Japanska

Från Rilpedia

Version från den 11 maj 2009 kl. 13.03 av Lars Törnqvist (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Question book-4.svg
 Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.
japanska
日本語, nihongo/nippongo
Talas i Japan
Region Japan
Antal talare 127 miljoner
Klassificering isolerat (omstritt)
Officiell status
Officiellt språk i Japan
Språkmyndighet -
Språkkoder
ISO 639-1 ja
ISO 639-2 jpn
ISO 639-3 [1]
SIL JPN

Japanska (日本語, nihongo;  uttal (info)) är det officiella språket i Japan. Språket har 127 miljoner talare. Dess härkomst är osäker, och de vanligaste teorierna om språkets ursprung gör gällande att språket antingen är isolerat, eller att språket är altaiskt.

Japanskan är baserat på 50 stavelser samt modifikationer och kombinationer dem emellan. Totalt förekommer 5 vokalljud och 21 konsonantljud.

Innehåll

Skriftspråk

Japanskt
ordspråk

Japanskan har tre olika skriftspråk med lite olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används rōmaji (romerska bokstäver) och västerländska "arabiska siffror" (Arabia sūji) samt andra internationellt använda symboler [1].

Kanji

Huvudartikel: Kanji

Kanji är ett skriftspråk av betydelsebärande kinesiska tecken. Kanji är ursprungligen inlånade från kinesiskan i olika omgångar och varje tecken kan därför ha en eller flera betydelser och ofta flera uttal.

Kana

Huvudartikel: Kana

Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora.

Katakana

Katakana används främst för att stava lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord, som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men numera anses för avancerade. Katakana används också till att skriva namn av olika slag.

Hiragana

Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.

Rōmaji

Huvudartikel: Rōmaji

Rōmaji är det japanska namnet på romersk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK). I vissa fall är inte rōmaji på japanska inte en transkribering. Till exempel står TT i NTT för "Telegraph and Telephone", som skrivs med rōmaji från början.

Rōmaji ska inte förväxlas med Arabia sūji (アラビア数字, arabiska siffror).

Uttal

I japanskan så finns det ungefär 46 uttalsstavelser varpå de är uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.

Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan icke tonade konsonanter (som k, t och s).

När man lägger till två streck så ändrar man konsonantljudet till det som ligger närmast i munnens sätt att uttala konsonanter. Sen finns det även olika undantag. か　が　"ka ga" "Ka" har som närmast uttal "ga" i munnen. "Te" har som närmast "de" i munnens sätt att uttala. Och det är hela japanska uttalsordern fungerar. Deras alfabet börjar längst in och slutar längst ut vad det gäller både vokaler och konsonanter.

a i u e o
あ い う え お
k か き く け こ
s さ し1 す せ そ
t た ち2 つ3 て と
n な に ぬ ね の
h は ひ ふ4 へ ほ
m ま み め む も
y や 　 ゆ 　 よ
r ら り る れ ろ
w わ ゐ ゑ 　 を
N ん5
  • 1shi inte si
  • 2chi inte ti
  • 3tsu inte tu
  • 4fu inte hu (f:et i "fu" uttalas som en enkel utblåsning med användning av läpparna, inte tänderna. Om tänderna används i en utblåsning så bildas det traditionella f-ljudet, och eventuellt v-ljudet vilket också är fel uttal för "fu")
  • 5Uttalas som ett vanligt n utan vokal

Kommentarer: ゐ (wi) och ゑ (we) används sedan 1946 normalt inte i modern japanska. Båda förekommer dock i ett fåtal ord och verkar vara på väg tillbaka i skriftspråket då båda har börjat användas i nyare ord; Evangelion-filmerna kallas i Japan numera för ゑヴぁんげりをん (wevangeriwon), ölet Yebisu skrivs i Japan med ゑ och komediduon Yoiko stavar sitt namn med ゐ.
を används bara som partikel för att t ex ange ett verbs direkta objekt och uttalas då som お.
Uttalsavvikelser:
は uttalas wa då det används som partikel.
へ uttalas e då det används som partikel.
ん uttalas m då det står före m, b och p.

Uttalsmodifiering finns för följande konsonantrader och kan ses som ett snett "(tenten) eller som en °(maru).

か ka -> が ga

た ta -> だ da

さ sa -> ざ za

は ha -> ば ba eller ぱ pa

Detta är en del av de uttal som finns i japanskan. För vidare fördjupning se hiragana

Grammatik

Huvudartikel: Japansk grammatik

Uppbyggnad

Japanskans ordföljd är ganska fri förutom att predikatet alltid måste komma sist i en sats. Oftast följs ordföljden för SOV-språk, det vill säga ett språk där satser byggs upp efter ordföljden subjekt-objekt-verb till skillnad från svenska, som följer ordföljden subjekt-verb-objekt. En mening som "hon köpte bil" blir med japansk ordföljd "kanojo wa kuruma wo kaimashita" - "hon (temapartikel) bil (ackusativpartikel) köpte".

Utelämnande av subjekt

Japanskan är ibland lite klurig när det gäller vem som gör vad och vad som är vad. Japaner som pratar om ett ämne behöver oftast inte nämna samma sak igen då det är känt hos lyssnaren vad ämnet är.

Fråga
  • 何をするか。　"Nani wo suru ka" "Vad görs?" (Vi vet inte vem som gör vad, om det inte är uppenbart i sammanhanget, som att säga "hur är läget?" istället för "hur är läget med dig?")
  • ユトは何をするか。　"Yuto wa nani wo suru ka" "Vad gör Yuto?" (Här framgår det att Yuto är samtalsämnet)
Svar
  • 食べます　"Tabemasu" "Äter" (Vi vet inte vem som äter, om det inte är uppenbart i sammanhanget)
  • ユトは食べます　"Yuto wa tabemasu" "Yuto äter" (Vi vet vem och vad hon gör)

Japanskan har inget, som i de germanska språken, krav på subjekt. Formellt eller opersonligt subjekt som "det" existerar inte. "Det regnar" skulle i japanska uttryckas som "regn faller" ("ame ga furu"). I de fallen då subjektet utelämnas helt avgörs betydelsen av sammanhanget.

Partiklar

Huvudartikel: Japanskans partiklar

Partiklar är i japansk grammatik suffix eller småord som följer på substantiv, verb, adjektiv eller satser för att markera vilken funktion ett ord har eller för att exempelvis göra påståendesatser till frågesatser.

I japanskan används partiklar för att tala om den semantiska innebörd det föregående ordet har (subjekt, objekt, tema) eller för riktning och plats, ungefär som svenskans prepositioner. Ibland hoppar talare över partiklar där lyssnaren är medveten om vad samtalsämnet är.

Japanska lånord

Några japanska lånord i svenska språket är karaoke, sudoku, tsunami, futon och sushi.

Noter

  1. ↑ Gunilla Lindberg-Wada, Stina Jelbring, Hiroko Kimura; Den japanska skriften: teori och praktik, Avdelningen för japanska vid Stockholms universitet, Stockholm (2007). ISBN 91-7155-315-0

Externa länkar

Wikipedia
 Wikipedia har en upplaga på Japanska.


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Japanska"
Personliga verktyg