Från Rilpedia

Berndt Johan Hastfer, son till Johan Hastfer, friherre, militär, landsförrädare, född 3 maj 1737, död 1809 i Ryssland, blev 1753 fänrik och 1763 major vid Jämtlands regemente, förflyttades sedan till Finland och utnämndes till major vid Björneborgs regemente samt därefter till överstelöjtnant vid Åbo läns regemente.

Hastfer var en duglig och omtyckt militär, men i hög grad lättsinnig och karaktärslös. Genom slöseri och obetänksamma affärsförbindelser kom han på ekonomiskt obestånd och nödgades 1775 av fruktan för bysättning fly ur riket, men räddades från konkurs av Gustav III, vilken även förskaffade honom ökade inkomster genom att befordra honom till överste för Åbo läns regemente (1776) och chef för Savolaksbrigaden (1781). Hastfer visade sin tacksamhet vid 1786 års riksdag, där han var en av ledarna för den rojalistiska minoriteten på riddarhuset och genom att ställa sig till kungens disposition vid dennes planer till brytning med Ryssland 1788.

Hastfer mottog av kungen hemliga order att arrangera något tumult på gränsen och med förevändning därav bryta in i ryska Karelen, när väl tiden var kommen. Natten till 28 juni inföll några ryska kosacker och härjade på svenskt område, och med anledning härav ryckte Hastfer i början av juli över gränsen, besatte staden Nyslott och belägrade fästningen. Det är inget tvivel om, att de föregivna kosackerna var utklädda svenskar. De på flera platser tryckta, s.k. "föregifna ordres af Gustav III till baron Hastfer att börja kriget med förklädda trupper" är dock antagligen helt eller delvis förfalskade.

Nyslotts fästning lyckades emellertid hålla sig på grund av att de svenska trupperna helt saknade artilleri, och belägringen drog ut på tiden. Under tiden utbröt Anjalaupproret (se Anjalaförbundet). Anjalamännen bearbetade Hastfers officerare och lyckades snart framkalla en allmän modlöshet. Hastfer själv mottog anonyma brev, vari han uppmanades till reträtt under hot om att annars vid kommande riksdag ställas till ansvar. Hastfer blev ängslig och trodde kungens sak vara förlorad. Trots sina löften till kungen, utrymde han sina fördelaktiga ställningar, upphävde 21 augusti belägringen av Nyslott och drog sina trupper tillbaka. Därmed hade han ohjälpligt brutit med kungen, utan att vinna "patrioternas" förtroende; han kände snart sin ställning ohållbar och fruktade att bli uppoffrad av alla.

Karaktärslös och hänsynslös som han var, beslöt han då ingå på förräderiets väg och begärde själv ett hemligt möte med landsförrädaren Sprengtporten, vilket möte kom till stånd 20 september utanför ryska lägret nära Pumala. Av Sprengtporten erhöll han här löfte om en summa pengar (hans affärer var fortfarande i dåligt skick) samt om blivande anställning i rysk tjänst, varemot han själv förband sig att arbeta för en finsk riksdags sammankallande och att med sina trupper understödja planen att skilja Finland från Sverige. Då emellertid ställningen hastigt försämrades för alla upprorsplaner och de väntade belöningarna från Ryssland dröjde, blev Hastfer orolig. Hans egna officerare började misstänka hans förräderi, och 18 november avbröt Hastfer alla förbindelser med Sprengtporten och sökte därefter, så gott sig göra lät, sopa igen spåren därav och genom överdrivet nit återvinna kungens gunst. Det var för sent.

I januari 1789 blev Hastfer häktad och förd till Sverige. Han dömdes 1790 till döden som förrädare, benådades av kungen till livet och erhöll tillåtelse att vistas inom landet under bevakning av sin släkt. Följande år fick han emellertid lämna fosterlandet; han begav sig till England, därefter till Hamburg och slutligen till Ryssland, där han utnämndes till brigadgeneral.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).