Flerspråkighet
Från Rilpedia
- Denna artikel håller på att byggas upp med utgångspunkt i den engelska artikeln .
Flerspråkighet (även multilingualism, ofta inom forskningen även tvåspråkighet eller bilingualism) betecknar förmågan att någorlunda obehindrat kunna använda fler än ett talat, tecknat eller skrivet språk för att kommunicera med.
Innehåll |
Flerspråkighet på individnivå
I ordets bredare bemärkelse är varje person som kan kommunicera med hjälp av mer än ett språk, vare sig aktivt eller passivt, flerspråkig. Oftast när man använder ordet tänker man sig dock en snävare definition av begreppet.
En flerspråkig (även polyglott, eller tvåspråkig) person behärskar obehindrat två eller flera språk och kan betrakta båda språken som "sina" i någon mening, även om det ena är personens modersmål och det andra är personens andraspråk eller ett mycket välövat främmande språk. Oftast används termen för en person som vuxit upp med flera språk eller tillägnat sig ytterligare ett språk till en hög nivå. En person som kan kommunicera på flera språk räknas oftast inte automatiskt som flerspråkig, eftersom det även finns en emotionell dimension i begreppet: Flerspråkig är den som själv bekänner sig som flerspråkig. T.ex. har många svenskar en hög nivå på sin engelska utan att själva känna sig flerspråkiga. Inom tvåspråkighetsforskningen tas olika stor hänsyn till den emotionella faktorn.
Flerspråkiga har ofta tillägnat sig mer än ett språk tidigt under barndomen, ett s.k. L1 ("Language no. 1"), dvs modersmål. L1 utvecklas i symbios med världsbildsutvecklingen, begreppsutvecklingen och emotionella utvecklingen och har en tydlig förankring i dessa. Hur barn egentligen tillägnar sig L1 är fortfarande okänt, även om det finns många teorier.
Flerspråkiga har tillgång till flera språk, som kan vara antingen flera L1:or eller ett L1 och samt L2. L2 (andraspråk och främmande språk) är språk som man har tillägnat sig senare i livet, till exempel genom undervisning och/eller inlärning i en miljö där språket talas. Påbörjas inlärningen av L2 i skolålder eller senare finns det en klar fördel i god formell undervisning (se under Myter om flerspråkighet).
Var man vill låta gränsen mellan L1 och L2 gå varierar från forskare till forskare - någon vill kanske sätta gränsen vid 2 år, andra vid puberteten, medan andra skulle säga att det inte rör sig om en åldersskillnad utan om en kvalitativ skillnad, såsom att L1 främst talas i hemmet och L2 i kontakt med personer utanför den närmsta kretsen, eller att man "kan" språken olika "bra".
Personer som tidigt har tillgång till flera språk eller som lärt sig minst två språk till en nivå där det finns tydliga kopplingar till begreppsvärlden i flera språk har visat sig vara bättre på att tillägna sig ett ytterligare språk (L2) senare i livet än enspråkiga. Den tidiga insikten att samma begrepp kan ha helt olika benämningar när man använder olika språk är en nyckel till språklig medvetenhet. Individens grundläggande språkbegåvning, som också påverkar förmågan att lära sig språk, påverkas dock inte av denna högre språkliga medvetenhet.
En vanlig missuppfattning i västvärlden är att enspråkighet är en standard som man ska utgå från. I stort sett all språkforskning utgår från enspråkighetsnormen. Man glömmer då bort att en majoritet av världens barn växer upp som flerspråkiga. Flerspråkighet är inte dubbel enspråkighet, det innebär inte att man har dubbla fullständiga uppsättningar av begrepp och ordförråd. Flerspråkiga använder sina olika språk i olika språkliga domäner, till exempel ett språk i skolan/på jobbet och ett annat hemma, eller ett när man talar om mat och ett annat när man talar om läxor, och detta påverkar vilka begrepp och ord man behöver på de olika språken. I samtal med andra personer med samma uppsättning språk är det vanligt att man kodväxlar, dvs byter mellan språk eller hämtar ord och fraser från ett annat språk. På detta sätt får man en mycket bättre uttrycksförmåga än om man, i likhet med enspråkiga, endast hade tillgång till ett språk, samtidigt som det kan finnas domänluckor i de olika språk man använder.
Flerspråkighet på samhällsnivå
Det finns gott om flerspråkiga samhällen världen kring. Flerspråkighet har varit mer vanligt än vad man vanligen tänker sig: När de flesta talare hörde till en mindre grupp i vilken ett eget språk (alt. avvikande dialekt) talades var det nödvändigt att kunna fler språk för att kunna idka handel eller ha andra kontakter med folk utanför det egna samhället. Detta är fortfarande fallet i områden med stor språklig mångfald, som Afrika söder om Sahara och stora delar av Asien. Hur man väljer att hantera detta politiskt skiljer sig mycket från plats till plats. I många afrikanska länder har man valt gamla kolonialspråk som officiellt språk för att undvika att ge någon folkgrupp fördel framför andra. I Tanzania har man valt ett gammalt lingua franca (handelsspråk), nämligen swahili, som officiellt språk.
Flerspråkighet i Finland
Finland är sedan gammalt ett land med två officiella nationella språk: finska och svenska. På vissa orter, så som Helsingfors, Vasa, Jakobstad eller Karleby är den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen blandad med varandra. Antalet familjebildningar över språkgränserna har speciellt under de senaste decennierna ökat och därmed antalet barn med två språk i hemmet. Ehuru många är tvåspråkiga i praktiken, kan blott ett av språken vara officiellt modersmål, varför antalet tvåspråkiga inte direkt kan uppskattas genom officiell statistik. Barn vars föräldrar har olika modersmål utgör på vissa orter en betydande andel av barnen i de svenskspråkiga grundskolorna.
I de större finskdominerade städerna är finlandssvenskar praktiskt taget tvungna att kunna bra finska, varför dessa i allmänhet är funktionellt tvåspråkiga också då hemspråket varit svenska.
I norra delen av finska Lappland är även samiskan officiellt språk. På grund av den tidigare språkpolitiken har många samer finska som sitt starkaste språk. I Enare kommun talas tre samiska språk och det är inte ovanligt att vara trespråkig med kunskaper i till exempel nordsamiska, enaresamiska och finska.
Flerspråkighet i Sverige
Det förs inte statistik över modersmål i Sverige vilket gör att det inte finns tillförlitliga siffror över vilka språk som talas i Sverige. Man uppskattar dock att det rör sig om ca 200 olika språk. Av 9 miljoner talare av svenska har 1,5 miljoner svenska som andraspråk och ett annat språk som modersmål. Det rör sig till exempel om stora invandrarspråk som arabiska dialekter och turkiska samt syrianska. Dessutom finns det inhemska minoriteter som talar sitt eget språk. Sverige har fem officiella minoritetsspråk: samiska, finska, tornedalsfinska, romani chib och jiddisch. I vissa svenska samhällen talas svenska dialekter som avviker starkt från standardsvenskan, såsom älvdalska, vilket gör att man kan tala om tvåspråkighet även hos dessa om de både behärskar dialekten och standardsvenska. En flerspråkig grupp som alltför ofta glöms bort är teckenspråkstalarna. I skolplanen för den svenska specialskolan (dvs dövskolan) fastställs att målet är att eleverna ska bli tvåspråkiga på svenskt teckenspråk och skriven svenska.
Se även
- Modersmål
- Andraspråk
- Främmande språk
- Tvåspråkig kommun (Finland)
- Språkstörningar hos barn
- Afasi
- Demens
