Slesvig-holsteinska kriget
Från Rilpedia
| Slesvig-holsteinska kriget | |||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Danska slodater återvänder från kriget 1849. Målning från 1884 av Otto Bache. |
|||||||||||
|
|||||||||||
| Stridande | |||||||||||
Mall:Landsdata Danmark Danmark Svensk-norska frivilliga |
 Slesvig-Holstein Preussen Allierade i Tyska förbundet |
||||||||||
| Förluster | |||||||||||
| 2 128 döda 5 797 sårade[1] |
1 284 döda 4 675 sårade[1] |
||||||||||
Slesvig-holsteinska kriget, första slesvigska kriget eller slesvigska treårskriget, kallas det krig som 1848-1851[2] utspelade sig mellan å ena sidan Danmark och å andra sidan tyska separatister i hertigdömet Slesvig-Holstein och deras tyska bundsförvanter, framför allt Preussen.[3] Kriget gällde Slesvig-Holsteins tillhörighet, och efter att ha bedrivits i tre omgångar med två mellanliggande vapenvilor blev utgången i huvudsak att tillhörigheten förblev oförändrad.
Innehåll |
Bakgrund
I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning, och Tyskland var under lång tid uppdelad på ett stort antal små furstendömen. Området bestående av hertigdömena Slesvig eller Schleswig (danskt respektive tyskt namn) och Holsten eller Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt.[4] Från 1300-talet hade Slesvig och Holstein periodvis haft gemensamt styre och då ingått i personalunion med Danmark. Efter det Stora nordiska kriget hade Danmark genom avtal 1721 och 1723 lyckats återupprätta denna så kallade "helstat", där den danske kungen var hertig av Slesvig respektive Holstein.[5]
Från 1840-talet hade området präglats av såväl dansk som tysk nationalism. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.[5] I tysknationalisternas argumentation tycks Slesvig-Holsteins odelade status ha spelat en viktig roll. När kung Kristian I år 1460 hade blivit hertig av Slesvig och greve av Holstein[6] lovade han med Up ewig ungedeelt (för alltid odelat) att inte skilja länderna åt, och detta upptogs som motto av tysknationalisterna i Slesvig och Holstein.
Turerna i den slesvig-holsteinska frågan betraktades dock även av samtiden som svårbegripliga, och den brittiske utrikesministern Lord Palmerston fällde ett berömt och cyniskt yttrande, där han sa att bara tre personer hade förstått sig på den: en tysk prins som hade dött ung, en dansk politiker som hade slutat på mentalsjukhus och slutligen Palmerston själv, som dock hade glömt bort alltihop.[1]
Utbrott
Under "revolutionsåret" 1848 förstärktes kraven bland den tyska befolkningen som krävde på en fri författning gemensam för de två hertigdömena, och att Slesvig skulle tas upp i Tyska förbundet.[7] Kraven avvisades av den danska regeringen, som i och för sig var beredd att släppa Holstein men samtidigt ville införliva Slesvig i det egentliga Danmark, vilket dels skulle innebära en delning av "helstaten" och dels skulle innebära att en tysk minoritet hamnade i Danmark.[1] I mars 1848 utropade den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Krigets förlopp under 1848
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Genom en kupp hade fästningen Rendsburg erövrats av protyska styrkor lojala med Kiel-regeringen[1], men den danska armén under general Hedemann slog upprorsmakarna under prins Kristian av Holstein-Augustenborg vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848. Den danska armén besatte sedan Slesvig och Eckernförde, men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 man från Hannover och Preussen under befäl av Wrangel och Halkett som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als efter en mindre strid vid Oversö 24 april.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna under befäl av Bülow ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Tillsammans med styrkor ledda av Schleppegrell tvingade danskarna Halketts trupper att retirera från Nyböl. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.[3]
Krigets förlopp under 1849
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849, då den danska armén ryckte fram i Sundeved och i norra Slesvig. Ett nytt slag på Dybbølhöjden 13 april vanns i huvudsak av danskarna, som dock drog sig tillbaka till Als. När danskarna under sin nye generalbefälhavare Bülow 23 april gick till anfall mot Kolding slogs de tillbaka av de slesvig-holsteinska trupperna under befäl av Bonin.
Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka under befäl av Prittwitz upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades av Bonins trupper. En dansk flankstyrka om 7 000 man under O. Rye lyckades dock undkomma att omringas och retirerade till Aarhus och senare till Helgenæs. Efter att Fredericia under kommendanten Lunding hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Även om de tyska staterna i och med detta formellt drog sig ur kriget tilläts ett stort antal tyska officerare och soldater att ta tjänst i en slesvig-holsteinsk armé på 34 000 man under befäl av Willisen, som omedelbart förberedde sig på en förnyad strid. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet.[3]
Krigets förlopp under 1850-1851
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén under general Krogh tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna, 12 september genom ett angrepp på Mysunde vid Slien och 4 oktober mot Frederiksstad. Därefter utkämpades endast småstrider, den sista av dem nyårsdagen 1851.[3]
Krigsslutet
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna. Det mest synliga beviset var att den tyska förbundsdagen, det beslutande organet i Tyska förbundet, tvingade den slesvig-holsteinska armén att upphöra med striderna.[3] Avgörande var dock att Ryssland inte ville se någon förändring av maktbalansen, och därför pressade Preussen att upphöra med sitt stöd till Slesvig-Holstein. I gengäld blev Danmark tvunget att överge det så kallade ejderprogrammet och förband sig att återupprätta den slesvig-holsteinska helstaten.[7]
Efter ett dussintal år blossade dock konflikten upp igen och kriget kom 1864 att få en fortsättning i dansk-tyska kriget, som också kallas det andra slesvigska kriget.
Svenskt och norskt deltagande
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Vissa av de frivilliga hade inte någon tidigare militär utbildning och fick först en två veckor lång grundutbildning. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.[1]
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en svensk-norsk reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.[3][7]
Källor och fotnoter
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 Lars Ericson: Svenska frivilliga: Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen, Historiska Media, Lund 1996, sid. 27-32. ISBN 91-88930-00-9.
- ↑ Anges ofta som 1848-1850, dock utspelade sig den sista mindre striden på nyårsdagen 1851.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 Ugglan, band 25 (1917), uppslagsordet Slesvigska krigen, sp. 1442-1443
- ↑ I artikeln utnyttjas därför det danska namnet Slesvig och det tyska namnet Holstein som huvudsaklig namnform för de respektive områdena.
- ↑ 5,0 5,1 Nationalencyklpedin, band 16 (1995), uppslagsordet Slesvig-Holstein, s. 620
- ↑ Holstein upphöjdes senare, 1474, till ett tyskt hertigdöme av den tysk-romerske kejsaren Fredrik III.
- ↑ 7,0 7,1 7,2 Nationalencyklpedin, band 16 (1995), uppslagsordet slesvig-holsteinska kriget, s. 620
Se även
Externa länkar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
