Vingåkersdräkten
Från Rilpedia
Vingåkersdräkten är en folkdräkt (eller bygdedräkt som den också blir kallad) från V.Vingåkers socken.
.
Innehåll |
Historia
Vingåkersdräkten finns omnämnd från slutet av 1500-talet då man i Vingåker tyckte att dräkten var ålderdomlig men skräddarna fick inte ändra på något i dräkten när de sydde nya. Om skräddaren eller någon privatperson ändrade på något i dräktens utseende kunde man dömas till dryga böter. Från ett sockenstämmoprotokoll från 1674 kan man läsa att
| ” | ...slöts at then gamle wackre klädedräkten, eller manéer och sätt på kläder, uthi ingen motto förändras, hvarken af mans- eller qvinnspersoner | ” |
|
— Vingåkers kyrkoherde Simming |
||
Vingåkersborna var, och är, mycket stolta över sin dräkt. Eftersom dräkten endast bars av bönderna understödde den ett starkt klassmedvetande. Det gick ju inte att ta miste på att personen tillhörde bondeklassen och var från Vingåker. Grannsocknen Österåker har en dräkt som liknar vingåkersdräkten till förvillelse men detaljerna, broderierna och färgerna är annorlunda.
Vid sekelskiftet 1900 började en del människor använda vingåkersdräkten igen. Men denna gång på ett helt annat sätt, det var i nationalromantikens anda. Dräkten förändrades en del och bars inte längre enligt de gamla sederna.
Grannlåtsdräkten, högtidsdräkten
Högtidsdräkten bars till de stora kyrkliga helgerna jul, påsk och pingst, samt vid bröllop och nattvardsgång. Den var också så fin att du inte ens fick dansa din egen brudvals i den! Du gifte dig i den i kyrkan, men då det kom till de festligare delarna, tog bruden vardagsdräkten på sig.
- Livkjolen av rött eller grönt kläde som är ett ylletyg. Färgen avgörs om det är stor eller liten högtid. liv av röd sidenatlas med tambursömsbroderier eller gult sidendamast med plattsömsbroderi. Båda delarna sys samman och en tunn fin valk av rött ylle skiljer dem åt. Det röda klädet är rynkat runt om, så dräkten får sin speciella karaktär.
- Sommartid kan den vita livkjolen,yvaxlakjolen, av linne eller bomullslärft användas. Livkjolen ska gå ned till anklarna. Livkjolen ser ut som en klänning med breda axelband.
- Bindtröja av svart kläde med rött kläde som foder. Den är typisk för Vingåkers- och Österåkersdräkterna. Det är ett mycket kort ytterplagg som ska täcka endast sidenet på livkjolen.
- Överdel av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Vid festligare tillfällen kan en löskrage bäras innanför överdelen, dubbla kragar med andra ord.
- Förkläde av blå eller grön rask, vilket är ett blankt bommullstyg, med tvärgående band och broderier i nederdelen av förklädet. Den ogifta kvinnan får endast bära blått förkläde utom som brudpiga, tärna, vid bröllop då hon bär grönt. Den gifta kvinnan bär alltid grönt förkläde vid alla tillfällen. Den ska sluta en bit ovanför kjolkanten. Ogift kvinna har 2 band på förklädet medan den gifta kvinnan har 3 band. Kvinnan visade att hon bar sorg genom att bära vitt sorgförkläde.
- Strumpor stickade av grönt ullgarn till den röda livkjolen, röda till den gröna livkjolen eller vita av ylle, linne eller bomull.
- Skor av brunt skinn, lågklackade och urringade eller av vitt skinn med bruna tåhättor och hälkappor samt iträdda skinnremsor i rött och brunt. Spännen av silver.
- Handskar av vitt skinn som bärs av både gift och ogift kvinna.
- Handkläde av vitt linne eller bomull med vita eller kulörta broderier.
- Bälte av röd saffianläder med broderier på. Broderierna är gjorda med silkestråd i gult, blått och grönt. Broderierna ör på ryggpartiet av bältet, framsidan är helt utan ornament.
- Huvudbonad För gift kvinna: Först en sk huckel, en halmstomme omsvept med ett vitt kläde. På det sätts en röd mössa av rött kläde eller vadmal med broderier i svart och gult med kedjesöm. Kring stommen fästs så till slut ett stärkt, gofferade kläde, alternativt veckat kläde.
Gofferingen utförs på ett så kallat krusbräde, veckningen utförs med kniv. Det är ett kvadratiskt kläde av tunt linne- eller bomullslärft som viks i tresnibb. Av traditionsuppteckningar framgår det att hucklet bars vid större och festligare tillfällen, vid "stora" söndagar och vid nattvardsgång, annars hade de kullor när de gick i kyrkan. Det var bara de gifta som hade huckel. De ogifta kvinnorna hade trinnknuti på huvudet.
- Huvudbonad För ogift kvinna: halmstomme av samma typ som den gifta kvinnan med en röd valk överklädd med röda band eller röd vadmal. Nedanför dessa viras mönstrade sidenband. När den unga kvinnan snart skulle gifta sig fäste hon så kallade "lysningsband" i nacken på huvudbonaden. Ovanpå detta hade hon en enkel tresnibb då hon gick i kyrkan. För både gift och ogift kvinna gäller att inget hår får synas.
- Kjolväska i gult siden med broderier på.
- Ytterplagg kan en fotsid mantel i svart ylle användas. Den är fodrad med rött tyg på insidan. Spännen av silver.
Halvdräkten, vardagsdräkten
- Kjolen Midjekjol i rött eller gult ylletyg. I det senare fallet med kantskoning av rött kläde eller rött band.
- Överdel av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Som till grannlåtsdräkten med andra ord.
- Förkläde av rött, brunrött eller gulrött ylletyg med en tvärrand nedtill och upptill, eller på längden smalrandigt ylletyg. Båda med ofärgad linnevarp. Till den röda kjolen kan man också använda förkläden av tryckt bomullstyg. Dessa ska vara bredare än ylleförklädena och täcka nästan hela kjolen.
- Huvudbonad ska för gift kvinna vara en så kallad kulla och för ogift kvinna valkar och band. Kullan görs av ett fyrkantigt rutigt eller tryckt bomullskläde. Den bör vara lätt stärkt så den står ut på sitt karaktäristiska sätt. Den helt vita kullan användes, enligt vissa källor, endast vid sorg.
- Strumpor Vita strumpor.
- Skor I brunt läder med låga klackar och djup urringning.
- Ytterplagg Där brukas livtröja av svart kläde eller mörkblått kläde. Alternativt vit långtröja.
Mansdräkten
Reglerna för mannens dräkt var inte lika traditionsbunden. Den påverkades en del av rådande mode, främst från det militära modet med knäbyxor och långrock. Dagens mansdräkt minner mycket om 1700-1800-talets manliga mode.
- Knäbyxor av sämskskinn, knäbälten av rött saffianläder eller pinnflätade knäband av ullgarn. På sommaren kan även användas byxor i samma modell av vitt linnelärft och på vintern av vitt vadmal.
- Livrock av vitt, kraftig, stampad vadmal eller långtröja av vit ylleflanell eller livtröja (jacka) av svart eller mörkblått tyg eller vadmal.
- Livstycke (väst) av långrandigt hemvävt ylletyg (gärna av samma sort som i kvinnornas dräkt). Varpen ska vara av vitt linne eller bomull, en mörk varp gör att färgerna ser smutsiga ut. Flera av de bevarade livstyckena är av köpta tyger (halvsiden eller tryckt bomullstyg) som inte finns på marknaden idag så därför rekommenderas det att själv väva tyget eller köpa det.
- Skjorta av vitt linne eller bomullslärft, med eller utan spets i kanterna på kragen och handledslinningarna.
- Strumporna ska vara stickade av vitt ullgarn eller vitt bomulls- eller linnegarn.
- Skor av mörkbrunt eller svart skinn med spänne av silver.
- Hatt eller toppluva Hatten är en hög, svart cylinderformad hatt med platt topp och brätten. Toppluvan stickas av rött ullgarn. Den senare används inte vid högtidliga tillfällen.
Övrigt
Här kommer en liten redogörelse som kan knytas till och som hör till Vingåkersdräkten.
Till dräkten hörde ett bälte där man hängde det viktigaste, t. ex en tygpung med bestick, nålhus och doftkärl.
Brudkrona
Brudkronor tillhörde ofta kyrkorna och lånades ut till sockenborna vid kyrkvigsel. Hos en del storbönder fanns en egen brudkrona som användes/används i generation efter generation.
Silverbälte
Till brudens klädsel hörde även ett präktigt förgyllt silverbälte. Om ett sådant bälte inte fanns i fästmannens eller fästmöns familj så skulle den ingå i fästmannens "begåvning". Silverbucklorna är högt drivna är fästa på ett rött safianläderbälte, med rött kläde emellan.
Bindmössa
Det finns ett tiotal bindmössor bevarade från Vingåker. De hör inte till den folkliga dräkten utan bars/bärs av de som kände/känner sig som ståndspersoner. "Allri har jag hört talas om att de hade mössa och stycke. När det var någon, som hade bindmössa och sådant där, så var det sådana som husmamseller", förklarar meddelaren Brita Olsson till Historiska Museet. Bindmössan är kanske en av de "moderniteter" som kom med nationalromantiken?
Vardagsnäsduk
Denna duk skiljer sig inte så mycket i stil från kullan men den stärks inte och det läggs inte ner lika mycket tid och möda på den. Den var i många fall av samma material och uppfattades som ett plagg av enklare sak. Det var stor skillnad på kuller och vardagsnäsduk. Det finns bilder som visar att vardagsnäsduken bars tillsammans med hängande hårfläta. Enligt uppgifter så hade gifta kvinnor en fläta och ogift kvinna hade två.
Referenser
- Anna Maja Nylén, Vingåkersdräkten, sid 364-366
- Nylén, Anna-Maja, Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker, sid 134-141, 1947
- Erixon, Sigurd, Södermanland i Nordiska Museet,sid 47, 1924
- Fataburen, 1925:1
