Kedja
Från Rilpedia
Kedja menar ett antal objekt som hänger ihop - är länkade. Med kedja kan avses en teknisk anordning men också i en överförd betydelse som ett nära samband mellan en serie objekt, tex en anfallskedja i fotboll eller en näringskedja; se Kedja (olika betydelser) för ytterligare exempel på detta. Denna artikel behandlar kedjor i sin grundbetydelse.
Den tekniska anordningen kedja består av ett antal länkar. Denna typ av kedja kan tex användas i hissverk eller för att överföra kraft från ett maskinelement till ett annat (transmissionskedjor), eller för upphängning av diverse föremål (fästkedjor).
Grövre typer av kedjor kallas ofta kätting. Efter tillverkningssättet skiljer man på kedjor med slutna länkar, där länkarna inte kan hakas ur varandra, och kedjor med öppna länkar, där detta kan ske. Bland kedjor med slutna länkar märks bland annat ringkedjor som består av ringar vars ändar hopsatts genom lödning eller svetsning (ibland även nitning) eller av byglar av ståltråd eller pressad plåt. Till denna kategori räknas även den s. k. slejfkedjan. Dessa typer av kedjor är böjliga i alla riktningar.
Kedjor kan bl a användas till kraftöverföring och lås, samt till smycken.
Innehåll |
Rullkedjor
Rullkedjan är en typ av sluten länkkedja som vanligtvis används för kraftöverföring mellan maskinelement. Den kanske vanligaste typen av rullkedja används till cyklar (se bilden). Dessa kedjor består av två typer av länkar: ytterlänkar och innerlänkar. Länkarna består i sin tur av inner- respektive ytterbrickor eller lameller, som är förbundna med varandra medelst hylsor och rullar. Hylsorna och rullarna är kedjans lagerytor, och är därför de delar som slits snabbast. I rullkedjan sitter också en lås- eller kopplingslänk, som man lossar när kedjan ska bytas ut. Kopplingslänken kan låsas på flera olika sätt, bland annat med låsfjäder, saxsprint eller låsmutter. För att öppna en rullkedja krävs ofta specialverktyg, till exempel en kedjebrytare.
Kedjans lageryta (bultarna och hylsorna) är oftast djuphärdade. Vid tillverkningen är det vanligt att brickor, hylsar, bultar och rullar bombarderas med stålkulor för att ge kedjan bättre utmattningshållfasthet.
Rullkedjor är endast böjliga i en riktning. Kraftöverföringen sker genom att kedjan löper över ett hjul med tänder som griper in i länkarna, s.k. kedjehjul. Det maskinelement som "drar" i kedjan kallas ofta drev.
Andra typer av kedjor
Tandkedjor är en relativt ovanlig typ av kedja som består av tandade element som griper in i ett kedjehjul, ungefär som en kuggstång griper in i ett kugghjul. Tandkedjans fördelar är mycket tyst gång (på engelska kallas den silent chain), lång livslängd eftersom tänderna griper in i kugghjulet nästan friktionsfritt, samt hög verkningsgrad (upp till 98 %). Tandkedjor används främst vid kraftöverföring med särskilda specifikationer om hastighet, ljudnivå eller andra speciella krav.
En annan typ av kedja är transportörkedjor. Denna typ av länkkedja används som namnet antyder för att transportera gods eller komponenter i fabriker, till exempel i fordonsindustrier eller i bryggerier.
Smyckeskedjor är en sluten länk- eller ringkedja som bärs kring halsen eller runt fot- eller armleder. Smyckeskedjan används ofta för att bära upp ett smycke, men kan även användas utan medaljonger eller andra tillbehör.
Ankarkättingar och andra grövre ringkedjor har ibland ett tvärgående stag. Den här typen av kätting kallas "stagad" eller "stolpad" kätting. Staget gör dels att länkarna inte deformeras vid hög belastning, och dels att kättingen löper mindre risk att "trassla sig".
Bland öppna kedjor finns bland annat ringkedjor där länkarna inte är svetsade eller lödda, utan endast hopböjda, samt hakkedjor med tillböjda trådbitar som krokas fast i varandra.
Tillverkning av ringkedjor
Den klassiska metoden går ut på att råmaterialet, t. ex. rundjärn, kapas i passande längder och böjs på mitten till U-form. Därefter böjs ändarna inåt mot länkens mittlinje, och svetsas eller löds ihop. I den färdiga länken träder man in ett nytt länkämne, varefter processen upprepas. Den vanligaste metoden för att foga samman grövre järn- eller stålkedjor är svetsning, medan lödning oftast används för tunnare kedjor, till exempel smyckeskedjor.
Modern industriell tillverkning av kedjor sker genom att länkarna skärs ut med laser eller valsas direkt ur råmaterialet, ungefär som när kedjor av ben eller trä ska tillverkas. Eftersom länkarna inte har en svets- eller lödfog, har de avsevärt större hållfasthet än konventionellt tillverkade länkar.
Historik
Det går inte att med säkerhet avgöra när kedjor började användas. Vid utgrävningar i Mosul 1860 fann man bland smältstycken från den fornassyriska tiden även svetsade kedjor, vilka är de äldsta kända ringkedjorna. I Nydanas mosse (Danmark) har man funnit rester av ett romerskt pansar med nitade länkar. Nitade länkar, till skillnad från svetsade, har använts ända in i tidig medeltid. Att länkkedjor med plåtlänkar inte är en nutida uppfinning, framgår av att Christopher Polhem använde "sprintkedjor" till vindbryggorna vid Stockholms sluss. För övrigt återfinns denna typ av kedjor i de förr använda "spindelurens" mekanism. Dessa kedjor var utförda av mycket tunna stållameller, hopnitade med en lamell mellan två andra lameller.
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
- Nationalencyklopedin