De egentliga dalmålen
Från Rilpedia
De egentliga dalmålen eller dalskan är en grupp av dialekter som talas i 21 socknar i Övre Dalarna, från Gagnef i söder till Älvdalen - Transtrand i norr. De indelas i ovansiljanmål, nedansiljanmål, övre västerdalsmål och nedre västerdalsmål. Ibland sammanförs västerdalsmålen till en grupp, men kan även indelas i tre grupper. Faktiskt kan man säga, att egentliga dalmålet/dalskan är ett eget språk gentemot standardsvenskan och övriga språk i Norden, samt i hög grad även mot dalabergslagsmålet, med ett antal dialekter inom sig. Bilden kan då se ut så här:
- Nordiska språk
- Östnordiska språk
- Dalmål (mittnordiska språk)
- Egentliga dalmål (dalska)
- Orsamål
- Moramål
- Älvdalsmål
- Nedansiljansmål
- Västerdalmål
- Egentliga dalmål (dalska)
- Västnordiska språk
Dalskan har många element gemensamma med västnordiskan, särskilt målen i Övre Västerdalarna och Malung, så det kan vara vanskligt att föra in dalskan under epitetet östnordiska utan att ha detta i åtanke.
Innehåll |
Geografisk hemvist för de olika dalmålen
Ovansiljan består av socknarna Ore, Orsa, Våmhus, Älvdalen, Mora, Venjan och Sollerön. Till Nedansiljan räknas Boda, Rättvik, Bjursås, Ål, Siljansnäs, Leksand och Gagnef. Övre Västerdalarna har socknarna Lima och Transtrand. Nedre Västerdalarna utgörs av socknarna Malung, Äppelbo, Järna, Nås, Floda och kapellaget Mockfjärd i Gagnefs socken. Floda och Mockfjärd kan anses utgöra en egen grupp.
Ovansiljanmålen
Ovansiljanmålen anses vara de ålderdomligaste och för andra mest obegripliga. De har sinsemellan tämligen god förståbarhet, även om älvdalskan anses som svår av många.
Ore socken ligger idag i Rättviks kommun, men oremålet är väsentligt skilt ifrån Boda- och Rättviksmål. Oremålets närmaste släkting skulle man kunna tro vara Orsamålet, och då Skattungevarianten, på grund av sin närhet til Orsa, men faktiskt så står oremålet närmare moramålet. Detta hänger ihop med att förbindelserna förr i första hand gick till Mora, som var en centralare handelsplats än Orsa.
Tyvärr talas inte Oremål idag i någon större omfattning, i centralorten Furudal hörs ytterst sällan målet. Där hör man oftast ett slags dalabergslagsmål med viss ovansiljanintonation. Oremålet är inte särskilt splittrat, ändå kan den invigde avgöra från vilken del av socknen talaren kommer ifrån. Oremålet skiljer sig från orsmålet och påminner mer om mormål.
Orsa socken utgör också Orsa kommun. Orsamålet anses som det mål som är mest enhetligt i Ovansiljan. I Skattunge kapellag kan man höra vissa variationer, men inget som inte är förståeligt för andra orsmålstalare. Orsamålet är ett av flera mål som talas av ett fåtal idag. Orsmålet har flera fonetiska särdrag, bland annat:
- Självljuden skiljer sig från andra ovansiljansmål på så vis, att ä-ljudet i många fall är ett å-ljud i Orsa. Exempel: Mormålets jän ("här") heter jå eller jånä i Orsa och gäjnum ("genom") heter gåjnum.
- De svenska "tjocka" ljuden saknas. Exempelvis gart ("gjort") uttalas gar-t, med r och t helt åtskilda, på samma sätt som i finlandssvenska. Wörd ("ord") sägs likaså med rullande r följt av et "vanligt, tunt" d-ljud. Orsmålets namn på sig självt skrivs ofta ossmol, vilket beror på att ett r framför s nästan alltid är stumt.
- Även det svenska bakre sj-ljudet saknas. Ordet "station" heter stasjon, vilket uttalas stas-jón, med rent s-ljud följt av rent i- eller j-ljud.
Våmhus socken är en del av Mora kommun, med ett mål som närmast påminner om älvdalskan, med vilken det också har många gemensamma drag. Vissa variationer förekommer i våmhusmålet, men inte värre än att det kan betraktas som tämligen enhetligt. Mellan Orsa och Våmhus går en skarp gräns med vissa, smärre, svårigheter i förståelse, medan älvdalskan och våmhusmålet lättare förstås sinsemellan. I förhållande till moramålet, utgör byn Bonäs ett övergångsområde, eftersom sockengränsen i det närmaste går genom byn. Våmhusmålet lever relativt starkt.
Älvdalens socken ligger i Älvdalens kommun, dit även Idre och Särna socknar hör. Idre och Särna utgör ett helt eget dialektområde i Dalarna, närmast befryndat med härjedalska och norska målfören.
Älvdalskan anses som det ålderdomligaste av Sveriges mål. Den uppvisar många likheter med isländskan, även om de sinsemellan inte är förståbara annat än till vissa, mindre delar. Älvdalskan förstås någorlunda bra inom Ovansiljan, särskilt då i Våmhus, Moras norra byar och i Orsa, medan den utanför Ovansiljan anses av de flesta som obegriplig. Älvdalsmålet har en stark, egen identitet, vilket gör att det är i högsta grad levande.
Mora socken i Mora kommun är ett kapitel för sig! Ingenstans har dialektsplittringen nått en sådan omfattning som i Mora. Från norr till söder skiljer sig målet så mycket åt, att det kan innebära vissa svårigheter i förståelse. Inom byarna kan det ibland skilja sig åt från gård till gård på ett märkbart sätt. I till exempel Oxberg påminner målet mer om älvdalska och kan förstås utan större svårigheter där, medan nusnäsvarianten inte ens låter lika och kan skapa viss förundran. Byn Östnor, som ligger ett par stenkast från kyrkbyn och Mora centrum, har i många generationer varit delad i tre tydligt åtskilda dialektområden. Moramålet lever idag ett starkt utsatt liv med allt färre talare.
Venjans socken i Mora kommun är mycket speciell. Socknen ser på kartan ut som en åtta med kantiga hörn, på mitten är Venjan endast 1,2 km bred. Detta gör att de två sockendelarna, den norra och den södra, ser sig som två skilda delar. Södra delen kallas också av befolkningen där för Söromsjöbygden, medan den norra i dagligt tal rätt och slätt kallas Venjan eller kyrkbyn. Språket i norra delen har i vissa stycken närmat sig västerdalsmålen i Lima och Transtrand, medan i södra delen närheten till moramålet känns starkare. Detta har sin förklaring i historien, vilket inte gås in på här. Dialektsplittringen i Venjan är tämligen märkbar i den norra delen, där det mellan byarna skiljer sig åt en del efter endast ett par hundra meters avstånd, medan det i södra delen är mer enhetligt. Venjansmålet hörs alltmer sällan av yngre talare.
Sollerö socken hör även den till Mora kommun. Målet har mycket gemensamt med de centrala moramålen liksom med Södra Venjan. Vissa variationer av målet kan höras inom socknen. Intresset för sollerömålet har under de senaste åren ökat, vilket inger förhoppningar om målets överlevnad.
Nedansiljanmålen
Nedansiljanmålen förstås mellan de olika socknarna tämligen väl, liksom de inte alls är obegripbara för talare av nedre västerdalsmål. Många ålderdomliga inslag finns bevarade, om ej i så hög utsträckning som i ovansiljanmålen. Människor ej bekanta med målen, kan ibland ha svårt att höra skillnad på målen mellan socknarna i området.
Boda socken i Rättviks kommun ligger nära Ore, en socken med vilken stort samröre finns, både historiskt och i nutid. Sockenmålet kan sägas vara en variant av rättviksmålet, dock med sina egenheter, skilda från rättviksmålet. Framtiden för bodamålet är mycket oviss.
Rättviks socken i Rättviks kommun har många varianter av målet, dock fullt begripliga sinsemellan. Språkgränsen mot Mora är skarp, liksom mot Ore. Förståelsen kan därför vara svår men inte oöverstiglig. Rättviksmålet är ett av de starkt hotade sockenmålen.
Bjurs eller Bjursås socken i Falu kommun är den enda socken i Övre Dalarna som ligger inom en kommun tillhörande ett språkområde utanför de egentliga dalmålen/dalskan, nämligen dalabergslagsmål. Bjursmålet har under lång tid påverkats av närheten till Falun, men ändå lyckats bibehålla mycket av sin identitet. Många likheter mellan ål- och gagnefsmålen finns i bjursmålet, vilket har sin förklaring i historien. Idag är bjursmålet starkt hotat.
Åls socken i Leksands kommun är nog idag känt av de flesta som Insjön. Ålmålet kan tyckas vara en variant av Leksandsmålet, men har många drag som särskiljer det. Tvärtom skulle man kunna vända på resonemanget, för måhända är det Leksandsmålet som är en variant av ålmålet? Variationer i ålmålet finns, men de är inte helt tydliga. Framtiden för språket är inte helt ljus.
Siljansnäs socken i Leksands kommun har sina egenheter, men anses som en variant av Leksandsmålets västliga målfören, då socknen relativt sent avskiljts från Leksand. Hotat i hög grad.
Leksands socken i Leksands kommun uppvisar ett brokigt lapptäcke av variationer i målet mellan de olika byarna, dock fullt förståeliga mellan sig. Största variationen torde vara i Djura, en egen kapellförsamling inom Leksands socken. Mycket få talare av leksandsmålet återfinns idag inom de yngre grupperna.
Gagnefs socken i Gagnefs kommun är ett tämligen enhetligt språkområde. Variationer mellan byarna inom socknen förekommer, men de är av underordnad betydelse. Historiskt har socknen haft stort inflytande på både Bjurs och Ål. Ett stort språkligt undantag är kapellförsamlingen Mockfjärd, mer om det under nedre västerdalsmålen! Gagnefsmålet är idag starkt hotat, och har i stora stycken övergått till att bli ett dalabergslagsmål. Gagnefsmålet hör till de mål som idag har få talare.
Övre västerdalsmålen
Övre västerdalsmålen är egentligen endast ett, vilket kan kallas lima- transtrandsmål, då skillnaden däremellan är ytterst liten. Många ålderdomliga inslag finns i övre västerdalsmålen, vilket, tillsammans med diftongeringen, gör att förståelsen med intilliggande områden ibland uppfattas som komplicerad.
Lima socken i Malung-Sälens kommun innehåller inga stora variationer i målet som ställer till problem i förståelsen. Målet är levande, men alltfärre använder sig av det.
Transtrands socken i Malung-Sälens kommun har ett mål som är nästintill identiskt med limamålet, dock finns en del skillnader. Gemensamt för Lima och Transtrand är rikedomen på diftonger gemensamma med fornnordiska, norska, isländska och färöiska.
Nedre västerdalsmålen
Nedre västerdalsmålen skiljer sig inte mer åt, än att de är förståeliga mellan sig. Gentemot nedansiljansmålen är förståelsen, som tidigare nämnts, mycket god.
Malung socken i Malung-Sälens kommun. Malungsmålet kan sägas inta en mellanställning mellan övre och nedre västerdalsmålen, och där kan ibland förståelsen kompliceras gentemot de övriga målen inom nedre västerdalsmålen och nedansiljansmålen. Malungsmålet har dock inga diftonger, vilket gör att det hänförs till nedre västerdalsmålen. En hel del ålderdomligheter i malungsmålet kan återfinnas i, bland andra, älvdalsmålet, vilket visar på det nära släktskapet mellan målen. Ett levande mål, men de sista årtiondena utsatt för en stark nedgång.
Äppelbo socken i Vansbro kommun visar stark närhet till järnamålet, men med några likheter med malungsmålet. Äppelbomålet är ännu ett levande mål, men tunnas ut alltmer.
Järna socken i Vansbro kommun har en del arkaiska (ålderdomliga) drag gemensamma med vissa nedansiljansmål, men är förvisso ett nedre västerdalsmål, med för utomstående en till förväxling stark likhet med nås- och äppelbomålen. Inom Järna socken fanns det tidigare municipalsamhället Vansbro, grundat på 1890-talet, med ett helt avvikande språk, färgat av värmländska och hälsingska språkelement. Järnamålet är levande men utsatt.
Nås socken i Vansbro kommun har ett mål som innehåller en del motstånd mot standardsvenska element och har bevarat en hel del ålderdomligheter, vissa gemensamma med övre västerdalsmål. I starkt utdöende.
Floda socken i Gagnefs kommun räknas till Nedre Västerdalarna och har ett målföre som intar en mellanställning till nedansiljanmålen och avviker till stora delar från nedre västerdalsmålen i övrigt, men ändock kan man se många likheter däremellan. Byn Björbo har några drag i målet som skiljer det från övriga socknen. Levande men utsatt.
Mockfjärds kapellförsamling i Gagnefs kommun vacklar ännu mer än Floda i språkhänseende, men visar mer gemenskap med nedre västerdalsmålen än med gagnefsmålet. Tillsammans med Floda kan man alltså säga att de två utgör en egen del av västerdalsmålen, utgörande ett övergångsområde mellan Västerdalarna och Nedansiljan. Mockfjärdsmålet fasas alltmer ut till att bli ett dalabergslagsmål. Detta är en enkel beskrivning över målen i Övre Dalarna[1]
Gemensamt för de dalska målen
Gemensamt för området, är att det delar gemensamma kulturdrag och en "envishet" mot yttre påverkan som är, på sitt sätt, enastående i Norden. Island och Färöarna är de länder i Norden som visar samma inställning till bevarande av sin egenart, utan att fördenskull hindra utvecklingen, men ändå visar en vilja att identifiera sig själv i ett samhälle som alltmer likriktas.
En annan sak som de dalska målen har gemensamt, är att de inte är skrivna språk, annat än undantagsvis. För att ett språk ska överleva, är det av största vikt att det finns litteratur. I viss mån har detta funnits som sällan förekommande nedteckningar, utförda av enstaka individer, men något samlat grepp har aldrig tagits för att göra dem till skrivna språk.
Dock har på senare tid, främst genom språkföreningar i en del socknar och bildandet av Dalmålsakademin, intresse väckts för att visa på att det går att skriva målen i mer seriös form.
Vad som kan ställa till problem, är att några vedertagna stavningsregler inte finns eller har funnits, utan man har utgått från normalt, svenskt stavningssätt. Detta medför att vissa ljud inte kan återges, andra ljud stavas på ett sätt som kan skapa missuppfattningar. En del försök har gjorts för att råda bot på detta, men det lär ta tid innan det slår igenom och folk vänjer sig.
Referenser
Noter
- ↑ Lars Levanders Folkmålen i Övre Dalarna I och II
Webbkällor
- Älvdalska
- Nås på susning.nu
- Leksandsmål ett försök till ortografi.
Tryckta källor
- Rättvik (Ordbok över Rättviksmålet 1998)
- På Leksandsmål finns en textmassa på ca 450 sidor. Rättviks och Leksands ortografi skiljer sig inte mycket åt.
- Moramåls Bibeln.
Litteratur
I Älvdalen har en rad skrifter kommit ut, bland andra "Roð, ien brindkåv fro Övdalim" (Röd, en älgkalv från Älvdalen), "Byönnbyöker" (Björnböcker), en översättning av Kerstin Ekmans "Hunden" (Rattsjin, uttallas "rattjin"), ordlistor/-böcker och ordalängder samt en hel del annat i olika socknar.
Beekär o orsmol
Gosär åv Ensta. Orsamålsdikter av Ernst Grandell. Förlag och tryckeri AB Bröderna Ohlsén, Orsa 1973. 51 sid.
Jemt Hans Jonsson: Bibelwörd o oss-mol Bibeltexter på orsa-mål. AB Bröderna Ohlséns tryckeri, Orsa 1966. 95 sajd.
Ossfok sö sjungged ö glämäd. Orsabor som sjöng och berättade. Visor och berättelser utgivna av Per lindvall. Förlag AB Bröderna Ohlséns bokhandel Orsa. ISBN 91-7260-245-7. Orsa 1979. 367 sajdor.
E wa jenn göng. Det var en gång. Berättelser från seklets början. Ossmolslag, oktober 1980. 93 sid.
