Urho Kekkonen
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 1 mars 1956 – 27 januari 1982 (President) |
|
| Företrädare: | Juho Kusti Paasikivi |
| Efterträdare: | Mauno Koivisto |
| Födelsedatum: | 3 september 1900 |
| Födelseplats: | Pielavesi, Finland |
| Dödsdatum: | 31 augusti 1986 (85 år) |
| Dödsplats: | Helsingfors, Finland |
| Maka: | Sylvi Salome Uino |
| Politiskt parti: | Agrarförbundet |
Urho Kaleva Kekkonen, född 3 september 1900 i Pielavesi i Norra Savolax, död 31 augusti 1986 i Helsingfors, var den dominerande politikern i Finland under stora delar av tiden efter andra världskriget. Kekkonen var utbildad jurist och representerade partiet Agrarförbundet, numera Centern. Han var statsminister 1950–1953 och 1954–1956 samt Finlands president 1956–1982. Före andra världskriget var han även idrottsman och ordförande i Finlands friidrottsförbund.
Innehåll |
Tidig karriär
Kekkonen engagerade sig tidigt i samhällets tjänst. Han deltog i inbördeskriget 1917–1918 på den vita sidan och utmärkte sig bland annat genom att i maj 1918 i Fredrikshamn föra befälet över en exekutionspluton som avrättade tillfångatagna rödgardister. Denna ”officiella hemlighet” erkände han själv efter 60 års tystnad, när hans självbiografi utgavs, och han uttryckte då ånger över sitt handlande 1918.
Efter inbördeskriget sökte Kekkonen sig till idrottsrörelsen. Han blev en framstående friidrottare i framför allt två grenar som inte längre finns, nämligen stående höjdhopp och stående trestegshopp. I den förstnämnda grenen blev han finsk mästare 1924 och i den andra innehade han en tid ett inofficiellt världsrekord. Av mer moderna friidrottsgrenar kan nämnas 100 m löpning där han uppnådde den under 1920-talet aktningsvärda tiden 11,0 sekunder. Det var måhända mest de idrottsliga framgångarna som banade väg för karriären inom riksidrottsförbundet.
Efter ett studiebesök i Tyskland 1932 där Kekkonen bevittnade Adolf Hitlers ökande politiska inflytande, som ledde fram till det nazistiska maktövertagandet året efter, tog han offentligt ställning mot högerextremismen. Detta antagande av en mer neutral attityd gjorde det möjligt för honom att göra politisk karriär i ett mittenparti, trots att han även var medlem i den Akademiska Karelen-Sällskapet, som smidde planer på ett Storfinland vars gräns var avsedd att ligga långt öster om Ladoga.
Politisk karriär fram till 1956
Kekkonen valdes in i riksdagen 1936 och blev samma år justitieminister i Kyösti Kallios fjärde regering. När A.K. Cajander tog över som statsminister 1937 sedan Kallio hade valts till republikens president, blev Kekkonen i stället inrikesminister, en post som han innehade till 1939. 1944–1946 var han återigen justitieminister och var riksdagens talman 1948–1950.
Kekkonen var ledamot i riksdagens utrikesutskott och när detta skulle rösta om att godkänna Moskvafreden på hösten 1940 röstade Kekkonen emot. I plenum röstade riksdagen ja till avtalet med 142 röster för och 3 emot. 42 ledamöter var frånvarande, däribland Kekkonen.
Kekkonen skrev kolumner i tidningen Suomen kuvalehti under pseudonymen Pekka Peitsi. Kekkonen hade tidigare varit fientligt inställd till Sovjetunionen men under hösten 1943 skedde en omsvängning och "Pekka Peitsi" började förespråka en fredsuppgörelse med Sovjetunionen.[1] I december 1943 besökte han Stockholm och höll ett tal där han gjorde klart att Finlands utrikespolitik helt måste byta kurs. Denna måste ha som syfte att skapa förtroende mellan Finland och Sovjetunionen. 1944 publicerade Kekkonen pamfletten Tässä sitä ollaan (Här är vi nu) där han upprepade kravet på en utrikespolitisk omsvängning. Han menade också att de etablerade partierna måste gå in för sociala reformer för att inte lämna fältet öppet för radikala rörelser.[2]
När Paasikivis regering tillträdde i november 1944 blev Kekkonen justitieminister och fick ansvaret för de rättegångar mot de politiker som ansågs ha haft ansvaret för kriget.
Kekkonen ställde upp i 1950 års presidentval men Paasikivi vann redan i första omgången. Regeringen Fagerholm avgick och Paasikivi utnämnde istället Kekkonen till statsminister. Den 17 mars 1950 tillträdde den första regeringen Kekkonen. I den första ministären ingick förutom 10 agrarer även två ministrar från Svenska folkpartiet, två från Framstegspartiet och en opolitisk minister. I juni reste han till Moskva och kunde skriva under ett femårigt handelsavtal med Sovjetunionen. Hans tacktelegram till Stalin publicerades i den sovjetiska pressen.
Efter att Koreakriget utbröt sommaren 1950 drabbades Finland liksom många andra länder av hög inflation. Regeringen tvingades åter införa prisregleringar. I januari 1951 tillträdde Kekkonens andra regering med företrädare från Agrarförbundet och Socialdemokraterna samt två ledamöter från Svenska folkpartiet och en från Framstegspartiet. Tack vare den högkonjunktur som följde på Koreakriget kunde regeringen sjösätta ett ekonomiskt program och en ny självstyrelselag för Åland.
I september 1951 tillträdde Kekkonens tredje regering efter att Framstegspartiet hade splittrats. Finland drabbades snart av en lågkonjunktur. Regeringen sysselsatte sig bland annat med statliga industriprojekt i norra Finland. I juli 1953 tillträdde Kekkonens fjärde regering, denna gång utan socialdemokraterna. En reform som regeringen genomförde under sina fyra månader var en förlängning av riksdagens mandatperiod från tre år till fyra år.
Efter riksdagsvalet 1954 tillträdde regeringen Törngren i maj 1954 där Kekkonen var utrikesminister. Han besökte Moskva i juli och undertecknade ett nytt handelsavtal. I oktober 1954 tillträdde Kekkonens femte regering med Agrarförbundet och socialdemokraterna. Under denna regering återlämnades Porkalabasen till Finland vilket var en fjäder i hatten för Kekkonen. Kekkonen vann presidentvalet 1956 med minsta möjliga marginal. [3]
Efterträdare som statsminister blev huvudmotståndaren från presidentvalet, socialdemokraten Karl-August Fagerholm.
Tiden som president
Kekkonens tid som president var exceptionellt lång, 1956–1982 (se även Finland under efterkrigstiden), och hans metoder att förbli vid makten har varken av samtiden eller i historiens ljus setts som helt rumsrena. Trots det blev han med åren en mycket populär president och till slut var det många som inte kunde tänka sig annat än att han skulle sitta kvar på presidentposten. Han avgick slutligen 1982, inte efter nederlag i ett presidentval, utan av hälsoskäl.
Första perioden
Kekkonen valdes till republikens president 1956, när han vann presidentvalet mot socialdemokraten K. A. Fagerholm med rösterna 151 - 149 i den tredje och avgörande omröstningen där DFFF ställde sig bakom Kekkonen. I de föregående valen hade Kekkonen erhållit 88 elektorsröster. Den taktiska bilden av det dramatiska valet har aldrig blivit helt klar, såsom vilka löften som givits och sanningshalten om ryktena om köpta röster.
Snart efter presidentvalet, på våren 1956, utlyste fackförbundet FFC en generalstrejk. Dess politiska karaktär har aldrig medgivits av FFC, men Kekkonens personlighet och valet av en agrarförbundare sägs ha inverkat på strejkens utlysning. I början av presidentperioden försökte Kekkonen hålla en låg profil, speciellt inom inrikesfrågorna.
Sovjetunionen visade tyst sin motvilja mot den i augusti 1958 födda Fagerholms bredbasiga majoritetsregering. President Kekkonen deltog i kritiken och medverkade till att denna så kallade nattfrostregering föll i december. Historieforskningen har inte kommit till enighet om Kekkonens motiv: man har frågat sig ifall det i bakgrunden fanns en gemensam oro hos presidenten och stormakten att en bred koalition skulle försöka avskärma Kekkonen i det följande presidentvalet.
Fagerholmregeringens öde påverkades av att det tog tid att bilda majoritetsregeringen. I dess plats var man tvungen att förlita sig på den agrarförbundsstödda minoritetsregeringen. Socialdemokraternas interna schism bidrog till den splittrade inrikespolitiken. Urho Kekkonen försökte ivrigt bilda sin egna nyvalda majoritetsregering och förverkliga de utrikespolitiska målen. Han sände sådana meddelanden till Sovjetledningen utan det övriga Finlands vetskap.
Kekkonen planerade redan i maj 1961 att upplösa riksdagen så att han skulle kunna påverka den allians som rest sig mot honom och vars kandidat var den före detta justitiekanslern Olavi J. Honka. Sovjetunionen sände i slutet av oktober en not som begärde konsultationer i enlighet med VSB-avtalet. Situationen i Berlin var vid denna tidpunkt mycket spänd mellan supermakterna. Även i frågan om denna så kallade notkris är alla forskare inte överens. När Honka avstod från att ställa upp som presidentkandidat fick Kekkonen 111 elektorer. Han valdes på nytt till president med 199 röster.
Andra perioden
Man har ansett att som ett direkt resultat av notkrisen försvann den egentliga oppositionen och att Kekkonen fick en starkare position, senare även med egenmäktiga inslag, för att leda den finländska politiken.
Kekkonen försökte få partimajoriteternas stöd vilket inom den finländska politiken närmast är en förutsättning för presidentskapet. Som påtryckningsargument använde Kekkonen sin utrikespolitiska tillförlitlighet. Detta betydde att att regeringsansvaret var hans och att hans godkännande krävdes för den utrikespolitiska linjen. Till exempel godkände Samlingspartiet den regering som efter notkrisen leddes av Johannes Virolainen, efter att den visat sin lojalitet mot Kekkonen.
Ett viktigt maktinstrument var även Kekkonens personliga förhållanden. Presidenten höll kontakt med sina studietida kamrater, men även med sin jakt-, fiske- och skidkamrater, samt till den snabbt uppväxande ungdomsintelligentian, som ofta kallades på så kallade barnkalas till hans tjänstebostad Ekudden. Urho Kekkonen tillsatte fortsättningsvis sina förtroendemän till statsförvaltningens alla hörn samt till alla betydande partier och till affärslivet. Kekkonen hade även otaliga konstnärsvänner. Kekkonen hade som egenskap att han kunde röra sig obehindrat bland olika grupper långt innnan nätverk blev ett modeuttryck.
Förutom Agrarförbundet fick Kekkonen redan i förväg stöd 1966 av vänsterpartierna Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och DFFF samt av Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF) för den nybildade folkfrontsregeringen. När dessa och de övriga partierna som var med i den av socialdemokraten Rafael Paasio ledda folkfrontsregeringen inte erhöll tillräcklig majoritet för sitt undantagslagförslag satte de Kekkonen som sin kandidat. Han valdes åter en gång till Finlands president år 1968 i valets första omgång efter att ha fått stöd av 201 elektorer.
Uttrycket "finlandisering" föddes i det tyskspråkiga mellaneuropa under Kekkonens andra presidentperiod.
Tredje perioden
Medan Kekkonen var bunden till samarbete inom inrikespolitiken var hans ensam härskare inom utrikespolitiken. Till sin hjälp hade han bara sina egna förtrodda hjälpredor som oftast kom från utrikesministeriet. Kekkonen gjorde i slutet på 1960-talet ett antal utrikespolitiska initiativ. Dessa berörde Norden som en kärnvapenfri zon, gränsfred med Norge samt möten kring säkerhets- och samarbetsfrågor i Europa. Målet med samtliga initiativ var att undvika en anpassning till VSB-avtalets militära artiklar, det vill säga ett militärt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen och genom detta förstärka Finlands försök till neutralitetspolitik. Efter invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 ökade trycket för neutralitet. Kekkonen meddelade sovjeterna år 1970, att han inte tänker fortsätta som president och att VSB-föredraget upphör att gälla ifall inte Sovjetunionen erkände Finlands neutralitet.
Kekkonen spelade taktiskt spel och trängde in det Nordiska ekonomiförbundet Nordek i ett hörn, när det framkom att Sovjetunionen motsatte sig detta. Nordekprojektet hade drivits av Mauno Koivisto och presidenten motiverade förkastandet med att detta arrangemang skulle bli den västeuropeiska ekonomiunionens farstu. Rikdagsvalet år 1970 innebar ett slut för folkfrontssamarbetet. Kekkonen aktiverade sig i inrikespolitiken till den grad att han verkade som en andra statsminister och deltog bland annat i skapandet av de inkomstpolitiska förhandlingarna, vilket kom att kallas UKK-avtalet.
I Finland valdes statsöverhuvudet för den tredje gången utan val och motkandidater när Kekkonens presidentperiod fortsatte för fyra år genom en undantagslag som antogs i januari 1973. Bakgrunden till undantagslagen är inte helt känd och forskare tvistar ännu om denna. Enligt Martti Häikiös tolkning tvingade Kekkonen Ahti Karjalainen att göra ett förslag om förlängning av presidentperioden i januari 1972. Kekkonen utnämnde sedan Rafael Paasio till statsminister i februari, där han ledde en socialdemokratisk minoritetsregering och slutligen krävde en undantagslag i april. Allt detta gjorde Kekkonen för att förhindra de större partierna, socialdemokraterna och centerpartiet, att sätta upp sina egna kandidater vid sommarens partikonvent. På detta vis avskärmade Kekkonen Mauno Koivisto som allmänt ansågs vara huvudkandidaten, och som hade ett stabilt understöd i galluparna. Ahti Karjalainen som ansågs vara Kekkonens tronarvinge och centerns ordförande, den populäre Johannes Virolainen, fick ta emot de hårda törnarna.
Kekkonen oroades märkbart av den världspolitiska situation som uppkommit efter Tjeckoslovakiens ockupation år 1968 samt hårdnandet av Sovjetunionens Finlandspolitik. Han ansåg sig vara den enda som kunde avvärja detta ökande tryck mot FInland.
Undantagslagens genomförande kom dock att bli problematisk eftersom den krävde 5/6 understöd i riksdagen. Vid regeringens samlande bildades ett politiskt paket, till vars delar hörde förutom undantagslagen även det avtal som Finland förhandlat fram i juli 1972 tillsammans med den europeiska ekonomiska samarbetsorganisation EEC och de utökade befogenheter inom ekonomisk reglering som stöddes av vänstern och som kallades skyddslagar. Den regering som leddes av Kalevi Sorsa lyckades dock inte få den nödvändiga majoriteten för detta paket. Därför hotade Kekkonen i december att han inte skulle stå till förfogande som president. I sina officiella motiveringar hänvisade han till det så kallade Zavidovo-memorandumet som läckt ut till offentligheten i oktober och som innehöll samtal som hållits mellan honom och sovjetledningen i augusti. I den uppskrämda förvirring som uppstod lyckades man få ihop den nödvändiga majoriteten och undantagslagen antogs i januari 1973 med rösterna 170 - 28. På detta vis kunde Kekkonens presidentperiod förlängas med fyra år fram till år 1978.
Fjärde perioden
När inga reella motkandidater eller motståndare som kunde presentera verkliga alternativ fanns breddades Kekkonens makt till nästan envälde enligt vissa bedömare. Året 1975 sägs vara denna maktställnings höjdpunkt. Kekkonen hade fällt riksdagen och var värd för Europeiska säkerhets- och sambandskonferensen (ESSK) i Helsingfors. Han lät redan i detta skede utropa sig själv till Socialdemokraternas och Centerns presidentkandidat för valet 1978. SDP hann dock fråga honom om hans kandidatskap innan hans eget parti Centerpartiet gjorde det. På hösten läxade Kekkonen upp de närvarande partiledarna från folkfrontsregeringens nödsituationsregering som leddes av Martti Miettunen.
Mot slutet av 1970-talet började det gå rykten om presidentens försvagade hälsotillstånd och skiftningarna i hans psykologiska kondition. Inget av detta kom dock ut i offentligheten.
Presidentvalet år 1978 var enbart ett statspolitiskt skådespel. När även Nationella Samlingspartiet utsåg Kekkonen till sin presidentkandidat fick han 82 procent av rösterna och 260 elektorer bakom sig utav de fyra stora partierna. En enda samlingspartiröst förfulade statistiken i Kekkonenkoalitionen. Denna röst tillföll istället Kristliga förbundets Raino Westerholm.
Kekkonens suveräna maktutövning slutade enligt de flesta bedömare i april 1981, då statsminister Mauno Koivisto vägrade att avgå trots att han uppmanats detta i klarspråk av Kekkonen. Koivisto bröt Kekkonentiden genom att kommentera att enligt grundlagen bör Finlands regering i främsta hand njuta riksdagens förtroende, inte presidentens.
Kekkonens hälsa svek honom synligt för första gången under en fisketur till Island samma år. I september 1981 begärde han sjukledighet och han bad om avsked i oktober. Efter detta syntes han aldrig mera i offentligheten. Statsminister Koivisto, som trädde in som ställföreträdande president, efterträdde även formellt Kekkonen som president när han valdes till det i valet året efter. Kekkonen var en av Finlands populäraste politiker. Efter hans död har dock kritiken mot honom vuxit. Men att hans skickliga balanspolitik gynnat Finland har knappast ifrågsatts.
De sista åren
Efter att Kekkonen steg ur rampljuset gjordes presidentens tjänstebostad Ekudden om till ett servicehem för honom. Under sina sista år distanserade sig Kekkonen från politiska ärenden och tog aldrig ställning i aktuella ärenden. På grund av sitt dåliga hälsotillstånd kunde han inte röra sig utomhus utan hjälp.
Kekkonen dog den 31 augusti 1986 i sitt hem Ekudden i Helsingfors, tre dagar innan sin 86-årsdag. Gudstjänsten hölls i Helsingfors domkyrka och statsjordfästningen genomfördes vid Sandudds begravningsplats.
Inga diagnoser över hans sjukdomshistoria har publicerats. Sjukjournalen fördes till Mejlans sjukhusarkiv och har försvunnit. Enligt de data som finns tillgängliga led han troligen av demens orskad av upprepade slaganfall (aterosklerosrelaterad multiinfarktdemens). Man har dock inte kunnat peka på att sjukdomen skulle ha inverkat på maktutövningen.
Villa Ekudden gjordes om till ett museum som öppnades för allmänheten år 1987.
Referenser
Källor
Delar av denna artikel är en översättning av motsvarande artikel (Urho Kekkonen) på finskspråkiga Wikipedia.
Noter
- ↑ Osmo Jussila m.fl: Finlands politiska historia 1809-1999, Schildts, Esbo 2000, Andra upplagan, sid. 234. ISBN 951-50-1062-4.
- ↑ Max Jakobson: Våldets århundrade, Atlantis, Stockholm 1999, sid. 411-413.
- ↑ Osmo Jussila m.fl: Finlands politiska historia 1809-1999, Schildts, Esbo 2000, Andra upplagan, sid. 296-301. ISBN 951-50-1062-4.
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Urho Kekkonen
Wikiquote har citat av eller om Urho Kekkonen
| Företrädare: Juho Kusti Paasikivi |
Finlands president 1956–1982 |
Efterträdare: Mauno Koivisto |
| Företrädare: Karl-August Fagerholm |
Finlands statsminister I-IV 1950–1953 |
Efterträdare: Sakari Tuomioja |
| Företrädare: Ralf Törngren |
Finlands statsminister V 1954–1956 |
Efterträdare: Karl-August Fagerholm |
|
|||||||
