Vokal
Från Rilpedia
| Vokaler | |||||
| främre | halvfrämre | central | halvbakre | bakre | |
|---|---|---|---|---|---|
| sluten | i • y | ɨ • ʉ | ɯ • u | ||
| halvsluten | ɪ • ʏ | ʊ | |||
| mellansluten | e • ø | ɘ • ɵ | ɤ • o | ||
| mellanvokal | ə | ||||
| mellanöppen | ɛ • œ | ɜ • ɞ | ʌ • ɔ | ||
| halvöppen | æ | ɐ | |||
| öppen | a • ɶ | ɑ • ɒ | |||
En vokal är ett språkljud som bildas utan förträngning eller avspärrning i de delar av talapparaten som är ovanför glottis.[1] Motståndet är vid bildningen så litet att ingen hörbar friktion uppstår.[2] Utifrån ett funktionellt perspektiv kan vokaler definieras som stavelsebildande ljud, självljud. De vanligaste vokalerna i världens språk [i], [a] och [u][3] ([i] motsvarar klangfärgen hos i-ljudet i sil, [a] motsvarar klangfärgen hos a-ljudet i katt och [u] motsvarar klangfärgen hos o-ljudet i sol). Vad gäller grafem representeras vokalerna i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna a, e, i, o, u, y, å, ä och ö. Övriga bokstäver är konsonanter. Inom fonetiken används ett annat alfabet, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, då det finns fler ljudvarianter än bokstäver.
Vokaler infördes enligt Ong som en nyhet i grekisk skrift omkring 500 f.Kr. Tidigare hade skriften mest bestått av symboler i bildskrift och stavelseskrift, tillgänglig endast för yrkesskrivare i maktens tjänst. Med ljudenlig skrift öppnades obegränsade möjligheter för envar att kommunicera genom att allt som kunde sägas också kunde skrivas med ett trettiotal tecken.
Innehåll |
Självljud
Vanligtvis är vokaler självljud, det vill säga ljud som bildar stavelser, men klangfulla ljud som [l], [r], [n] och [m] kan också ha en stavelsebildande funtion. I vissa språk, till exempel tjeckiska, förekommer sådan stavelsebildning systematiskt, som i vlk (varg) och krk (hals). Det innebär att det inte finns någon perfekt samstämmighet mellan bildningssätt och stavelsebildande (på fackspråk syllabisk) funktion.[4]
Vokalbildning
Vilken vokal som bildas när man talar beror på en rad omständigheter. Alla språks vokaler kan delas in i schemat främre-bakre och hög-låg. Dessutom kan vokaler vara rundade eller orundade, långa eller korta och orala eller nasala.
Diftonger och triftonger
I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i neutralt standardspråk, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar man om en triftong.
Främre, centrala och bakre vokaler
Vokalerna kan delas upp i främre (i, y, långt u, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort u, kort a) och bakre (o, å, långt a) vokaler.
I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (d v s främre vokaler) och hårda vokaler (d v s bakre vokaler). Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonant-bokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilken slags vokal de står framför.
- C får k-ljud framför hård vokal (till exempel cognac, cumulus), medan det får s-ljud framför mjuk vokal (till exempel cirkus, cykel)
- G uttalas med g-ljud framför hård vokal (till exempel gata, gunga) men får oftast j-ljud framför mjuk vokal (till exempel genom, gitarr)
- K har k-ljud framför hård vokal (till exempel kaka, kopia) men representerar för det mesta tje-ljud framför mjuk vokal (till exempel kedja, kid)
- Sk blir just sk framför hård vokal (till exempel skata, skola) men blir sje-ljud när det står framför en mjuk vokal (till exempel skela, skytte)
I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.
Referenser
Noter
- ↑ Engstrand (2004), s. 345
- ↑ Encyclopædia Britannica, uppslagsord vowel
- ↑ Engstrand (2007), s. 27
- ↑ Engstrand (2004), s. 39
Litteratur
- Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur
- Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
- Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)
Se även
