Manater
Från Rilpedia
| ?sjökor | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Sirendjur Sirenia |
| Familj: | Trichechidae Gill, 1872 |
| Släkte: | Manater Trichechus |
|
|
|
| §Trichechus Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Manater är stora vattenlevande däggdjur som utgör idag ett enda släkte Trichechus i familjen Trichechidae inom ordningen sirendjur (Sirenia).
Innehåll |
Utseende
Manaterna skiljer sig från dugongerna genom formen på skallen och svansen. Manaternas svans är formad som en paddel, medan dugongernas svans delar sig. De är växtätare som tillbringar sin mesta tid på grunt vatten.
Arterna har mycket gles hårbeklädnad och bröstfenorna är ibland försedda med rudimentära naglar. Fria bakre extremiteter saknas och ytterörat är förkrympt. Den fungerande tanduppsättningen består hos vuxna djur uteslutande av kindtänder.
Utbredning
Manater finns bara vid kusterna av Atlanten och i angränsande flodområden. I Amerika sträcker sig utbredningsområdet från sydöstra USA (delstaterna Georgia och Florida) över Centralamerikas kustlinjer och de Karibiska öarna till norra Sydamerika där de även finns i floder som Orinoco och Amazonfloden långt in i landet. Vid Afrikas kuster förekommer manater från Senegal till Angola och i floden Niger samt i floder som mynnar i Tchadsjön.
Dessa djur lever både i salt- och sötvatten. I havet förekommer de huvudsakligt i mindre djupa regioner till exempel i laguner och mangrove. Dessutom finns de i bräckt vatten. De föredrar vattentemperaturer vid 20°C.
Levnadssätt
Som alla sirendjur är manater anpassade till ett liv i vatten. I motsats till sälar som har vissa likheter i kroppsbyggnaden men som inte är närmare släkt med sirendjur, kan manater inte komma på land. För att simma använder de främst stjärtfenan. Bukfenorna används för att styra, för kontakten med artfränder och för att hantera födan. Vanligtvis simmar de med en hastighet mellan 3 och 7 km/h men vid fara når de hastigheter upp till 25 km/h. De andas genom att hålla nosen med näsborrarna över vattenytan, de kan inte andas genom munnen. Deras dykningar är av olika tidslängd. Vanligen stannar de 4 minuter under vattenytan men de kan även dyka upp till 16 minuter.
Manater är aktiva på dagen och på natten. Efter 6 till 8 timmar aktivitet följer 6 till 10 timmar vila. Angående deras sociala beteende finns olika iakttagelser, de lever antingen ensam eller i små familjegrupper. Ibland syns flera individer nära varandra vid sökandet efter föda. I dessa grupper förekommer olika sorters kroppskontakt men en hierarki saknas.
Föda
Liksom andra sirendjur är manater växtätare som livnär sig bland annat av sjögräs eller av andra växter som de hittar i vattnet eller tät över vattenytan. De slukar dessutom smådjur som hänger fast i födan. Individer i fångenskap äter även fiskar och det är möjlig att dessa byten spelar en mindre roll även i naturen.
På grund av växternas ringa närvärde och manaternas stora vikt äter de stora mängder. Vanligen äter en individ per dag växter som motsvarar 5 till 10 procent av kroppens vikt, i undantagsfall upp till 25 procent.
Fortplantning
För lamantin är det känt att den har en utpräglad parningslek där upp till 20 hannar följer efter en hona. Parningsleken varar en vecka till en månad. Det antas att sirendjur saknar särskilda parningstider. Efter dräktigheten som varar i 12 till 13 månader föds vanligen ett enda ungdjur, i undantagsfall förekommer tvillingar. Som hos valarna föds ungen med svansen framåt. Nyfödda sirendjur väger 10 till 15 kilogram och är jämförelsevis bra utvecklade. Den har redan under första dagen förmåga att simma och andas självständig men ofta klättrar den på moderns rygg som hjälper att komma till vattenytan. Honor har två spenar vid armhålan för att dia sina ungar.
Efter en till tre månader börjar ungdjuret med fast föda och efter ett till två år sluter honan att ge di. Även efteråt håller ungdjuret kontakt till modern. Honor blir efter tre till fyra är könsmogna och hannar först efter nio till tio år.
Sirendjur blir jämförelsevis gamla och når en ålder upp till 60 år.
Sirendjur och människor
Arterna jagas för köttets, fettets och hudens skull. Den sistnämnda förarbetas till läder. Dessutom äter de ibland fisk från fiskenät och därför förföljas de av fiskare. Allmänt hotas de av havets föroreningar. Många individer dör när de kolliderar med motorbåt eller när de fastnar i fiskenät. Alla tre etablerade arterna listas av IUCN som sårbar (vulnerable).
Systematik
Familjen består av tre arter som alla tillhör släktet Trichechus, amazonmanat (T. inunguis), lamantin (T. manatus) och senegalmanat (T. senegalensis). I nyare tider uppkom berättelser om dvärgväxta individer vid Amazonfloden, men deras status är inte än utredd.[1][2]
De tidigaste medlemmarna i gruppen Trichechidae är känt från senare eocen eller tidig oligocen (för 38 miljoner år sedan). Det antas att familjen uppkom i Sydamerika. I miocen fanns ytterligare två släkten, Miosiren och Amomotherium, som sammanfattas i underfamiljen Miosireninae. I underfamiljen Trichechinae fanns bredvid släktet Trichechus de två utdöda släktena Potamosiren och Ribodon, som även levde i Sydamerika. Flytten till Afrika skedde troligtvis under pliocen eller tidig pleistocen.
Referenser
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899
Noter
- ↑ van Roosmalen, Marc G.H., Pim van Hoft, and Hans H. van Iongh. "New Species: Dwarf Manatee".
- ↑ Trials of a Primatologist. - smithsonianmag.com. besökt 15 mars 2008.
Webbkällor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
