Från Rilpedia

Skillnader mellan naturligt och utarmat uran
Källa: Läkartidningen Nr 21, 2001

	Naturligt uran	Utarmat uran
U-238	99,28%	99,75%
U-235	0,72%	0,25%
U-234	0,0056%	0,001%

Utarmat uran, "depleted uranium" (DU), är en biprodukt vid framställningen av reaktorbränsle (uran-235) ur naturligt förekommande uran, och utmärker sig därför genom en lägre halt av uran-235. Utarmat uran består till 99,75% av U-238, 0,25% U-235, 0,001% U-234, och ibland även spår (<0,003%) av U-236 och transuraner som Pu-239. Samtliga isotoper är radioaktiva och emitterar till större delen α-strålning med kort räckvidd och låg penetrationsförmåga (α-strålning tränger inte igenom vanligt skrivpapper och inte heller människohud).

Likt naturligt uran är utarmat uran pyrofort.

De mekaniska egenskaperna är mycket snarlika de för vanligt stål.

Användningsområden

På grund av sin höga densitet (19 kg/dm³) används utarmat uran flitigt som strålningsskydd vid röntgenundersökningar, såväl medicinska som tekniska. Utarmat uran var även vanligt som ballast i flygplan som till exempel tidiga Boeing 747, dock slutade det användas på 1980-talet på grund av hälsoriskerna i samband med en eventuell krasch, förekommer även i någon mån i segelbåtskölar. Militärt används utarmat uran främst i pansarbrytande ammunition men även som förstärkning i stridsvagnars pansar.

Toxicitet

Uran är en tungmetall och deponeras därför i kroppens olika organ: framför allt i skelettet och njurarna. Vid intag av stora mängder uran kan detta orsaka olika former av njurskador.

Projektiler bestående av utarmat uran användes för första gången i större omfattning under Kuwaitkriget, och somliga tror att det är orsaken till gulfkrigssyndromet eftersom folk förknippar uran med kärnvapen och radioaktivitet. Utarmat uran anses dock vara alldeles för svagt strålande för att ha någon radiologisk påverkan i praktiken.