Girolamo Savonarola
Från Rilpedia
Girolamo Savonarola, född 21 september 1452 i Ferrara, Italien, död 23 maj 1498 i Florens (avrättad), var en italiensk dominikan och botpredikant, som var republiken Florens inofficiella ledare från 1494 till sin död.
Biografi
Girolamo Savonarola föddes i en gammal borgarsläkt. Modern Elena hette Bonnacossi, som var en adelssläkt, och hennes far var troligen den Alberto Bonacossi som tjänade påve Nicolaus V. [1] Fadern Niccolò arbetade med penningväxling, och farfadern Michele var livmedikus åt huset Este, och det var med honom Girolamo växte upp. Han visade tidigt begåvning, och studerade Bibeln, filosofi och medicin vid universitetet i Ferrara. 1468 avled farfadern, och fadern gick i konkurs, varför Girolamo tvingades avbryta sina studier.
Redan i 20-årsåldern hade han sin övertygelse klar: han avskydde renässansen, ansåg att kyrkan var ett horhus, och att girigheten styrde i den förefintliga religionen. Dessa känslor växte till ett okuvligt hat och en beslutsamhet att förändra världen. Han skrev detta år dikten De Ruina Mundi (Om världens undergång), och 1475 De Ruina Ecclesiai (Om kyrkans undergång). I dessa framkommer hans strängt asketiska ideal och hans fördömande av kyrkan.
Efter en predikan han åhörde 1474 kände han sig kallad att dra sig undan världen, vilket ledde till att han året därpå inträdde i dominikanerorden vid San Domenico i Bologna. Där fullföljde han sin utbildning och blev en av de ledande thomisterna. Omkring 1480 sändes han av klostret till Florens, men fick inget gehör som predikant där, så han återvände till Bologna och fortsatte sin akademiska karriär. Under vistelsen i Florens hade han agiterat mot Lorenzo de' Medici och dennes hov och hedniska konstintresse. Trots misslyckandet i Florens gav han inte upp utan fortsatte som predikant i Norditalien, och med tiden började folk ta till sig hans budskap. Från 1486 blev han alltmer apokalyptisk i sina predikningar, färgad av Uppenbarelseboken — Gud skulle se samtidens utbredda synd och döma människorna. Rykten om Savonarola spred sig till Florens, där han tack vare en rekommendation av Giovanni Pico della Mirandola fick en ny chans 1489. Florens skulle bli hans framtid och hans slutliga dom.
Hans egentliga genombrott i Florens var en adventpredikan om den nära förestående domedagen 1490 i San Marco, som drog många åhörare. I sina anföranden och även i handling, tog han avstånd från Medici, fastän de hade gynnat klosterväsendet och Kyrkan. Savonarola blev för sin adventspredikans skull inbjuden att predika i Santa Maria del Fiore under fastan 1491, där han höll många revolutionära anföranden och begärde att kyrkan skulle byggas upp igen från grunden. Trots allt blev Lorenzo de' Medici hans skyddspatron, Savonarola steg i graderna inom kongregationen och blev prior. Under hans ledning ökade antalet bröder i klostret från 50 till 238, av vilka många tillhörde Florens förnämsta familjer. Han kom i allt högre grad att betraktas som en profet.
Lorenzo de' Medici avled 1492, och efterträddes av sin son Piero de' Medici. Efter två år intog Karl VIII av Frankrike Florens, och fredsvillkoren var sådana, att folket gjorde uppror mot Medici, som tvingades fly. Savonarola hade träffat kungen tidigare, under en delegation han gjort till Frankrike, och han hade varnat för att Frankrike skulle bli Florens fall. Den politiska belägenheten som följde har avhandlats ett flertal gånger, eftersom det var en av de tidigaste demokratiska republikerna under modern tid, med en osedvanlig författning. Savonarola, som var en folkhjälte, hade inte den högsta positionen i Signoria, men hans inflytande var så omfattande, att han rätteligen kan sägas ha varit Florens ledare. Florens, predikade han, skulle bli det nya Jerusalem, varifrån det interna fördärvet i kyrkan skulle krossas. Under hans inflytande, brändes ”syndens redskap”, allt från spel, till musikinstrument och böcker.
Hans eldiga tal och upproriska ståndpunkter, gjorde att han kom i konflikt med påve Alexander VI. 25 juli 1495 begärde påven att Savonarola skulle försvara sina utfall mot honom och mot kurian, men Savonarola uteblev. Samma år förbjöds Savonarola att predika och hans kongregation hamnade under en annan förvaltning. Detta ledde till att Savonarolas hat tilltog i styrka, och han försökte nu driva folket mot Rom. 12 maj 1497 blev han exkommunicerad, men fortsatte att dela ut nattvarden och predika i Kyrkan.
Målning av anonym konstnär (1498)
Florentinarna började emellertid att ifrågasätta Savonarolas auktoritet. 1 mars 1498 tillträdde Arrabiati, ett parti som var i opposition till Savonarola, i Signoria. En franciskanermunk, Francesco da Puglia, utmanade Savonarola 25 mars 1498, på ett eldprov för att testa kritiken mot påven, och datum sattes till 7 april. En stor mängd människor kom för att bevittna utmaningen, men då provet inte blev av, förbyttes förtroendet för Savonarola i hat. Stora folkmassor stormade hans kloster 8 april, tillfångatog honom och hans närmaste män, däribland Domenico da Pescia. Republiken sände bud efter en påvlig delegation för att ställa Savonarola inför rätta, och alla hans anhängare avsattes från sina ledande positioner. 22 maj 1498 dömdes han till döden genom att hängas och därefter brännas på bål.
Savonarolas kvarlevor ströddes i floden Arno, så att hans anhängare inte skulle ha en grav att gå till eller reliker att vörda. Platsen där han avrättades är utmärkt med ett plakat på Piazza della Signoria, Florens.
Källor
- Carl Johan Gardell, "Politisk karriär i religiös förpackning"; Under Strecket, SvD, 6 september 2006
- "Girolamo Savonarola", The Catholic Encyclopedia, Volume XIII, Robert Appleton Company 1912
- den engelska artikeln
