Sverigeklass
Från Rilpedia
HMS Sverige |
|
| Sverigeklass | |
|---|---|
| Klassbeskrivning | |
| Klasstyp | Pansarskepp |
| Klassnamn | Sverigeklass |
| Byggnadsvarv | Götaverken |
| Föregången av | Oscar II-klassen |
| Efterträdd av | - |
| Fartyg tillhörande klassen | HMS Sverige HMS Drottning Victoria HMS Gustav V |
Sverigeklass var en fartygsklass som ingick i svenska flottan. Fartygen bestod av pansarskeppen HMS Sverige, HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V. Det första fartyget i klassen, HMS Sverige, sjösattes 1915 och alla tre fartygen i klassen hade utrangerats 1957. Under andra världskriget var fartygen ryggraden i den svenska flottan.
Fartygen var större än tidigare pansarskepp som tidigare kallats Pansarbåtar. 28-cm artilleriet låg på undre gränsen till vad som vid denna tidpunkt kunde kallas slagskeppsartilleri och farten var något högre än för samtidiga slagskepp. Tanken var att fartygen skulle ha större slagkraft än alla fartyg utom just slagskepp. Därigenom ville man höja ribban för en kustinvasion mot Sverige genom att ett en fiende vid ett sådant företag måste sätta in sina dyrbara slagskepp som därvid utsattes för risker av försvararens minfält, torped- och ubåtar.
Innehåll |
Tillkomsthistoria
Under perioden 1886 till 1907 levererades 12 pansarbåtar enligt snarlikt koncept. Efter upplösningen av Svensk-norska unionen 1905 rådde osäkerhet om hur dessa skulle ersättas. Frågan om nybyggnad sköts upp år från år och flera parlamentariska utredningar avlöste varandra. Marinförvaltningen fick i uppdrag att utreda ett antal alternativ som kom att benämnas A, B, C, D, D1, D2 E, E0, E1, E2 och F. Regeringen Lindman I beslöt att i enlighet med en sakkunnigutredning föreslå byggnad av F-typen. Riksdagen beslöt efter en häftig debatt att tillstyrka projektering av F-typen samt igångsättande av försök med en 28-cm kanon. Marinförvaltningen lade därefter ut beställning på huvudartilleriet för första fartyget till Bofors AB.
Regeringen Lindman I efterträdes därefter av Regeringen Staaff II , vars parti tidigare varit motståndare till Pansarskeppsbygget. En tidningdebatt uppstod, striden om F-båten. Regeringen tog bakom ryggen på Marinförvaltningen upp frågan med Bofors om ett uppskjutande av kanonbeställningen. Detta resulterade i en anmälan till Konstitutionsutskottet om Ministerstyre. En häftig och indignerad offentlig debatt följde, vilken resulterade i bildandet av den s.k.Svenska pansarbåtsföreningen. Denna lyckades på fyra månader samla in drygt 15 miljoner kronor, vilket räckte för byggnation av ett pansarskepp och dessutom några minsvepare. Sedan Riksdagen lämnat sitt samtycke till att ta emot gåvan från pansarbåtsföreningen och Regeringen den 22 maj 1912 uppdragit åt marinförvaltningen att snarast starta erforderlig upphandling kunde bygget igångsättas på allvar. Fartyget kunde dock inte levereras förrän mot slutet av första världskriget.
Detta utbröt sommaren 1914, varefter höstriksdagen utan nämnvärd debatt beviljade medel för beställning av de båda systerfartygen.
Moderniseringar
Sverigeskeppen kom fortlöpande att genomgå olika modifieringar. Först infördes centralsikten och artillericentraler. Skeppen var konstruerade före första världskriget, innan flygets inverkan på fartyg hade demonstrerats. Pansaret var därför placerat för att i första hand motstå artilleriprojektiler, inte flygbomber. Denna inneboende svaghet kunde inte åtgärdas med rimliga medel. Däremot byttes fartygens lätta artilleri under 1930-talet ut mot fjärrluftvärn bestående av fyra luftvärnskanoner och eldledning till dessa som kunde kompensera för fartygens rörelser i sjön. Under perioden 1938-1941 byttes två 15-cm pjäser ut mot närluftvärn i form av Bofors, sedermera världsberömda 40 mm lvakan m/36. Under perioden 1934-1940 byttes skeppens koleldade ångpannor helt eller delvis ut mot oljeeldade.
Sverigeskeppens betydelse
Försvarsbeslutet 1925 innebar en nedrustning av det svenska försvaret. I Försvarsbeslutet 1936 och vid krigsutbrottet 1939 beslöt riksdagen om återupprustning, men det tog tid innan denna fick materiell effekt. Först mot slutet av kriget kunde försvaret förses med stridsvagnar och flygplan som i prestanda kunde jämföras med stormakternas. Fram till dess var de tre Sverigeskeppen det enda förband som kunde utgöra ett hot mot ett invasionsförsök mot Sverige.
Per Edvin Sköld , Sveriges försvarsminister under andra världskriget, sammanfattade Sverigeskeppens betydelse på följande sätt:
När det första världskriget slutade, var Kaiser-Tysklands flotta borta och av Tsar-Rysslands fanns endast spillror kvar. Samtidigt hade då som efter senaste krig den svenska flottan kraftigt förstärkts. Bl. a. kommo de tre F-båtarna till. Själv har jag i min ungdom efter fattig förmåga bekämpat detta fartygsbygge, men ack hur många gånger har jag inte strax före och under andra världskriget varit tacksam för att de funnits till. Under mellankrigstiden stärkte den svenska flottan vår ställning i Östersjön. Hela denna tid, ja intill krigets upphörande var vår örlogsflotta en match för både den tyska och ryska flottan.
Källor
- Folke Wedin: Amiralitetskollegiets historia Band IV 1878-1920, Berlings, Arlöv 1981. ISBN 91-38-06198-8.
- Birger Steckzén m.fl: KLART SKEPP. Boken om SVERIGESKEPPEN Sverige, Gustaf V och Drottning Voctoria, P.A. Norstedt &Söners Förlag, Stockholm 1949.
- Per Insulander och Curt S Ohlsson: Pansarskepp, CB Marinlitteratur, Borås 2001. ISBN 91-973187-2-8.
- Bertil Åhlund: Svensk marin säkerhetspolitik 1939-1945, Marinlitteraturföreningen, Karlskrona 1994. ISBN 91-630-2551-5.
Se även
|
|||||||||||
