Saddam Hussein

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Samira Shahbandar)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Saddam Hussein
Saddam Hussein
Ämbetsperiod(er):
16 juli 1979
9 april 2003
Företrädare: Ahmad Hassan al-Bakr
Efterträdare: Iraks styrande råd
Födelsedatum: 28 april 1937
Födelseplats: al-Aouja, Tikrit, Irak
Dödsdatum: 30 december 2006
Dödsplats: Bagdad, Irak
Maka: Sajida Talfah
Samira Shahbandar
Nidal al-Hamdani
Politiskt parti: Baathpartiet

Saddam Hussein Abed al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدام حسين عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), född 28 april 1937 i byn Awja nära Tikrit, Irak, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad) var Iraks ledare 1979-2003, president och sitt lands diktator. Han var även vicepresident 1969-1979, under sin kusin Ahmed Hassan al-Bakrs regering samt premiärminister 1979-1991 och från 1994. Han störtades 2003 genom en amerikansk invasion (Irakkriget) och fängslades. 2006 dömdes han till döden för brott mot mänskligheten och avrättades genom hängning.

Innehåll

Barndom

Saddam föddes i Tikrit den 28 april 1937. Hans far dog innan han blev född och den unge Saddam lämnades bort av modern till fosterföräldrar men togs tillbaka efter tre år. Hans styvfader ska ha misshandlat honom fysiskt och verbalt vid upprepade tillfällen. Senare uppgavs det att den unge Saddam blev läskunnig först vid tio års ålder. En morbrors kamp mot den brittiska ockupationsarmé som för att förhindra att det brittiskdominerande men relativt självständiga landet och dess rika oljekällor av den minderårige kung Faisal skulle föras rätt i armarna på Hitlertyskland blev hans första språngbräda till makten. Under denna tid lärde sig den unge Saddam krigföring och politiskt intrigspel som han senare skulle utnyttja. Hans knappa skolgång resulterade aldrig i några vidare studier, men visade tidigt ett intresse för politik och gick i ungdomen med i det arabiska, nationalistiska och socialistiska Baathpartiet, som förespråkade ett självständigt Arabvärlden och motstånd mot Israel.

Vägen till makten

Baathpartiet deltog 1956 i ett misslyckat kuppförsök mot Faisal II i Irak. 1958 lyckades en annan grupp, ledd av general Abd al-Karim Qasim, avsätta och även avrätta kungen i en kupp där Baathpartiet deltog, och stärkte därmed deras inflytande. Kort därefter deltog Saddam Hussein i ett misslyckat mordförsök på Qasim, varefter han med hjälp från det Baathdominerade Syrien flydde till Egypten 1959. Saddam blev av Qasimregimen dömd till döden i sin frånvaro.

Under tiden i exil passade Saddam Hussein på att utbilda sig i juridik och egyptologi i Kairo. Efter kuppen i Irak den 8 februari 1963 återvände Saddam Hussein till sitt hemland, men fängslades 1964 efter ytterligare ett maktskifte. Han satt i fängelse fram till 1967 då han lyckades fly. 1968 deltog han som vid sidan av sin kusin Ahmad Hasan al-Bakr i en framgångsrik kupp som ledde Baathpartiet till makten. Saddams släktskap med denne, samt sin starka och smått mytomspunna ställning inom partiet möjliggjorde hans utnämning till vice ordförande i det revolutionsråd som al-Bakr lätt upprätta att handha ledningen i landet efter kuppen. I praktiken dominerades det av Baathpartimän och officiellt i väntan på kommande val[1]. Saddam blev därefter vicepresident 1969 och general 1973.

Tiden som diktator

Under tiden som vicepresident visade Saddam stora maktambitioner och administrerades av den åldrade al-Bakr med en stor del av besluten, bland annat ett konstitutionstillägg 1974 som gav kurderna regionalt självstyre med ett eget parlament. 1979 hade hans maktställning växt till att bli landets starke man och egentlige ledare, med al-Bakr som ett verktyg i sina händer. Då denne samtidigt inledde förhandlingar med Syrien om en union mellan de två länderna som skulle beröva Saddam hans ställning till förmån för Syriens president Hafez al-Assad beslut han att tiden var mogen att agera. Med hjälp av sitt inflytande hade Saddam placerat ut trogna män inom militären och partiet och genomförde i juli 1979 det som i omvärlden skulle benämnas som en statskupp. al-Bakr uppmanades att avgå, och medla inför revolutionsrådet och Baathpartiet om att utse Saddam till sin efterträdare. Så skedde också, och under hotbilden att Saddams ställning redan var så stark att han skulle erhålla den två tredjedelars majoritet som krävdes för ordförandeskap kunde han få sin vilja igenom. Under sitt anförande som revolutionsrådets nye ordförande lät han räkna upp en lista över sextiotal partimän som omedelbart eskorterades ut av säkerhetspolisen, ledd av personer trogna Saddam själv. 21 av de uttagna avrättades, men den majoritet neutrala partimän som återstod gratulerades av Saddam för deras lojalitet. Han var nu partiets och landets obestridde ledare och i realiteten envåldshärskare.

Saddam Hussein genomförde många åtgärder för att modernisera ekonomin och industrin. Även landsbygden fick del genom jordreformer och införandet av moderna hjälpmedel och maskiner. Utbildning och infrastruktur var högt prioriterade. Under Saddam Husseins styre blev Irak en av de mest sekulariserade staterna i Mellanöstern och tack vare stora petroleuminkomster utvecklades landet till en regional stormakt. 1972 slöt Irak ett alliansfördrag med Sovjetunionen[2], som sedan, tillsammans med de andra länderna i Warszawapakten, blev den största vapenleverantören.[3] Teknologin till Saddam Husseins massförstörelsevapen kom dock från USA, Tyskland, en del andra västeuropeiska länder, Kina och några andra stater.[4] [5] [6] [7]

Saddam var inspirerad av ledare som Saladin, Nebukadnessar II och Nasser. Han beundrade även Josef Stalin och blev liksom denne föremål för en omfattande personkult. Den strikt kontrollerade statsapparat han ärvt efter al-Bakr skärptes avsevärt, med ständiga utrensningar och godtycklig poliskontroll.[8] Hans regeringstid kom snart att utvecklas till ett brutalt förtryck av och mord på potentiella motståndare eller etniska och religiösa grupper som kunde förväntas kräva autonomi, främst kurder och shiiter. Saddams styre kom att bygga på hans egen sunnitiska klan från Tikrit, och endast ett fåtal inom hans innersta krets kom från utomstående eller övriga grupper.[9] Undantag som Tariq Aziz och Mohammed Amza Zubeidi tillhörde ett privilegerat fåtal.

Den iranska revolutionen 1979 hade infattat en av ayatollah Khomeini maning till resning bland shiiterna som Saddam tolkade som en oskriven krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber, och inför hotbilden om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Anfallet, som Saddam inledde mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt krig som kom att kosta cirka en miljon liv, bland en stor del civila och barnsoldater. USA och Arabvärlden på Iraks sida[10] ställda inför hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. USA bistod med miljarder dollar i lån och "bistånd". Kriget utvecklades emellertid snart till ett blodigt skyttegravskrig, där Irak var den formellt underlägsne men avsevärt bättre organiserade och tekniskt utrustade parten. Omfattande kurdiska uppror i norra Irak ledde till den år 1986 inledda al-Anfalkampanjen, som involverade den fullständiga utplåningen av byn Halabja, där 5 000 kurder gasades ihjäl av irakisk militär. Sammanlagt tros kampanjen, som intensifierats sedan vapenstillestånd slutits med Iran 1988, kostat 120 000 kurder livet. Hans person var från denna punkt förknippad med hot och terror, och för kurder och shiaaraber blev han en blodbesudlad tyrann och massmördare. Han överlevde ett flertal kupp- och mordförsök, bland annat ett i Dujail 1982 där var på besök för att prisa befolkningens insatser för att utså lidandet i kampen mot Iran. En granat kom flygande mot honom men Saddam lyckades värja sig och undkom. Sedan han satt sig i säkerhet gav han order om att utplåna hela byns shiiter sedan attentatsmannen, en shiamuslim, gripits av säkerhetspolisen. Det var detta, i kombination med den allt mer oresonliga retoriken mot USA och upphörandet av frikostiga oljeexporter sedan det ekonomiska läget kraftigt försämrats som skulle förfölja honom i nästan 25 år och slutligen kosta honom livet.

Vägen mot kriget

Saddam Hussein efter gripandet av amerikanska styrkor 2003.

Sedan förhållandet till USA avsevärt försämrats i samband med den ekonomiska krisen som påföljde det åtta år långa kriget beordrade Saddam den irakiska armén att ockupera grannlandet Kuwait den 2 augusti 1990. Allt motstånd slogs ner blodigt och på tre dagar var grannen i irakisk hand. Inom några månader hade emellertid den nye amerikanske presidenten George H W Bush fått över FN och säkerhetsrådet på sin sida och lyckades efter några månaders intensiva förhandlingar och påföljande strider driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait i ett kort men för Irak kostsamt krig. Sedan Kuwait säkrats avstod FN-styrkan emellertid från att gå vidare in i Irak. För många förutspådde nederlaget Saddams förestående undergång, men han behöll sin starka ställning med hjälp av omfattande utrensningar från säkerhetspolis och militär. Shiiterna, som lett resningar i samband med kriget i hopp om att vinna självständighet straffades på nytt med blodiga massakrer under 1991. Som oinskränkt ledare för såväl Baathpartiet som statsapparaten tryggade Saddam sin ställning genom att 1995 omväljas till president genom en farsartad folkomröstning. De upphörda oljeexporterna till USA och den allt hårdare kritiken från ömse håll bidrog till att försämra förhållandet till supermakten. Hans allt mer korrumperade och blodbesudlade ställning, samt rykten om att Irak försökte bygga eller köpa massförstörelsevapen och påstådda band till al-Qaida efter 11-septemberattackerna bidrog inte till att försvaga hans prestige inom landet. Han omvaldes enhälligt i ett nytt val 2002, där såväl valdeltagandet som stödet för president Saddam enligt irakiska medier uppgick till 100,0 %. Efter ett flertal anmälningar om innehav av förbjudna vapen i Säkerhetsrådet, där FN krävde att en vapeninspektion skulle företas innan en eventuell intervention, inledde USA: s president George Bush ett flertal attacker mot Irak i sina tal i både USA och inför FN. Som ledare för vapeninspektörerna utsågs Hans Blix, tidigare folkpartistisk utrikesminister under Ola Ullstens ministär. Efter många turer, där Irak omväxlande gav och återtog sitt godkännande till inspektörernas närvaro, och påståenden från Bushs sida om befintliga massförstörelsevapen och stöd till terrorism, inledde USA med sina allierade Storbritannien, Danmark, Polen och ett flertal andra länder en militär upprustning kring Persiska viken. När förhandlingarna drog ut på tiden valde Bush att i mars 2003 inleda omfattande bombningar av landet, följt av en markinvasion den 20 mars.

Irakkriget

Saddam Hussein 2004 under rättegångarna

Sedan George Bushs ultimatum om att Saddam Hussein och hans närmaste skulle lämna Irak inom 48 timmar avböjts, inledde de allierade styrkorna en invasion från Kuwait. På grund av Iraks sedan åratal tillbaka stammande militära och ekonomiska stagnation, samt den irakiska arméns skriande brist på moral att slåss för Saddam mot övermakten bröt motståndet samman inom några veckor. De allierade tågade in i Bagdad den 9 april. Saddam var vid den tidpunkten försvunnen. Hans söner, Uday Hussein (född 1964) och Qusay Hussein (född 1966), valde emellertid att stanna i Bagdad och dödades i en eldstrid med amerikanska trupper den 22 juli 2003. De tre döttrarna samt hustrun hade då flytt till Jordanien. Saddam Hussein själv lokaliserades och greps nära Tikrit den 13 december 2003 av amerikanska styrkor, vilket offentliggjordes dagen efter.

Tribunalen i Irak

I oktober 2005 inleddes den första rättegången mot Saddam Hussein, inför den av Iraks demokratiska regering instiftade Tribunalen i Irak, för brott begångna under hans ledarskap. Första åtalspunkten gällde massakern i Dujail, där 148 civilpersoner ska ha avrättats som en hämnd efter ett misslyckat attentat mot Saddam Hussein. Åtalet blev dock uppskjutet till den 28 november, då Saddam Husseins advokater krävde mer tid till förberedelser. Han stod anklagad för massaker, folkmord, krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten. Saddam avvisade under hela rättegången domstolens legitimitet och vägrade bl a att uppge sitt namn på direkt fråga från domaren. Rättegången präglades också relativt ofta av oro i rättssalen, framprovocerad av den åtalade ex-diktatorn.

Den 5 november 2006 dömdes Saddam Hussein till döden genom hängning. Dödsstraffet verkställdes den 30 december 2006 klockan 06.05 på morgonen (lokal tid). Man valde att filma proceduren, men endast förberedelserna sändes på TV (utan ljud) för att folk skulle få vara säkra på att han inte lever längre. En film av hela avrättningen (inklusive ljud) tagen i smyg med en mobilkamera spreds dock över internet strax efter händelsen; den visade att avrättningen hade genomförts på ett förnedrande och stökigt sätt. När det blev känt att diktatorn avrättats utbröt glädjescener i många irakiska städer, men avrättningen fördömdes av officiella talesmän för många regeringar och organisationer världen runt.

Det bör dock noteras att större delen av de dödsfall han rimligen var ansvarig för, däribland de över miljonen som stupade i kriget mot Iran, de hundratusentals massakrerade under al-Anfaloperationen och de ytterligare 500 000 döda i mat- och medicinbrist till följd av FN-sanktionen, samt ytterligare troligen hundratusentals döda i samband med Kuwaitkriget och rensningarna i södra Irak, hölls utanför rättegången. Det kunde försvaras med att en domstolsgranskning av dessa områden hade blivit orimligt långvarig, men det betydde också att domstolen inte fick någon insyn i hur beslutsprocesser hade gått till och om andra ledande personer kunde ha varit medansvariga eller pådrivande. Domstolsfrågan gällde de 148 shiaaraber som mördats i byn Dujail 1982, vilket orsakade ilska bland kurdiska grupperingar som inte fick tillfälle att få Halabja-massakern utredd. Vissa andra bedömare, framförallt i Irak och USA, såg blint förbi det faktum att Saddam formellt fick förbli ostraffad för de flesta av sina handlingar; man ansåg att det viktigste var att hans person undanröjdes.

Reaktioner på avrättningen

Reaktionerna på avrättningen i tredje världen bestod alltjämt i fördömanden. I Indien demonstrerade hundratusentals människor för Saddam Husseins frigivning och kommentatorer förklarade rättsprocessen olaglig.[11]

Reaktionerna i väst var blandade efter att dödsdomen verkställts. USA:s president George W Bush kommenterade händelsen med att det var "ett stort steg för Irak på vägen mot demokrati" och att den forna diktatorn fått det straff han förtjänade. I Europa ansåg man allmänt att det visserligen var korrekt att han straffades för sina brott men att det var fel att avrätta honom, domen borde istället blivit livstids fängelse. Sveriges utrikesminister Carl Bildt delade denna uppfattning.

Kritik riktades vidare mot att Saddam bara dömdes för massakern i Dujail. Brotten i samband med anfallskrigen mot Iran och Kuwait, terrorn mot den egna befolkningen, inklusive massmorden på kurder (däribland giftgasbombningen av Halabja) berördes inte alls i rättegången.

Andra säkerhetspolitiska experter på Mellanöstern, religionshistoriker med flera varnade för att Saddam Hussein nu blir en martyr för såväl den brokigt sammansatta upprorsrörelsen i Irak som olika terroristorganisationer runt om i världen och att följden kan bli att våldet i Irak trappas upp ytterligare.

Kritik framförs efter att det kommit fram att Saddam hånades av sina bödlar före avrättningen, vilket filmades med en mobiltelefon.

Saddam Hussein begravdes tidigt på nyårsaftons morgon i sin födelseby al-Awja utanför Tikrit. I samma grav ligger sönerna Uday Hussein och Qusay Hussein som dödades av amerikanska soldater 2003. Jordfästningen i familjegraven skedde mindre än 24 timmar efter avrättningen i Bagdad.


Företrädare:
Ahmed Hassan al-Bakr
Iraks president
Ordförande i revolutionsrådet
1979-2003
Efterträdare:
Ghazi al-Yawer
(2004-)
Företrädare:
Ahmed Hassan al-Bakr
Iraks premiärminister
1979-1991
Efterträdare:
Sa'dun Hammadi
Företrädare:
Ahmad Husayn Khudayir as-Samarrai
Iraks premiärminister
1994-2003
Efterträdare:
Iyad Allawi
(2004-)
Företrädare:
Okänd
Iraks vicepresident
Vice ordförande i revolutionsrådet
1969-79
Efterträdare:
Okänd


Saddams familj

  • Sajida Khayr Allah Talfah (arabiska: ساجدة خيرالله طلفاح‎), var kusin och första hustrun till Saddam Hussein, och mor till de två äldsta sönerna och tre döttrar, Raghad, Rana och Hala. Hon blev gift med Saddam 1963, och innan dess var hon en skollärare.
  • Uday Hussein var Saddam Husseins äldsta son.
  • Qusay Hussein var Saddam Husseins andre son som i sin tur hade en son, Mustapha Qusay Hussein al-Tikriti, som dog som 14 åring tillsammans med sin far.
  • Rana Saddam Hussein (arabiska: رنا صدام حسين), född 1969, är den andra dottern
  • Samira Shahbandar var Saddam Husseins andra hustru. Samira är mor till Saddams tredje son Ali

Se även

Externa länkar

Referenser

  1. US Department of state - Foreign Relations, 1969-1976, Volume E-4, Documents on Iran and Iraq, 1969-1972
  2. Utrikespolitiska Institutet, Erik Reske-Nielsen, Spelet kring Persiska Viken.
  3. http://web.archive.org/web/20040607060706/http://projects.sipri.se/armstrade/atirq_data.html
  4. Leaked Report Says German and US Firms Supplied Arms to Saddam, Tony Paterson, The Independent (tillgänglig via commondreams.org), 19 december 2002.
  5. Iraq got seeds for bioweapons from U.S., Baltimore Sun/AP, (urspr.) 1 oktober 2002.
  6. Artikeln Iraq and weapons of mass destruction i engelska Wikipedia, läst 10 januari 2006.
  7. http://www.taz.de/pt/2002/12/19/a0080.1/textdruck
  8. En ovanligt grym diktator, Dagens Nyheter, 30 december 2006.
  9. Christopher Catherwood A Brief History of Middle East, s.203-204
  10. Christopher Catherwood A Brief History of Middle East, s.219
  11. The Times of India 23 januari 2007


Sök efter mer information om Saddam Hussein på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: unable to create temporary file `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/4/4a/Commons-logo.svg': No such file or directory @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1023.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: no decode delegate for this image format `/tmp/magick-8DlXNOg0' @ error/constitute.c/ReadImage/578.
convert: AnErrorHasOccurredWritingToFile `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/thumb/4/4a/Commons-logo.svg/17px-Commons-logo.svg.png': No space left on device @ error/constitute.c/WriteImage/1234.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews
Personliga verktyg