Temperering
Från Rilpedia
| Stämning i musik |
| Tempererad stämning |
| Ren stämning |
| Liksvävande temperatur |
| Pythagoreisk stämning |
| Pythagoras komma |
| Cent |
| Medelton |
| Intervall |
Temperering eller tempererad stämning är en praxis vid stämning av musikinstrument, där intonationen av en skala sätts till fasta värden. Detta är främst nödvändigt på instrument med fast intonation, exempelvis piano, orgel och bandad gitarr. Flera standarder, så kallade temperaturer, förekommer.
Innehåll |
Allmänt
Rena intervall härleds ur den harmoniska deltonserien och har genom historien använts för att konstruera olika typer av skalor och ackord. Intervallens exakta intonation, eller storlek, varierar dock beroende på plats eller funktion i musiken. När tonerna ur den harmoniska övertonserien ordnas i exempelvis en vanlig durskala uppstår flera problem, bland annat i förhållandet mellan kvint och oktav (det pytagoreiska kommat). Detta ställer till problem på instrument med fast tonhöjd, eftersom det inte finns någon möjlighet att anpassa intonationen under själva framförandet. För att lösa problemet måste man ersätta vissa närliggande toner med en mellanliggande ton, en kompromiss.
Genom historien har det utvecklats många olika temperaturer. I modern musik har det blivit standardiserat med liksvävande temperatur.
Oliksvävig temperering
Pythagoreisk stämning
Medeltonstemperering
Under renässansen och den tidiga barocken prioriterades renheten hos stora terser på bekostnad av att kunna spela i många tonarter. Vid medeltonstemperering har det pytagoreiska kommat fördelats så att de stora terserna blir så rena som möjligt; detta sker på bekostnad av renheten hos kvinter och små terser. Nackdelen är att man måste hålla sig inom ett begränsat antal tonarter: Inom 5-7 durtonarter och 3-5 molltonarter gynnar medeltonstemperering klangskönheten mer än andra alternativ. På grund av att intervallen svävar olika mycket får olika tonarter olika karaktär.
Den nya musiken krävde emellertid allt fler tonarter. Det problemet kunde man lösa genom att sätta in fler toner och tangenter i varje oktav. Man delade helt enkelt en del av övertangenterna, till exempel ess/diss, giss/ass & bess/ais i en undre och en övre halva. Redan under slutet av 1400-talet hade orglarna i San Petronio, Bologna, delade övertangenter, subsemitoner, och under 1600-talet kunde Mattias Weckman i Hamburgs Sankt Jacobi med hjälp av subsemitoner spela rena treklanger till och med i Fiss-dur.
Musik från tiden före Johann Sebastian Bach klingar bäst i medelton. Hans Davidsson menar att denna musik låter tråkig på liksvävande instrument. Det beror på att musikens faktur bygger på de rena tersklangerna.
Vältemperering
Under 1700-talet växte önskemålen att kunna spela i alla tonarter. Man experimenterade därför med att modifiera medeltonsstämningen. Olika vältempereringar, uppkallade efter lanseraren, dök upp: Kirnberger efter bacheleven, tonsättaren och musikteoretikern Johann Philipp Kirnberger (1721-1783), Neidhardt efter organisten, komponisten och teoretikern Johann Georg Neidhardt (1685-1739), Werckmeister efter orgelbyggaren och matematikern Andreas Werckmeister (1645-1706), och så vidare. Intervallen har fortfarande olika svävning och fortfarande kan man skilja tonarterna åt genom deras olika karaktär. Musik från och med Johann Sebastian Bach fungerar ofta bäst med en vältempererad stämning. (Till exempel Bachs Das Wohltemperierte Klavier.)
Liksvävande temperatur
Under 1800-talet började det så småningom propageras för en helt liksvävande temperatur; dock under högljudda protester från sångare och musiker: "Det går inte att sjunga, det låter inte rent". Det pytagoreiska kommat spreds ut lika över alla de 12 intervallen i en oktav. Det finns inga riktigt rena intervall men normalt inte heller alltför orena. Vårt hörselsinne har numera trubbats av så vi märker inte att musiken hela tiden är litet småfalsk. Eftersom alla tonarter har lika intervall finns det inte längre någon karaktärsskillnad mellan dem. För nyare musik används normalt visserligen liksvävighet men det finns verk som låter alldeles ypperligt i medelton eller med vältemperering.
Externa länkar & källor
- Intonation i Johann Sebastian Bachs Tyskland.
- Stämning och temperering i Nordtyskland under 1600- & 1700-talet.
- Svävningar vid olika tempereringar.
- Tentamen i vågrörelselära.
Litteratur & källor
- Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, arkitektur og historie, sid. 15 & 17, Munsgaard, København, 1955
- Sohlmans musiklexikon band 5, Sohlmans förlag, Stockholm, 1979, ISBN 91-7198-025-3
- Anders Carlsson & Hans Davidsson (red.): Orgelmästarnas hemligheter spåras, sid. 63, Göteborgs universitet, GOArt, 2000, ISBN 91-973916-0-3
- Tidskriften Orgelforum 2001, nr 1 och 2002, nr 2 & 3, Svenska orgelsällskapet, ISSN 0280-0047
- Hans Hellsten: Instrumentens drottning, sid. 12, 75 & 204, Bokförlaget Natur och kultur, Stockholm, 2002, ISBN 91-27-09354-9
