Marlene Dietrich

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Marlene Dietrich
Marlene Dietrich i trailern till filmen Det hände i Berlin.
Information
Födelsenamn	Maria Magdalena Dietrich
Född	27 december 1901 Mall:Landsdata Tyskland Berlin, Tyskland
Död	6 maj 1992 (90 år) Mall:Landsdata Frankrike Paris, Frankrike
Roll	sångare, filmskådespelare

Marlene Dietrich, eg. Maria Magdalena Dietrich von Losch, född 27 december 1901 i Schöneberg, Berlin, Tyskland, död 6 maj 1992 i Paris, Frankrike, var en tysk skådespelare och sångerska som senare blev amerikansk medborgare.

Biografi

Tidiga år

Fadern, Louis Erich Otto Dietrich, var officer i den kungliga preussiska polisen och avled när Marlene var liten. När Marlene var 11 år gifte hennes mor om sig med kavallerilöjtnanten Edouard von Losch. Hon fick en strikt uppfostran i ett konservativt övre medelklasshem.

I tonåren ville hon bli violinist och besökte därför sedan 1918 musikhögskolan i Weimar. 1921 byte hon till en musikskola i Berlin, men en handskada stoppade den karriären. Hon började istället vid teatern efter en lyckad anställningsintervju hos Max Reinhardt vid Deutsches Theater och fick sedan mindre filmroller. Under senare livet förnekade hon oftast dessa mindre roller trots att hon var med i 13 stumfilmer före Blå ängeln. 1924 gifte hon sig med en tjeckisk filmassistent vid namn Rudolf Sieber (1897−1976). Paret fick dottern Maria Riva, född i december 1924. Dietrich och hennes make separerade efter fem år, men förblev gifta fram till Siebers död 1976.

Världsberömd

1927 fick Dietrich sin första huvudroll i filmen Café Elektric (regi: Gustav Ucicky) bredvid den österrikiska skådespelaren Willi Forst som var mycket populär vid tiden. Redan 1922/23 hade hon en större biroll i trilogin Tragödie der Liebe regisserad av Joe May.

Marlene Dietrichs genombrott kom 1930 med den första tyska ljudfilmen Blå ängeln där hon spelade varietéflickan Lola-Lola. Det var i den filmen som hon med sin hesa och beslöjade röst framförde den sång som kom att bli hennes "signaturmelodi", "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt". Filmens förlaga var romanen Professor Unrat av Heinrich Mann och filmen gjordes samtidigt på tyska och på engelska. Hon blev internationellt känd och begav sig med regissören Josef von Sternberg till USA. Dietrich undertecknade där ett kontrakt med Paramount Pictures. För huvudrollen i filmen Morocco från 1930 blev hon nominerad för en Oscar i kategorin "Bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare" men statyetten vanns istället av Marie Dressler. Det var Dietrichs enda Oscar-nominering. Sedan hade Marlene huvud- och biroller i filmer av Hitchcock, Lubitsch, Welles och Wilder.

Politiska aktiviteter

Marlene Dietrich skriver en autograf för en sårad amerikansk soldat.

När hon fick ett bud från Joseph Goebbels att återigen spela i Tyskland tackade hon nej. Hennes filmer blev då bojkottade i hemlandet på order av nazisterna. År 1939 blev hon amerikansk medborgare och började sjunga chanson. Från 1943 reste hon runt och underhöll amerikanska trupper, bland annat med sången "Lili Marlene". Dietrichs politiska och sociala aktiviteter mot nazisterna blev tidigt uppskattade utanför Tyskland men i hennes hemland fanns en del röster som kallade Dietrich för förrädare. Hon fick 1947 Frihetsmedaljen, den största utmärkelsen för amerikanska civilister. 1950 tilldelades henne hederstiteln "Chevalier de la Legion d'Honneur" (riddare av hederslegionen) av den franska regeringen. De franska presidenterna Georges Pompidou och senare François Mitterrand befordrade Dietrich till "Officier" respektive "Commandeur" av hederslegionen.

Vid början av det kalla kriget närmade sig Dietrich en pacifistisk inställning. Särskild känt blev hennes franska och tyska varianter av sången Where Have All the Flowers Gone? av Pete Seeger.

Senare år

Många filmroller spelade Marlene Dietrich i herrkläder, vilket var nytt och provokativt. Den blommande kvinnorörelsen betraktade henne som idol. Från och med 1950-talet ägnade hon sig huvudsakligen åt sången och sjöng för fulla hus i London, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Bryssel, Paris, Moskva, Las Vegas och New York. Hennes ackompanjatör var sedan 1955 den amerikanska pianisten och komponisten Burt Bacharach.

Hon visade vid flera tillfällen att hon hade sina egna tankar om uppförandet av sin show. Till exempel blev hon i Israel av managern uppmanad att inte sjunga på tyska men hon svarade: "Jag ska inte sjunga en låt på tyska – jag sjunger nio". Först var publiken chockad men sedan hedrades Dietrich för sin djärvhet och ärlighet. På så sätt blev Dietrich den första sångerska som hade tillåtelse att sjunga på tyska i Israel.

Som nämnt var inte alla tyskar förtjust i hennes insatser under kriget och så blev hon 1960 under en konsert i Berlin träffad av ett ägg. Efteråt blev hon frågat om hon är ängslig när hon vistas i Tyskland men Dietrich svarade lakoniskt: "Rädsla? Nej, jag känner ingen rädsla. Inte för tyskarna, jag är bara bekymrad för min mantel av svanfjädrar, det är väldigt svårt att avlägsna ägg- eller tomatfläckar från den". 1961 skapades den sista stora filmen med Marlene Dietrich, Dom i Nürnberg av Stanley Kramer. Redan 1957 hade hon i Åklagarens vittne bevisat för sina motståndare att hon hade förmåga att spela en större karaktärsroll.

Fram till slutet av 1970-talet hade hon succéer över hela världen. Hon ramlade då på scenen och bröt benet, varpå hon lämnade artistlivet och bosatte sig i Paris. De sista åren av sitt liv isolerade Dietrich sig med flit - hon ville att hennes publik skulle minnas henne som den glamorösa kvinnan från glansåren. Dock behöll hon till slutet av sitt liv telefonkontakt med gamla vänner och bekanta.

Marlene Dietrichs gravsten, texten på stenen är av den tyske poeten Theodor Körner.

Marlene Dietrich dog 1992 i Paris – enligt den officiella versionen på grund av att hjärtat och njurarna kollapsade. Hennes väninna Norma Bosquet berättade däremot att hon tog sitt liv med hjälp av sömntabletter efter att hon några dagar tidigare blev drabbad av sina andra slaganfall. Efter en stor begravningsceremoni vid Église de la Madeleine i Paris blev hennes kvarlevor flyttade till Berlin. Även i Tysklands huvudstad besöktes begravningen på den lilla kyrkogården i Schöneberg där redan Dietrichs mor hade sin grav av en stor skara sörjande.