Från Rilpedia

Ortnamn eller toponymer är namn på platser i landskapet. En språkvetenskaplig definition är att "ett ortnamn är ett språkligt uttryck som i en viss namnbrukarkrets är knutet till en bestämd plats".^[1]

Oftast förknippar man ett ortnamn med olika typer av boplatser eller samhällen, men ortnamn är också namn på andra typer av platser. Som exempel kan nämnas sjöar, berg och vattendrag (naturnamn). Ortnamnen är ofta beskrivande och kan innehålla till exempel naturbeskrivningar, beskrivningar av faunan eller beskrivning av personer som ägt eller brukat platsen. Många ortnamn är mycket gamla. Dessa gamla ortnamn ger ofta en uppfattning om ortens ålder och karaktär. Man kan även vinna kunskap om äldre bebyggelse, om språkutveckling och om folklivet i gången tid. Även släktnamnsforskning är intimt sammankopplad med ortnamnsforskning.

Den vanligaste användningen av ortnamn är att för att lokalisera personer eller företeelser. Till exempel kan namn utgöra en grund för en vägbeskrivning från ort A till ort B.

Innehåll 1 Ortnamn i Sverige 1.1 Ortnamnsvård 2 Referenser 2.1 Noter 2.2 Källor 3 Se även 4 Externa länkar

Ortnamn i Sverige

Ortnamnen i Sverige är lagskyddade genom kulturminneslagens 1 kap. 4 §. Det innebär bland annat att:

• hävdvunna ortnamn inte får ändras utan starka skäl,
• ortnamn stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet (vanligen enligt senaste utgåvan av SAOL), om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat. Exempel på sådana undantag från språkriktighet är t.ex. stavningen Arboga Arbughæ 1286 (vars efterled kommer av det fornsvenska bughi, boghi 'båge')^[2] Eggegrund Äggegrund 1747^[3], Boo på Värmdö samt Höör. När det gällde de två sistnämnda stavningarna med dubbla vokaler måste man ha tillstånd till detta från myndigheterna. Orten Boo på Värmdö fick tillstånd till sin stavning genom ett regeringsbeslut 1943^[4].

I fallet Höör gick det till på följande sätt: Höör hette ursprungligen Hørg (1145), Hørgh sochn (1347), vilket motsvarar en form av terrängbeteckningen hargh som betyder "sten(hop)", möjligen "offersten". Med tiden föll –gh bort och namnet kom att skrivas Hør, senare omväxlande Hör eller Höör. Skälet till att stavningen med dubbla ö fastställdes var problem med posten. Förr var det vanligt att man adresserade brev med Här på den post som skulle delas ut på den egna orten. Detta Här förväxlades ofta med Hör, så den 3 januari 1916 beslutade municipalfullmäktige i Höör att man skulle anhålla hos Kungl. Maj:t om att ortnamnet skulle stavas Höör. Kungl. Maj:t gav beskedet att en sockenstämma måste hållas, för att klargöra sockenbornas åsikter om stavningen. Stämman beslöt enhälligt att man var för att namnet skulle stavas Höör. Kungl. Maj:t meddelades om beslutet och socknen fick beskedet att samhällets och socknens namn, liksom postkontorets, järnvägsstationens och växeltelefonistationens namn, skulle stavas med två ö. ^[5]

• påverkan på hävdvunna namn måste beaktas vid införande av nya ortnamn,
• samiska och finska namn ska så långt möjligt användas samtidigt med svenska på kartor samt vid skyltning i flerspråkiga områden,
• namnformer som godkänts för offentlig kartproduktion är officiella och skall användas även i andra sammanhang.

Beslutande myndigheter när det gäller nya ortnamn är kommunerna inom detaljplaneområden, utanför dessa är det Lantmäteriverket. Beslut om ändring av hävdvunna ortnamn fattas alltid av Lantmäteriverket med stöd av rekommendationer från ortnamnsrådet.

Ortnamnsvård

Ortnamnsvård är en del av namnvården, som är en gren av språkvården. Av störst betydelse och mest utvecklad är ortnamnsvården, där Institutet för språk och folkminnen (SOFI) har många uppgifter. I huvudsak håller ortnamnsvården till i Uppsala.

Lantmäteriverket har också – som nationell ortnamnsmyndighet – ett stort ansvar inom namnvården. Detta inrymmer beslut om de flesta av de ortnamn som finns på de av verket utgivna allmänna kartorna, bland annat alla namn i fastighetsregistret. Över huvud taget är ortnamnsvården i Sverige i hög grad knuten till dessa myndigheter och deras föregångare, som i början av 1900-talet inledde ett alltjämt pågående samarbete. Ursprungligen handlade det om att ge ut generalstabskartan med enhetliga principer för namnredovisningen. Vid den tiden saknades regler för hur ortnamnen skulle stavas.

Först år 1927 kom föreskrifter som blev till en bestående norm. Ortnamnens stavning i officiella handlingar skulle följa grunderna i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Detta innebar att gammalstavning kunde ersättas med ny stavning. Qvarntorp blev Kvarntorp, Wedevåg blev Vedevåg, Öfverby blev Överby etc. Andra stavningsändringar var inte lika självklara, då de principer som kunde härledas ur SAOL ibland stred mot varandra. Fyra huvudprinciper har gällt. De var:

• avseende ljudlikhet (stavning i nära anslutning till uttal),
• samhörighet (om orden i ett namn finns i SAOL stavas de så),
• etymologi (namntolkningen får avgöra stavningen av ett idag ogenomskinligt namn) samt
• hävd (en etablerad stavning ändras inte, även om den språkligt sett är felaktig).

Ortnamnsvården har en funktionell och en kulturhistorisk sida; för att vara funktionellt skall ett ortnamn vara språkligt korrekt, lätt att skriva, uttala och uppfatta samt inom en namnbrukargemenskap entydigt beteckna en geografisk lokalitet. Den kulturhistoriska aspekten har fått allt större genomslag, med begreppet hävd i centrum. Vid vården av existerande ortnamn bidrar hävden till att bevara det traditionella namnbruket och ortnamnsförrådet inom ett område. Av lagens förarbeten framgår dock klart att syftet med hävdbestämmelsen inte är att stödja ålderdomlig stavning av gamla ortnamn. Namnformer som avviker från normalt språkbruk i modern svenska måste vara hävdvunna i ett nationellt perspektiv för att ges företräde.

Referenser

Noter

1. ↑ God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård (Gävle 2001)
2. ↑ Svenskt ortnamnslexikon 2003, sid. 24
3. ↑ Svenskt ortnamnslexikon 2003, sid. 65
4. ↑ Språktidningen, oktober 2008, s. 11
5. ↑ http://www.hoor.se/sv/Kommunen/Hoors-historia-2/Varfor-stavas-Hoor-med-tva-O/ Höörs kommun

Källor

• Pamp, Bengt "Ortnamnen i Sverige", Lund, Studentlitteratur, 1988
• Ståhl, Harry, "Ortnamn och ortnamnsforskning". Stockholm, Almqvist & Wiksell, 1976
• Svenskt ortnamnslexikon (2003), ISBN 91-7229-020-X

Se även

• Ortnamnsrådet
• Ortnamnsändelser i Sverige - om vanliga efterled på ortnamn i Sverige (-by -sta, -tuna, vi och liknande)
• Ortnamnsändelser i England - om vanliga efterled på ortnamn i England
• Walesiska ortnamnsförled och -ändelser - om vanliga förled och efterled på ortnamn i Wales
• Smånamn
• Ortnamnssägner

Externa länkar

• Språk- och folkminnesinstitutet - Namnavdelningen
• Ortnamnsregistret