Peder Galle
Från Rilpedia
Peder Galle, var en svensk katolsk teolog, tillhörde en adlig ätt, som hade 3 ulvtänder i vapnet.
Galle inskrevs den 1 maj 1476 som student i Rostock och var senare i Rom. Han omnämnes redan på 1480-talet såsom magister artium liberalium och föreläsare i Uppsala. 1487 synes han ha varit kyrkoherde i Närtuna; 1504 och 1512 var han på nytt i Uppsala såsom doktor och kantor vid domkapitlet, lär sedermera ha varit ärkedjäkne, omtalas efter 1520 som scholasticus i Uppsala och kallar sig i en handling från år 1531 teol. professor. Såsom assistent vid Kristian II:s kröning var han ögonvittne till Stockholms blodbad och författade tillsammmans med några andra kaniker, på riksföreståndaren Gustaf Erikssons uppdrag, en berättelse om detsamma. 1527 utsågs han till den ene representanten för Uppsala domkapitel vid Västerås riksdag, likaså till den riksdag som hölls i Strängnäs 1537. Han dog antagligen 1537 eller i början av 1538.
Vid slutet av 1526 bestämde sig Gustav Vasa för att ett religionssamtal borde avgöra striden mellan lutherska läran och den katolska. För detta ändamål sände konungen i brev den 4 december tio frågor till Galle med begäran att denne som var "en doctor i then helie scripth", skulle före julafton skriftligen från sin ståndpunkt besvara dem. Galle fick verkligen sina svar färdiga på utsatt tid; men då Olaus Petri, som också fått och besvarat frågorna, vid jultiden två gånger reste upp till Uppsala för att i muntlig strid argumentera mot Galle, drog Galle sig undan, vägrande att inlåta sig på någon disputation. Den gamla uppgiften om en formlig disputation i Uppsala (1524 enligt Tegel, 1525 enligt Peder Swart) har visat sig oriktig. Däremot ägde en disputation verkligen rum under Västerås riksdag 1527, men icke under den orofulla dagen efter Gustavs avsägelse, utan först sedan ständerna givit sitt svar på kungens "framsättningar", varför den inte kan ha inverkat på Västerås riksdagsbeslut, vilket förr vanligen antagits. Redan före denna disputation, i maj 1527, hade Olaus Petri i tryckt format utgivit Galles svar på konungens spörsmål och sin vederläggning. Galle framstår i denna skrift såsom en skarpsinnig, lärd och fyndig man, som inte var ovärdig att föra en döende läras talan. Med lugn och värdighet - dock försmår han ej alltid att hämta sina vapen ur skolastikens rika rustkammare - försvarar han sin ståndpunkt, kristendomen sådan den av kyrkofäderna utlades. Men känslan av att han kämpade en hopplös strid synes ha ingivit honom en viss försagdhet gentemot den nya lärans eldige kämpe, vars ställning var klar, på bibelns ord, och trygg genom konungens hemliga bifall.
Litteratur
- Schack, "Striden mellan Olavus Petri samt Peder Galle och Paulus Heliæ" i "Samlaren", VII (1886).
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).