmyre åter i bruk, då en skjortelfabrik där började sin verksamhet och kort därefter framställdes även glasvaror på nytt. Strax före Andra världskriget var över 100 man av den gamla arbetarstammen åter sysselsatta vid glasbruket, även om de flesta av glasbruksarbetarna från 1920-talet hade sökt sin utkomst på andra arbetsfält, men en del hade stannat kvar på orten och inrättat privata verkstäder för slipning och etsning av glasprodukter. Dessa anställdes och andra återflyttade till Rejmyre. 1930- och 1940-talet var en äventyrlig period med flera ägarbyten, tills bruket 1950 övertogs av tidigare chefen på Kosta, Lennart Rosén, och gick mot en ny blomstringstid – kallad för ”de goda åren” av rejmyreborna – fram till försäljningen 1975. Åter igen uppstod flera ägarbyten och kristider för glasbruket, men sedan mitten av 1990-talet har verksamheten varit stabil och framåtriktad, även om personalstyrkan är betydligt mindre än för ett sekel sedan. Numera besöks Reijmyre glasbruk av omkring 100 000 turister och glasbrukets framtid är tämligen ljus. De nuvarande ägarna framhåller på glasbrukets hemsida att:

”En av våra målsättningar är att öka intresset för det svenska munblåsta glaset och hålla detta stolta kulturarv vid liv. Vår levande och spännande glashytta är fylld av kreativitet och glödande energi. Med en lång tradition av glas, som blivit samlarföremål i många svenska hem, är Reijmyre med mästerglasblåsare, idérikedom och nya formgivare ett glasbruk i tiden.”

Invid glasbruket finns numera även en hantverksby och gästgiveri. Det senare är byggt i det gamla sliperiet från år 1900.^[10]

Källhänvisningar

1. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 2; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 70ff.
2. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 18f; Nisbeth 1968, sidan 55; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 26; Öjring 1989, sidan 38f.
3. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 19; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 7; Öjring 1989, sidan 39f.
4. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 26f & 32; Hermelin 1980, sidan 141f; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 15 & 23.
5. ↑ Topelius 1990, sidan 178ff.
6. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 27f & 43ff; Hermelin 1980, sidan 141ff.
7. ↑ Hermelin 1980, sidan 98, 129, 132f, 141-150.
8. ↑ Bergsten 1946, sidan 229; Boken om Rejmyre, del 1, sidan 33; Brusewitz 1897, sidan 170ff; Lersjö 2005:40f; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 7f, 10f, 15ff & 23.
9. ↑ Rosén 1993, sidan 52-91.
10. ↑ Boken om Rejmyre, del 1, sidan 40ff & 161f; Boken om Rejmyre, del 2, sidan 6-56; Brusewitz 1983, sidan 232ff; Hermelin 1980:150; Lersjö 2005:40f; Lindell 1937:313f; Nisbeth 1968:55; Rejmyre – utpost i Glasriket, sidan18ff; Öjring 1989:38f.

Litteratur

• Axelsson, Tyko (redaktör), Boken om Rejmyre, del 1. Tiden före 1926. ABF Finspång 1995.
• Axelsson, Tyko (redaktör), Boken om Rejmyre, del 2. Tiden efter 1926. ABF Finspång 1996.
• Bergsten, Karl Erik, Östergötlands bergslag. En geografisk studie. Lund 1946.
• Brusewitz, Carl, Glasindustrien på Stockholmsutställningen 1897. Svensk Kemisk Tidskrift IX årg, Stockholm 1897.
• Brusewitz, Gunnar, "Du krona bland Svealänder alla"... Resa i Östgöta Bergslag. Östergötland. Svenska turistföreningens årsskrift 1983. Stockholm 1983:218-237.
• Gustafsson, Johan, Margareta Hennix, Nya bruksägare – Ny kollektion på Reijmyre. Tidens form, visioner i svenskt glas. Smålands museum i Växjö 1996:20-25.
• Hermelin, Carl F, Glasboken, historia, teknik och form. Stockholm 1980.
• Lersjö, Gunnar, Gammalt glas. Svenskt vardagsglas 1850-1900. Västerås 2005.
• Lindell, Thord (redaktör), Östergötland. Stockholm 1937.
• Nisbeth, Åke - Fogelberg, Torbjörn, Reijmyre glasbruk. Linköping 1960.
• Nisbeth, Åke, Gammalt glas. Västerås 1968.
• Rejmyre – utpost i Glasriket. Utgiven i serien ”I Glasriket – människan – miljön – framtiden”, ABF Småland 1983.
• Rosén, Ingrid, Fem tidiga glaskonstnärinnor. Stockholm 1993.
• Topelius, Christer, Sällsamheter i Östergötland, del 1. Stockholm 1990.
• Widman, Dag, Svenskt glas 1900-1960. Stockholm 1996.
• Öjring, Christer, Se och upplev kulturmiljöer i Finspångs kommun. Kulturförvaltningen i Finspångs kommun 1989.

Länkar

• Reijmyre glasbruks hemsida
• Wikimedia Commons har media som rör Reijmyre glasbruk
  Bilder & media