Nils Adam Bielke
Från Rilpedia
Greve Nils Adam Bielke, riksråd. Född den 30 januari 1724, död 20 juni 1792. Son till greve Ture Gabriel Bielke och grevinnan Charlotta Christina Piper.
Efter att ha tjänstgjort vid kansliet, anställdes Bielke som underguvernör för sedermera konung Gustav III. På denna plats förvärvade sig Bielke både prinsens kärlek och föräldrarnas bevågenhet, men då ständerna efter det misslyckade revolutionsförsöket 1756 voro angelägna att omgiva tronföljaren med personer, vilka voro av det härskande partiets skaplynne och hyllade dess statsrättsteorier, avskedades Bielke, men fick behålla lönen som pension.
Utnämnd 1761 till landshövding i Nyköpings län utvecklade han på denna plats en kraftfull och gagnelig verksamhet, befordrade näringarna och uppmuntrade jordbruket, för vilket ändamål han själv uppträdde som författare till några mindre skrifter i statistik och lanthushållning.
Hans nära förbindelse med konungafamiljen gjorde dess politik till hans, och på så sätt kom han att vid riksdagarna under frihetstidens sista skede kämpa i ett partis leder, mot vilket fadern fört en livslång fejd, och av det segrande hattpartiet upphöjas till riksråd 1769, för att vid dess fall i maj 1772 drivas ifrån denna plats, som han dock återfick efter Gustav III:s revolution.
År 1782 förordnad att därjämte vara president i bergskollegium, erhöll han ett nytt och för honom nästan okänt verksamhetsfält, med vars förhållanden han dock inom kort gjorde sig förtrogen och inom vars olika grenar han utövade en rastlös verksamhet. Han företog vidsträckta resor till landets alla bergverk, höll noggrann tillsyn om bergsstatens ämbete- och tjänstemän och var den som först framställde förslaget om och genomdrev anläggningen av Älvdalens porfyrverk, vilken genomfördes av mekanikern Erik Hagström. Bielke invaldes 1774 som ledamot nummer 206 av Kungliga Vetenskapsakademien.
Han nedlade sina ämbeten 1790 och tillbringade de återstående levnadsåren på sina egendomar Sturefors och Tureholm.
Häftigt uppskakad vid underrättelsen om Gustav III:s mord skyndade han till Stockholm, men ådrog sig där en förkylning, som slutade hans dagar den 20 juni 1792.
Gift 1) 1757 med grevinnan Ulrika Eleonora von Düben.
Barn
Gift 2) 1759 med friherrinnan Fredrika Eleonora von Düben, vilken gjorde sig bemärkt som skicklig målarinna och för sin talang invaldes till ledamot av Målareakademien.
Se också
-
Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.
