Tysk film
Från Rilpedia
Tyskland har en lång och varierande filmhistoria.
Innehåll |
Stumfilmstiden (1918-1930)
Ufa var en av världens stora filmkoncerner fram till Andra världskriget. De stora regissörerna Fritz Lang och Josef von Sternberg gjorde några av sina mest kända filmer hos Ufa. Filmstaden i Babelsberg utanför Berlin var Europas Hollywood och togs efter kriget över av DDR:s filmbolag DEFA. Ufa har även blivit känt för sin stora biografer - Ufa Filmpalast. Då Tyskland på grund av kriget till stora delar var stängt för import hade den nya koncernen ideala utgångspositioner för erövrandet av den tyska hemmamarknaden.
Från 1922 hade Ufa stora ateljéer i Potsdam-Babelsberg och Berlin-Tempelhof till förfogande, som byggdes ut 1926 genom byggandet av Europas då största ateljéhall. Efter att Erich Pommer blivit chef för alla produktionsområden och upptäckte och byggde upp flertalet stjärnor, bland dem Emil Jannings, Pola Negri, Conrad Veidt och Lya de Putti, fick Ufa ytterligare ett uppsving.
Under 1920-talet blev Tyskland en av den amerikanska filmens största utmanare på världsmarknaden. Särskilt stark var den tyska expressionismen och skräckfilmen, med filmer som Der Golem (1915 & 1920), Doktor Caligaris kabinett (1920) och Nosferatu (1922). Senare filmer i genren är Metropolis (1927) och M (1931), som båda regisserades av Fritz Lang.
Efter expressionismens storhetstid kom också socialt realistiska filmer som Pandoras ask (1929) och naturromantiska bergsbestigarfilmer. I sådana fick senare propagandafilmsregissören Leni Riefenstahl sitt genombrott som skådespelerska. Med ljudfilmens intåg kom också musikaler som Josef von Sternbergs Blå ängeln, som gjorde Marlene Dietrich internationellt känd.
Film i Nazityskland
Under Nazityskland flyttade många tyska filmskapare utomlands, främst till USA, och många av dessa kom att arbeta i Hollywood, såsom Fritz Lang, Karl Freund och Billy Wilder. Många av dessa kom att sätta sina spår i Hollywoodfilmen, inte minst i de av Universal under 1930-talet producerade skräckfilmerna, såsom Dracula (1931), på vilken Karl Freund arbetade som filmfotograf.
Naziregimen insåg filmens propagandistiska potential. Adolf Hitler och hans propagandaminister Joseph Goebbels inrättade tidigt ett filmdepartement. Man hade också en filmskola som utbildade filmmakare och alla filmmakare och skådespelare var tvungna att vara medlemmar i en branschorganisation. Man producerade dokumentära propagandafilmer som Leni Riefenstahls Viljans triumf (1935) och Den stora olympiaden (1938) samt antisemitiska filmer som Den evige juden och Jud Süss (båda 1940). Majoriteten av filmerna var dock lättsam underhållning som musikaler och nationalromantiska dramer. I de senare genrena var svenska Zarah Leander respektive Kristina Söderbaum stora stjärnor. Söderbaums filmer regisserades oftast av maken Veit Harlan. Det faktum att många talangfulla filmskapare flytt landet och att många andra blivit bannlysta på grund av politisk opålitlighet drabbade dock filmproduktionen och antalet produktionsbolag minskade kraftigt.
Efter andra världskriget
Efter andra världskriget kom många av de professionella filmskapare som arbetat för naziregimen att misstänkliggöras för att ha hjälpt nazisterna. Bland annat Veit Harlan kom att ställas inför rätta men blev dock frikänd. Det gjorde det dock svårare för många av dem att få jobb. Stora filmbolag som Universum Film AG (Ufa) lades ner och även dessas icke-politiska filmer kom att få svårare att finna distribution utomlands.
Importkvot gällande utländsk film lyftes men tyskproducerad film kom ändå att fortsätta ha en stark ställning på den tyska marknaden. Många av filmerna var inspirerade av de italienska neorealistiska filmerna.
Film i DDR
Den östtyska filmen utvecklades för sig självt och gjorde enstaka filmer som fick internationell uppmärksamhet bland dem Die Legende von Paul und Paula (1973). Filmen i DDR blev precis som samhället i stort påverkad av SED-regimens politiska vilja. Filmstaden i Babelsberg utanför Berlin blev centrum för den östtyska filmen och DDR:s filmbolag DEFA. Babelsberg hade redan under Ufa-tiden varit ett slags tyskt Hollywood. Babelsberg har även efter DDR:s fall varit ett centrum för tysk film.
Film i Västtyskland
Under 1960-talet blommade så en ny filmera upp med regissörer som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog, Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. De arbetade utifrån Oberhausen-manifestet där man ville skapa en ny spännande tysk film. Under 70-talet kom en rad filmer som rönte internationell uppmärksamhet. 1979 fick Schlöndorffs Blecktrumman pris som bästa utländska film vid Oscars-galan. I slutet av 70-talet verkade Ingmar Bergman i Västtyskland. Tyskland har medverkat i flera internationella storproduktioner, ofta tillsammans med Frankrike och/eller Italien. Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ett exempel på detta. 1981 kom Das Boot om en tysk ubåtsbesättning under Andra världskriget.
1990- och framåt
Under senare år har den tyska filmen stundtals kritiserats för att ha förlorat i kraft. Men man har samtidigt gjort flera kritikerrosade filmer som rönt uppskattning internationellt, till exempel Good bye Lenin!, Das Experiment, Lola rennt med flera. 2005 uppmärksammades Oliver Hirschbiegels Undergången (tyska: Der Untergang) som handlar om Hitlers sista dagar i Berlin 1945.
En annan film som gick upp på svenska biografer 2005 var De feta åren är förbi (tyska: Die fetten Jahren sind vorbei) som handlar om tre personer som vill göra uppror mot bland annat konsumtionssamhället. Förutom olika dramer, ofta satta gentemot den tyska 1900-talshistorien, har flera uppmärksammade historiska dokumentärer gjorts.
Det är tydligt att de senaste åren har stora delar av den tyska filmen fått en pånyttfödelse även om biograferna precis som i Sverige domineras av Hollywood-produktioner. I Sverige uppmärksammas tyska filmer årligen på Göteborgs filmfestival.
Som ett bevis på att tysk film är på frammarsch fick filmen De andras liv (tyska: Das Leben der Anderen) pris för "Bästa film med utländskt språk" vid Oscarsgalan 2007.
I Berlin finns vid Potsdamer Platz ett nybyggt museum, Filmmuseum Berlin, kring filmens historia i Tyskland.
