Från Rilpedia

Den första spelfilmen som spelades in i Norge var Fiskerlivets farer och kom 1908. Under den första perioden i norsk film, 1908-1919, försökte man imitera utländsk film, med en viss tyngdpunkt på sociala melodramer. 1913 kom en lag som bestämde att hädanefter skulle kommunerna själva ansvarade för biografdriften. Lagen fastslog också en statlig censur. På 1920-talet präglades den norska filmen av bonde- och nationalromantik. Några kända filmer med det temat är Till Säters (1924) och Fjelleventyret (1927). Till skillnad från andra länder fick de norska filmproducenterna inte driva sina egna biografer, och fick därför mindre pengar att satsa i nya filmprojekt, vilket gjorde den norska filmen svag mot utländsk konkurrens. 1932 gick därför 40 kommuner ihop och bildade produktionsbolaget Norsk Film A/S.

När ljudfilmen slog igenom i slutet av 1920- och i början av 1930-talet blev den norska filmen mer samhällsengagerad, det gjordes t.ex. många filmer baserade på författaren Oskar Braatens socialrealistiska berättelser. Regissören Tancred Ibsen kom att bli den viktigaste skildraren av den folkliga miljöskildringen med filmerna Fant (1937) och Gjest Baardsen (1939). Ett annat viktigt inslag var den norska arbetarfilmen, där Olav Dalgards Det drønner gjennom dalen (1937), Lenkene brytes (1938) och Gryr i Norden (1939). Under den tyska ockupationen under andra världskriget handlade den norska filmen mest av harmlösa spänningsfilmer och lustspel. Även efter kriget och befrielsen var filmerna oftast bara enkel underhållning, men det gjordes även en del allvarliga filmer, där Englandsfarare (1946), Kampen om atombomben (1947), Gategutter (1949), Den blodiga vägen (1955), Nio liv (1957) och Om Tilla (1963) är några av de mest minnesvärda. Också Thor Heyerdahls och Per Høsts dokumentärfilmer förtjänar ett omnämnande.

En av norsk films största succéer var "Olsen-bandet" som gjordes under 1970-talet, inspirerat av det danska Olsen-bandet, som i Sverige fick sin motsvarighet i Jönssonligan. Annars var tendensen att satsa på nya regissörer vanlig på 1970-talet, vilket presenterade namn som Pål Løkkeberg med Liv (1967) och Exit (1970). Vid den här tiden trädde också många kvinnliga regissörer fram, som satte sin prägel på den moderna, socialt engagerande filmen, t.ex. Anja Breien och Vibeke Løkkeberg. Nu började den norska filmen också gå bättre utomlands, t.ex. Ivo Caprinos dockfilm Flåklypa Grand Prix och Breiens Hustrur (båda 1975. På 1980- och 1990-talen fortsatte succén med filmer som Ola Solums Orions bälte (1985), Oddvar Einarsons X (1986), Nils Gaups Vägvisaren, den första filmen på samiska (1987), Unni Straumes Till en okänd (1990), Berit Nesheims Frida - med hjärtat i handen (1991) och Erik Gustavsons Telegrafisten (1993).

Vidare på 1990-talet uppmärksammades också Mona Hoel med Något lugnande, Liv Ullman med Kristin Lavransdotter, Svend Wam med När alla vet och Hans Petter Moland med Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt (alla 1995), Erik Skjoldbjæergs Insomnia och Pål Sletaunes Junk Mail (båda 1997). 1900-talets sista stora norska film var Erik Gustavsons Sofies värld (1999).