Friedrich Schiller
Från Rilpedia
- Uppslagsordet Schiller leder hit. För andra betydelser, se Schiller (olika betydelser).
Johann Christoph Friedrich Schiller (1802 adlad till von Schiller), född 10 november 1759 i Marbach (Württemberg), död 9 maj 1805 i Weimar, var en tysk författare, dramatiker och filosof.
Schiller tillhörde en schwabisk borgarsläkt. Fadern, Johann Kaspar Schiller (född 1723 och död 1796) arbetade som kirurg, officer och slutligen som styresman över hertigliga trädgården i Stuttgart. Schillers mor hette Elisabeth Dorothea Kodweiss (född 1732 och död 1802).
Innehåll |
Ungdomen i Württemberg
Schiller gick först i latinskolan i Ludwigsburg men tvingades sedan av Württembergs hertig Karl Eugen att gå i den av hertigen grundlagda Karlsschule. Skolbytet ledde till att han måste överge planerna att bli präst. Han valde att först studera juridik och sedan medicin. Den absoluta lydnaden under hertigen, undervisningsanstaltens stränga disciplin och enformigheten i utbildningen, vars mål var att utbilda ämbetsmän, gjorde vistelsen i Karlsschule svår för Schiller. 1780 lämnade han skolan och anställdes som läkare vid ett grenadjärregemente i Stuttgart. Han var redan då mycket beläst. Friedrich Gottlieb Klopstock, Jean-Jacques Rousseau och William Shakespeare hade gjort djupa intryck på honom. Han tog även intryck av Sturm-und-drang-tidens tyska författare. Bland annat Johann Wolfgang von Goethe, Friedrich Maximilian Klinger och Johann Anton Leisewitz.
Schillers egna litterära försök var till en början lyriska; han fick en dikt publicerad i Das schwäbische Magazin 1776. 1781 utgav han på eget förlag det i hemlighet skrivna skådespelet Die Räuber som 1782 uppfördes i Mannheim och hade stor framgång. Framförallt väckte Die Räuber hänförelse genom sitt frihetspatos; den blev en krigsförklaring mot tyranni och hyckleri i samhället. Pjäsen ogillades dock av hertigen och Schiller förbjöds att skriva om annat än medicin. Den 22 september 1782 flydde han från Württemberg.
På flykt
Den närmsta tiden ägnade han åt sitt författarskap som allt mer avsiktligt närmade sig de praktiska sceniska kraven. I Die Verschwörung des Fiesto zu Genua (1783) tog han första gången sitt ämne ur historien. Det skådespelet blev dock ingen succé. Det borgerliga skådespelet, Kabale und Liebe (1784) blev framgångsrikare. Här angrep Schiller den från småhovens, aristokratiens lyx och högfärd och satte stuttgartborgarna som en duktig kontrast till detta. Med Don Carlos (1787) övergav Schiller prosan för blankversen. Hans övriga produktion alstring under sitt tidiga författarskap utgjordes främst av lyrik, delvis offentliggjord i den av Schiller till största delen författade Anthologie auf das Jahr (1782).
Efter en längre vistelse på godset Bauerbach vid Meiningen tog han 1783-84 anställning i Mannheim som teaterförfattare. Här blev Charlotte von Kalb hans beundrarinna och vann hans hjärta. Men han fick snart skilja från henne för att resa till Leipzig och Dresden. Där stannade Schiller 1785-87, sysselsatt med flera bok- och tidskriftsprojekt rädda sin förstörda ekonomi. Här skrev han den berömda Ode an die Freude. Berättelserna Der Verbrecher aus Infamie och Der Geisterseher visade Schillers förmåga att skriva spännande berättelser som låg rätt i tiden. Genom sina studier drogs han alltmer över till det historiska och senare filosofiskt estetiska författarskapet. Genom att han var insatt i den grekiska klassiska litteraturen gick han emot Kants estetik i en av sina tidigare verk, "Uber die ästhetische Erziehung des Menschen in ei ner Reihe von Briefen" (1793).
Professuren i Jena
Goethe skaffade Schiller den först oavlönade extra ordinarie professuren i historia i Jena 1788. Schiller flyttade till Jena 1789. 1790 gifte han sig med den högutbildade Charlotte von Lengefeld (född 1766, död 1826). Geschichte des dreissigjährigen Krieges (1791-93) avslutade hans historiska författarskap.
1791 fick Schiller, som redan hade dålig hälsa, en livshotande lungsjukdom. Hans ansträngda ekonomi gjorde att han var tvungen att arbeta trots sin sjukdom, men en donation räddade hans ekonomi och gav honom tid att vila upp sig. Så fort han tillfrisknad blev han mycket produktiv och skrev en rad filosofiska skrifter. Über den Grund des Vergnügens an tragischen Gegenständen (1792), Über die tragische Kunst (1792), Über Anmuth und Würde (1793), Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen (1795) och Über naive und sentimentalische Dichtung (1795-96). I dessa la Schiller fram ett bildat och sedligt konstnärideal. Han blev genom sina filosofiska skrifter en av den äldre estetikens viktigaste teoretiker.
Schiller blev i Jena nära vän med Goethe vars medarbetarskap han förvärvade för tidskrifterna Die Hören (1795-97) och Musenalmanach (1795-1800). Tillsammans gick de i Musenalmanach till angrepp mot samtidens vetenskap och litterära ideal. I Musenalmanach trycktes även Goethes ballader och ett antal av Schiller författade romanser.
Återgången till dramatiken
Sitt dramatiska författarskap återtog Schiller efter tolv års avbrott med tragedin Wallenstein (1798-99), bestående av förspelet Wallensteins Lager och det egentliga skådespelet bestående av Die Piccolomini och Wallensteins Tod. Sorgespelet Maria Stuart (1800) fullbordades efter att Schiller 1799 flyttat till Weimar. Maria Stuart betecknar en anslutning till Euripides' analytiska metod och är en dyster skildring av människolivets litenhet. Die Jungfrau von Orleans (1801) är en tragedi påverkad av romantiken. Nästa tragedi, Die Braut von Messina (1803), efterliknade det antika grekiska dramat, inte minst genom att använda sig av körer. Wilhelm Tell (1804), Schillers sista fullbordade skådespel, är ett nationellt frihetsdrama. Schiller bearbetade Schiller ett stort antal verk för scenen, bland annat Shakespeares Macbeth (1801), Gozzis Turandet (1802), två komedier av Picard (1804), Racines Phaédra (1805), Goethes Egmont och Ifigenia. Festspelet Die Huldigung der Kilnste (1805) blev hans sista verk. han lämnade efter sig ofärdiga pjäser, Demetrius, Die Malteser, Kinder des Hauses och Prinzessin von Celle och Elfriede, som tyder påa tt han ända till sin döda hade nya planer och idéer.
1802 erhöll Schiller adlig värdighet av kejsaren.
Bibliografi
Dramer
- Die Räuber (1781)
- Kabale und Liebe (1783)
- Die Verschwörung des Fiesco zu Genua (1784)
- Don Karlos (1787/88)
- Wallenstein - trilogi (1799)
- Maria Stuart (1800)
- Die Jungfrau von Orléans (1801)
- Turandot (efter Carlo Gozzi) (1801)
- Die Braut von Messina (1803)
- Der Neffe als Onkel (1803)
- Der Parasit oder Die Kunst, sein Glück zu machen (1803)
- Wilhelm Tell (1803/04)
- Demetrius (ofullbordad 1805)
Mindre verk
- Hektors Abschied
- Die Schaubühne als eine moralische Anstalt betrachtet (1784)
- Der Verbrecher aus verlorener Ehre (1786)
- Der Geisterseher (Fragment)
Dikter och ballader
- Ode an die Freude (1785)
- Resignation (1786)
- Die Teilung der Erde (1795)
- Der Handschuh (1797)
- Der Taucher (1797)
- Die Kraniche des Ibykus (1797)
- Ritter Toggenburg (1797)
- Der Ring des Polykrates (1798)
- Die Bürgschaft (1798)
- Das Lied von der Glocke (1799)
- Der Antritt des neuen Jahrhunderts (1800)
- Das Siegesfest (1803)
- Die Huldigung der Künste (1804)
Filosofiska skrifter
- Über den Grund des Vergnügens an tragischen Gegenständen (1792)
- Augustenburger Briefe (1793)
- Über Anmut und Würde (1793)
- Kallias-Briefe (1793)
- Kallias oder Über die Schönheit (n. e.)
- Die Horen (1795)
- Über die ästhetische Erziehung des Menschen (1795)
- Über naive und sentimentalische Dichtung (1795)
- Kleinere prosaische Schriften (1801)
Historiska verk
- Geschichte des Abfalls der Vereinigten Niederlande von der spanischen Regierung (1788)
- Was heißt und zu welchem Ende studiert man Universalgeschichte? (tillträdesföreläsning 26 maj 1789, 1790)
- Geschichte des dreißigjährigen Krieges (1790)
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
