Vallmusik
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Vallmusiken var bruksmusik i gamla tiders jordbruk, i Sverige främst där fäbodar var i bruk, vilket under de senaste århundradena har varit huvudsakligen norr om den kulturgräns som litet oegentligt kallas fäbodgränsen. Vallåtar fanns dock även i södra Sverige. Likaså finns de i Norge, i Alperna och på många andra håll i världen med fäbod- och/eller herdedrift.
Vallmusik räknas vanligen som folkmusik, och en del spelmanslåtar har ursprung som vallmusik för att sedan ha utvecklats till exempelvis polskor; i många fler kan man åtminstone känna igen samma tonspråk.
Innehåll |
Användning
Vallmusiken användes främst som ett arbetsredskap for att locka på djur, skrämma bort rovdjur, och för både meddelanden och improviserade förströelsesamtal mellan bukullor (och vad de kallades i respektive trakt) och mellan fäbodar. Landskapet runt fäbodarna var ofta kuperat och med tät skog. Det huvudsakliga hjälpmedlet för kommunikation var därför auditiva signaler. För de praktiska meddelandena hade man vissa sedvanliga låtstumpar, som alla inom hörhåll kände igen och visste vad de betydde.
Även om många utövare utvecklade stor skicklighet i att krusa och låta vackert, så var det inte fråga om någon "musik" i modern mening, och det finns belagt att åtminstone en del vallkullor inte heller uppfattade den som "musik".
Instrument
De instrument man främst förknippar med vallmusiken är olika horn - kohorn och bockhorn - samt lurar gjorda med kärna av trä i två längsdelade halvor och hoplindade med bark eller näver.
Lurarna saknar i regel fingerhål och kan därför endast spela med naturtoner. Många gånger användes de bara till att sprida skrämselljud.
Vallhornen tillverkas av horn som sågats av en slaktad ko, oxe eller bock. Mjukdelarna togs bort genom att hornet kokades, och sedan sågades en öppning i den smala änden, som formas till ett munstycke. Sedan borras tre eller fyra fingerhål. Tonhöjden varieras med hjälp av fingerhålen samt med stoppteknik genom att vänsterhanden fördes in i tjockändan; samma teknik används på valthorn.
Kulning / kauking
Kulning är en vedertagen rikssvensk beteckning på den skandinaviska sångform som funktionellt användes för att locka på kor vid fäbodar och som karakteriseras av en (enligt NE) kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register. Sångtekniken har i sen tid använts i Dalarna, Härjedalen och Jämtland. I de två senare (och före detta norska) landskapen är dock kauking det vedertagna namnet på sångformen, med benämningen kommen från det norska ordet kauke som betyder 'hojta', 'ropa'. I ordet finns den urnordiska diftongen au som antingen uttalas med varianterna [køuking] och [kouking] (dvs inte med ett tyskt uttal av au), eller diftongupplöst som i [køking] eller [kåking]. I svenska motsvaras urnordiskt au av ö.
Kulning anses ha varit en inhemsk skandinavisk sångform, åtminstone efter medeltiden eller så. Den användes precis som vallmusik på horn: för att valla kor och smale (getter och får), skrämma iväg rovdjur (varg, björn, järv med flera), och för umgänge och meddelanden mellan människor långt ifrån varandra. Kulningen sjungs i falsett och är textlös.
- Några exempel att lyssna till
- Kauking framförd av Emma Härdelin
- Garlberskauken framförd av Karin Ingebäck. Garlbergje ligger en mil nordväst om Börtnan i sv Jämtland.
Toninnehåll
I vallmusiken skall ofta tonernas höjd vara lite avvikande från det man kan åstadkomma på instrument med fasta tonhöjder; vissa toner är blå toner. Även toninnehållet skiljer sig från vanliga dur- eller molltonarter, och man har talat om ett "vallåtsmodus". Dock förekommer samma och liknande skalor och modaliteter också i mycket annan svensk folkmusik, särskilt från norr om fäbodgränsen. Om det draget beror på eller har förstärkts av vallmusiken eller om det råkar finnas just där ändå, kan man inte utan vidare avgöra.
Se även
Källor
- Dan Lundberg och Gunnar Ternhag, Folkmusik i Sverige, Gidlunds, 1996
