Polska (dans)
Från Rilpedia
Polska är en pardans i tretakt som har dansats och utvecklats i snart 500 år och som dansas än i dag. Den ska inte förväxlas med polka, som är en modernare dans i tvåtakt.
Innehåll |
Historik
Namnet "polska" har mycket riktigt med Polen att göra. Pardansen hade brutit sig ut från gruppdansen under 1400-talet, och hundra år senare var den största mode i stormakten Polen. Polsk kultur strömmade in i Sverige, som dessutom hade en polsk-svensk kung. Denna revolutionerande danstyp etablerade sig i Sverige som en folklig dans. Man kan alltså säga att "polska" rätt och slätt betyder "pardans".
Den äldre europeiska pardansen var en svit i flera delar. Först en fördans som gick långsamt i tvåtakt eller fyrtakt där man promenerade och gjorde figuréer. Samma melodi spelades sedan i tretakt och denna del kallades proportio. Slutligen talar man om en efterdans, Serra, i tretakt där man "sprang av sig dansen" genom en omdansning på fläck. Enligt en uppsats av Eva Hov om en notsamling efter en kantor i Stora Tuna, verksam på 1690-talet, var det vanligt att bara den första tvåtaktsdelen av musiken blev nedtecknad eftersom musikerna förväntades kunna konsten att skapa en efterdans genom att utgå från en fördans i tvåtakt och omforma den till en efterdans i tretakt. Denna praxis bidrog naturligtvis till att olika musiker spelade tretaktsdelen på olika sätt.
Under tidens lopp förändrade sig dansen och lokala varianter uppstod, som alltid. I vissa områden försvann någon av delarna, eller så blandade man ihop dem med varandra.
Så här såg det ut i de övriga nordiska länderna:
- I Norge bröts tvådelningen sönder. Fördansen i tvåtakt blev till gangar, som dock även innehåller element från efterdansen. Efterdansen i tretakt blev till springar (springleik, pols), som har tagit delar från fördansen.
- I Danmark finns den endast kvar på Fanø, och spelas med fördansmusik, men med ett tredelat omdansningssteg.
- I den svensktalande delen av Finland lever polskesviten kvar med menuett som fördans och polska som efterdans, fast i en del områden är det tvärtom!
Enligt den kände upptecknaren av polskemelodier Karl Sporr finns det även i Sverige gamla polskor med tydliga musikaliska influenser från 1700-talets menuetter. Det finns exempel på att samma melodi i gamla notböcker ibland betecknas som menuett och ibland som polska. Man har återanvänt samma melodi men ändrat lite på taktdelarnas längd och betoning så att rytmen passat till en annan dans. Musikaliskt har många äldre polskor influerats mycket av vallåtsmusik som sjungits eller spelats på enkla blåsinstrument, har begränsat tonomfång och ofta växlar mellan dur och moll eller använde dorisk kyrkotonart. En påverkan kommer från gamla psalmer(äldre än 1820), så kallade folkliga koraler, som bevarats och utvecklats av försångare i församlingar som inte hade någon orgel.
Polskemusiken
Polska går i tretakt och till skillnad från valsen är musiken inte lika centrerad kring första taktslaget. Vanligt är att taktdelarna har olika längd och att första och tredje taktslaget eller andra och tredje taktdelen är betonad. Det finns en uppsjö av varianter som kan delas in i tre huvudtyper av polskemusik beroende på vilken huvudfigur musiken är uppbyggd av:
- sextondelspolska, som påminner om polonäsen, såsom denna lät före Frédéric Chopin. De flesta sextondelspolskor från södra Sverige härstammar från spelmansböcker där de står noterade som polska, polonäs, polonesse eller polo
- åttondelspolska
- triolpolska
Norska danser i tretakt såsom pols och springar är nära besläktade med polskan, men eftersom detta uttryck inte används i Norge (utom möjligen som samlingsnamn för svenska tretaktsdanser som inte är mazurka eller vals) behandlas inte dessa i denna artikel.
Dansbeskrivning
Många polskevarianter är väldigt lika varandra och åtminstone bland de som mest dansar polska som en sällskapsdans existerar begreppet vanlig rundpolska. Detta kan sägas vara en grundvariant som fungerar till de flesta typer av polskemusik.
Men, det finns också många polskor som skiljer sig mycket från vanlig rundpolska. Tidigare dansades polskor på fläck och många sådana har levt kvar, särskilt i Syd- och Västsverige. Ett exempel är Polska från Skepplanda. Det finns polskor som har likheter med dagens bugg, till exempel småländsk slängpolska.(Nyskapad under slutet av 1900-talet, och bygger på källmaterial) Det finns senpolskor där rörelsen sker mycket långsamt, till exempel Senpolska från Östra Jämtland/Gimdalen. Det finns polska med kort 1:a som Slängpolsk från Övre Klarälvdalen och med kort 3:a som den nu mycket populära Finnskogspols o.s.v.
Vissa polskedansare ägnar mycket tid åt att gå polskekurser för de många duktiga instruktörer som finns, tränar in danser och studerar kanske också uppteckningar för att i sin dans närma sig hur man dansat på någon ort. Dessa personer uppskattar skillnaderna i både musik och dans. Eftersom dans och musik utvecklats tillsammans blir de flesta traditionella polskor en stor upplevelse när man tagit till sig dansens lokala karaktär och dansar den till sin musik.
Riksspelmannen Bengt Ohlson, Hedemora som spelat på otaliga polskekurser i mer än 40 år, med bland annat legendaren Ingvar Norman som på 1950- och 1960-talet var en av dem som upptecknade många polskor, betonar att polskans ålder har stor betydelse för vilken dans som passar. Det finns till exempel gamla polskor (tidigt 1800 tal) från Södra Dalarna som han spelat många gånger på kurser i Polska från Orsa. Även Nelly Östlund född 1920 och uppväxt i nuvarande Bollnäs kommun, belönad med Zornmedaljen i guld m.m., betonar att man i hennes ungdom skilde på gammaldans, polskor och gamla polskor.
Vanlig rundpolska
I vanlig rundpolska omdansar man parvis medurs på valsbana, det vill säga i en cirkel moturs längs väggarna i danslokalen. Dansen innehåller två huvuddelar, en promenaddel som kallas försteg samt en omdansning eller snurr. Delarna blandas enligt en fri form, först dansar paret försteg och när personen till vänster i dansriktningen (traditionellt kavaljeren) så önskar inleder denna omdansningen. Förstegen går till så att dansarna sätter ner sina fötter på taktdelarna ett (ettan) och tre (trean). Personen till vänster sätter ner vänster fot på ettan och höger fot på trean medan personen till höger vanligen gör tvärt om. Då kavaljeren så önskar inleder han omdansningen genom att kliva in framför damen och paret börjar snurra medurs runt sin egen axel, ett varv per takt, samtidigt som de fortsätter förflytta sig moturs i valsbanan. Kavaljerens stegkombination är ofta vänster, ihop (högerfoten sätts intill vänsterfoten), höger medan damen har ihop, höger, vänster. Flera andra varianter finns också. De fötter som angivits sätts inte bara ner på stället utan flyttas även framåt i dansriktningen. Den som försöker dansa enligt en väldigt teoretisk dansbeskrivning, typ denna, finner snabbt att många andra parametrar är viktiga, såsom samstämmighet med musiken, hållning, balans etcetera.
Högerpolskor
Begreppet högerpolska används olika. Ofta används det för polskor där damen sätter ner höger fot då kavaljeren sätter ner vänster. I de danserna är det viktigt att kavaljeren hunnit längre i rotationen än i andra polskor så att han nästan har ryggen i dansriktingen när han sätter i vänster fot. Några exempel på sådana polskor är Polska från Rättvik, Polska från Transtrand och Polska från Övre Klarälvsdalen. Det finns de som benämner danser högerpolskor då stegen kommer på andra taktslaget. Ofta går paret försteg på taktslag två och tre och kavaljerens stegkombination i snurren är ihop, vänster, höger och damens vänster, ihop, höger. Hambo skulle då kunna sägas vara en högerpolska. Det finns också de som använda begreppet högerpolska utifrån vilken fot som kavaljeren använder på den första taktdelen i omdansningen. Även med detta synsätt blir hambo en högerpolska.
Bakmes
Bakmes är ett äldre sätt att rotera på. Bakmesen dansades till en början på fläck, men efter valsens ankomst i valsbana. Man roterar ett varv på två takter. Man dansar inte med samma placering till varandra som i polska (där paret dansar något förskjutna åt vänster så att höger fot är mellan partnerns fötter). Istället placerar man sig så att man är till höger om varandra, nästan höft mot höft och snurrar motsols, motsatt håll mot polskan. Fattningen (hur man har händer och armar) är oftast omvänd mot polskefattningen men i vissa danser med bakmes och polska (t.ex. Gammalvänster från Oviken) bibehåller man polskeomdansningens fattning också i bakmesen.
Det finns många sätt att dansa bakmes. Nedan beskrivs en enkel variant (Bakmes från Transtrand) där damen och kavaljeren har samma steg och man dansar på ett och tre. I många varianter har damen och kavaljeren olika steg. Det finns bakmesvarianter där damen och/eller kavaljeren dansar på varje eller nästan varje taktdel och även sådana där man dansar och gör steg på halva taktdelar (synkoperade). Vid synkopering dansar man normalt med höger fot på å1 och vänster fot på 1.
Bakmes från Transtrand. Här är en beskrivning av den bakmes som många dansar: Samtidigt som han dansar sitt sista försteg börjar hon dansa bakmes framför och förbi honom, som för henne över till sin vänstra sida så att paret kan ta omdansfattning. Därefter dansar han sitt första bakmessteg, (1) i beskrivningen. Hon har då hunnit till (4) i beskrivningen. Vänster fot isätts ett steg framåt med obetydlig svikt och foten vriden något till vänster (1), vänster klack lyfts (2) och vridning sker motsols på vänster fotsula (2å) på taktdel 1-2 vridning ¼ varv. Höger fot, som börjat lyftas på (1å) isätts i rät vinkel med hålfoten framför vänster tå (3) och vridning ¼ varv på höger fotsula, medan vänster fot lyfts (3å). Vänster fotsula isätts snett bakom och något utanför höger klack under det att båda knäna böjs något (4), vridningen fortsätter ½ varv på vänster fotsula (5 och 5å), höger fot förs framåt (5å) och isätts efter ett kort steg (6). Vänster fot lyfts (6å) osv. Vridningen sker huvudsakligen på tvåans å, 3 och å samt 5 och å.
På många orter har man dansat omväxlande bakmes och stigvals, polska, schottis m.m. Några exempel från orten Kall i Jämtland är: Polska och bakmes från Kall, Stigvals och bakmes från Kall, Polka och bakmes från Kall samt Schottis och bakmes från Kall.
Stigvals
Om man dansar som bakmes, men medsols, kallas det stigvals. På många orter har man dansat omväxlande bakmes och stigvals.
Slängpolska
Begreppet används såväl för polskor (rundpolskor) med relativt snabb omdansning som för polskor där kavaljeren för damen i olika turer med armarna, mer eller mindre buggliknande.
Några exempel med snabb omdansning: Slängpolska från Malung, Slängpolska från Karlskogatrakten, Slängpolska från Svanskog och Slängpolsk från Övre Klarälvsdalen. Exempel som är buggliknande: Östsvensk slängpolska (Småland och Östergötland)
I stora drag är musiken till slängpolskor av den senare typen jämn, i betydelsen att taktdelarna är nästan lika långa, medan musiken till slängpolskor av den första typen ofta är ojämna. Värmländska slängpolskor har ofta kort etta. Musiken till slängpolskor med ursprung norr om Dalälven spelas, undantag kan finnas, med förlängd tvåa och betoning på tvåan i takten till ex i Slängpolska från Enånger.[1]
"En polska från..." istället för "...polska"
Det har ofta funnits mer än en polska per ort och olika personer har dansat lite olika. Man bör därför akta sig för att använda begrepp som till exempel "Bingsjöpolska" om en dans eftersom det då låter som om det bara finns en och hellre säga att man dansar en "Polska från Bingsjö". Som ett exempel finns det förutom den vanliga "Polska från Bingsjö" även "Springpolska från Bingsjö" och "Enbenspolska från Bingsjö". Enbenspolskan har dansats både som en hambovariant och med försteg. Man kan också växla mellan varianterna under samma dans.
Polskevarianter
Jämna polskor (vanligen sextondelspolskor)
- Flera rundpolskor, t.ex. Polska från Bingsjö.
- Sörmländsk slängpolska - dansas med promenaddel i valsbana och omdans på fläck
- Skånsk slängpolska - dansas med promenaddel i valsbana och omdans på fläck
- Östsvensk slängpolska (Småland och Östergötland) - dansas helt på fläck
Ojämna polskor (vanligen åttondelspolskor eller triolpolskor)
-
- Slängpolska från Övre Klarälvdalen
- Polska från Rättvik
- Polska från Älvdalen
- Springlek från Västerdalarna - snabb polska med kort etta
- Polska från Södra Dalarna - något längre tvåa och något avkortad trea
- Polska från Orsa
- Bondpolska från Viksta (Uppland)
- Jössehäradspolska (Värmland) - snabb polska
- Hamburgska (i huvudsak Mälardalen)
- Polska från Boda
Se även
Externa länkar
Källor
- ↑ [Muntlig uppgift från rikspelman Bengt Ohlson, Hedemora, ]
