Från Rilpedia

Massakern i Jewabne (även känd som Pogromen i Jedwabne) var ett massmord på judarna i den polska byn Jedwabne under andra världskriget, i juli 1941. Länge ansågs det att pogromen hade utförts av tyska Einsatzgruppen, men det är numera belagt att den största delen av de ansvariga för massakern utgjordes av ett 40-tal polacker som bodde i intilliggande områden. Mellan 340 och 400 judar fick sätta livet till (562 judar bodde i Jedwabne innan kriget).

Innehåll 1 Historisk bakgrund till massakern 2 Utredningarna 1949 och 1950 3 Sanningen avslöjas 4 Ett delat Polen 5 Litteratur 6 Referenser 7 Se även 8 Externa länkar

Historisk bakgrund till massakern

Vid Nazitysklands och Sovjetunionens gemensamma anfall på Polen i september 1939 inom ramen för Molotov-Ribbentroppakten uppträdde i östra Polen ett stort antal väpnade kampgrupper ur de etniska minoritetsgrupperna i östra Polen, bakom den polska fronten, till stöd för de invaderande sovjeterna. Dessa grupper bestod av kommunister av judisk men även vitrysk och ukrainsk etnicitet. Särskilt de judiska elementen bland kommunisterna var synliga och fick en framträdande roll vid Sovjets ockupation och administration av östra Polen då de av sovjeterna sågs som de mest pålitliga då de till skillnad från vitryssar och ukrainare inte strävade efter en självständig stat. Kommunistiska judar läts i vissa delar av östra Polen helt ta över rättsväsende, polisiär verksamhet etc. Dessa kommunistiska judar var 1939-41 mycket behjälpliga vid utpekandet och deporterandet av ca 1 miljon polska medborgare som stämplats som "Sovjetunionens fiender" (polacker, judar, ukrainare, vitryssar) till läger i Sibirien. Efter Tysklands anfall på Sovjetunionen i juni 1941 (se Operation Barbarossa) intog de tyska trupperna snabbt de polska områden som hade tillfallit Sovjet 1939. Tysk propaganda använde sig av faktumet att delar av den judiska befolkningen i området hade ställt sig på sovjetisk sida och medverkat till att begå olika sorters brott i Polen efter landets delning. Tyska SS organiserade så kallade Einsatzgruppen för att mörda judarna i dessa områden och sökte genom sin propaganda stöd hos lokalbefolkningen för sin anti-semitiska verksamhet i regionen.

Tidigt på morgonen den 10 juli 1941 omringade ett 40-tal polacker från Jedwabne-trakten (samt enligt vissa uppgifter 8 tyska poliser) judarna i området och även dem som sökte skydd i intilliggande städer och byar, däribland Wizna och Kolno. Dessa judar togs till torget i Jedwabnes centrum där de misshandlades. En grupp på 40-50 judar blev tvingade att demolera och bära en staty av Lenin på stadens gator sjungande sovjetiska sånger. Judarna i Jedwabne dödades till en början en och en - med käppar, stenar, genom tortyr, några blev halshuggna och deras lik skändades. Slutligen tvingades den lokale rabbinen att leda en procession till en lada där alla brändes ihjäl och senare där också begravdes i en massgrav ihop med resterna av Lenins monument.^[1]

Utredningarna 1949 och 1950

1949 och 1950 blev ett antal människor från trakten anklagade och ställda inför rätta. Brottet rubricerades som "kollaboration med tyskarna". En polack dömdes till döden men sattes istället i fängelse, 9 fick fängelsestraff och 12 friades. Efter kommunismens fall i Polen 1989 har ingen ifrågasatt lagligheten hos dessa rättegångar på 1940- och 50-talen.

Sanningen avslöjas

Man trodde allmänt fram till 1997-2000 att Jedwabnemassakern var ett brott som hade begåtts av en tysk Einsatzgruppe. Då gjorde Agnieszka Arnold två dokumentärer om händelsen som hette Where is my older brother, Cain? och Neighbours som starkt reviderade den rådande uppfattningen.

Dessa dokumentärfilmer följdes år 2001 upp av en detaljerad studie av händelsen som gjorde av den polsk-judisk-amerikanske historikern Jan T. Gross som beskrev massakern som en pogrom. Gross drog slutsatsen, tvärtemot den gängse officiella uppfattningen, att judarna i Jedwabne hade fösts ihop och mördats av folkhopar som bestod av deras egna polska grannar, utan något överinseende eller assistans från någon Einsatzgruppe eller någon annan tysk styrka. Han refererar dock felaktigt till antalet offer som 1 600 vilket grundlöst presenterats på ett lokalt monument.^[2] Högteknologiska kriminaltekniska undersökningar som utförts av Polish Institute of National Remembrance (IPN) som presenterades i en rapport 2002 faställde antalet offer till från 340 upp till 400. Den moraliska skulden minskar därmed inte men brottets avskyvärdhet blir historiskt mer korrekt.

Ett motiv som nämns i fallet Jedwabne och Wąsosz är att massakern skedde efter uttåget av den sovjetiska Röda armén som tidigare ockuperat och administrativt styrt området med hjälp av lokala kommunistiska judar vilka agerat som femtekolonnare vid anfallet på Polen 1939. Dessa judar anklagades för att ha förrått Polen 1939 och välkomnat Röda armén och samarbetat med NKVD vid deporteringen och fängslandet av både judiska och icke-judiska polska medborgare samt övriga etniska grupper i regionen som utpekades som "Sovjetunionens fiender". Hämnden mot en mindre grupp ur den polska judenheten - de kommunisitiska judarna - skall alltså spelat in en roll i avskyvärdheterna begångna mot judarna som folkgrupp. Trots att det rörde sig om två byar av 10 000-20 000 liknande byar och småstäder där pogromer inte skedde används händelserna som stereotypiska belägg för allmän polsk antisemitism, liksom om judars allmänna sympatier för sovjetmakten.^[3][4]

Ett delat Polen

Polens president Kwasniewski bad judarna om ursäkt för massakern 1941, men många polacker såg på denna ursäkt med irritation och upprördhet. Huvudargumenten är följande:

1. Judarna är själva skyldiga. De tog jublande emot Röda armén (en artikel hette just så: "Judarna kysste sovjetiska tanks"), samarbetade med NKVD, lämnade ut polacker etc.

2. Judarna i Jedwabne dödades av "vissa dåliga polacker" (vilka inte är särskilt skyldiga ändå, se punkt 1) och inte av den polska staten, vilket betyder att det polska folket inte bär något ansvar för händelsen (man kan inte svara för varenda bandit) och således finns det inget att be om ursäkt för.

3. Polen som stat upphörde att existera efter delningen 1795, men återupprättade sin självständighet 1918 för att åter förlora den 1939 och fram till 1989 (först tysk ockupation sedan sovjetiskt styre), så den polska staten har enligt det argumentet tillsynes inget att stå till svars för.

Litteratur

• Marek Jan Chodakiewicz, "The Massacre in Jedwabne, July 10, 1941: Before, During, After", Columbia University Press and East European Monographs, 2005, ISBN 0-88033-554-8
• Jan Tomasz Gross, "Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland", Princeton University Press, 2001, ISBN 0-14-200240-2
• Jan Tomasz Gross, "Wokół Sąsiadów. Polemiki i wyjaśnienia", Pogranicze (polska), Sejny 2003, ISBN 8386872489
• Polonsky, A., & Michlic, J. B. (2004). The neighbors respond: the controversy over the Jedwabne Massacre in Poland. Princeton, N.J.: Princeton University Press. ISBN 0-691-11306-8
• Stola, Dariusz. {2003). Jedwabne: Revisiting the Evidence and Nature of the Crime. Holocaust and Genocide Studies. 17 (1):139–152.
• Grünberg, S. (2005). The Legacy of Jedwabne. Spencer, NY: LogTV, LTD.
• Zimmerman, J. D. (2003). Contested memories: Poles and Jews during the Holocaust and its aftermath. New Brunswick, NJ: Rutgers University Press. ISBN 0813531586
• Postanowienie o umorzeniu śledztwa w sprawie zabójstwa obywateli polskich narodowości żydowskiej w Jedwabnem w dniu 10 lipca 1941 r. dok. S 1/00/Zn 2003.06.30 Polish Institute of National Remembrance (IPN) http://www.ipn.gov.pl/ftp/pdf/jedwabne_postanowienie.pdf
• Nowak J.R. (1999): "Przemilczane zbrodnie" ISBN 8387689157

Referenser

1. ↑ Mihilic, Polonsky, sid. 317
2. ↑ Inskriptionen på minnesstenen som restes på platsen där ladan med de brända judarna stod i Jedwabne: "Platsen för tortyr och avrättning av den judiska befolkningen. Gestapo och Hitlers gendarmerie brände 1 600 männoskor levande den 10 juli 1941." (Miejsce kaźni ludności żydowskiej. Gestapo i żandarmeria hitlerowska spaliła żywcem 1600 osób 10.VII.1941.). 2001 flyttades stenen och förvaras för närvarande på det Polska Armémuséet (Muzeum Wojska Polskiego) i Bialystok
3. ↑ Norman Davies Slaget om Warszawa. Upproret 1944 ISBN 91-975261-3-4 s.112
4. ↑ Jan T. Gross Fear. Anti-Semitism in Poland after Auschwitz ISBN 0-375-50924-0 s.185-186

Se även

• Pogromen i Kielce
• Pogromen i Kraków
• Pogromen i Wąsosz
• Pogromen i Radziłów

Externa länkar

• The Announcement of the Verdict by Piotr Gontarczyk from IPN
• Jedwabne - the Findings of the Historians by Pawel Machcewicz from IPN
• The Jedwabne Tragedy
• The Tragic Events of the Holocaust in Radzilow and Jedwabne
• The Politics of Apology and Contrition by Iwo Cyprian Pogonowski, 2002
• Joanna Michlic, The Polish Debate about the Jedwabne Massacre
• Adam Michnik, Poles and the Jews: How Deep the Guilt?, New York Times, 17 March 2001
• "Burning Alive" by Andrzej Kaczynski, published May 5, 2000 in the Polish newspaper "Rzeczpospolita"