Från Rilpedia

Winfried Georg Sebald, född 18 maj 1944 i Wertach, Allgäu, Tyskland, död 14 december 2001 i Norfolk, England, tysk författare som skrivit ett antal skönlitterära verk varav tre återfinns på svenska: Utvandrade ("Die Ausgewanderten", 1992), Saturnus ringar - en engelsk vallfart ("Die Ringe des Saturn. Eine englische Wallfahrt", 1995), Austerlitz ("Austerlitz", 2001).

Sebald har en säregen stil där han blandar fiktion, självbiografi och dokumentär prosa, den senare ofta i formen av biografier över människor som han möter eller känner sig besläktad med. Beträffande kontrasten mellan fakta och fiktion har han själv kommenterat: "Fakta och fiktion är bägge hybrider. De är inga alternativ" (Bigsby, "Remembering and Imagining the Holocaust", 2006, p. 42). Sebalds prosa handlar alltid om att återvinna minnet - ofta vad som brukar kallas det kollektiva minnet - för att förstå hur detta gör oss till dem vi är idag. Utan minne, ingen litteratur.

Ett utmärkande drag i Sebalds skönlitterära böcker är att där återfinns en rad ofta dokumentärt präglade fotografier och bilder. Dessa vävs in i berättelsen på ett sådant sätt att läsaren sällan blir klar över vilken status bilderna har, är de direkta spår av den verklighet Sebald visar fram eller är de spår av någonting annat som Sebald nu använder för att kunna fortsätta sin berättelse i den riktning han finner nödvändig? Detta är frågor som saknar svar och det tillhör Sebalds briljans att läsaren efter hand inte längre tycker detta är problematiskt.

Sebalds böcker hör till de där läsaren redan efter ett par sidor försätts i en säregen stämning. En stämning som på fenomenologiskt vis stiger upp ur texten. Den förunderliga, sorgsna men också nyfikna, stämningen som löper genom Sebalds texter beskrivs kanske bäst som melankolisk.

I sitt stämningsskapande kan han påminna om den österrikiske författaren Peter Handke, som han också har skrivit ett flertal essäer om. Men medan Handke ofta lyckas i sin återhämtning (wiederholung) och därmed åstadkommer ett sanningssägande i Heideggers mening, tillåter Sebalds estetik inte att han når ett sådant avslut eller en sådan epifani. Sebald påminner här snarare om den av honom beundrade Bruce Chatwin: att leva är att vara i rörelse och att minnas är ett ständigt arbete (se exempelvis Chatwins "Drömspår").

Sebald levde sitt vuxna liv i England, en självvald exil delvis beroende på en besvikelse över tyskarnas tystnad kring vad som hände under krigsåren, men också för att föredrog den akademiska kulturen i England framför den i Tyskland. Sebald arbetade som professor vid East Anglia University i Norwich och har skrivit en lång rad sakprosatexter, bland annat två essäsamlingar om österrikisk litteratur och en bok om bombningarna av tyska städer under andra världskriget.

Sebald kallas ibland för en förintelseförfattare. Dels för att den frånvaro av kollektivt minne som han menar präglade Tysklands efterkrigstid alltid finns närvarande i hans skrivande, men också för att många av de personer han skriver om har en livshistoria direkt sprungen ur de nazistiska förintelselägren.