Nationalistpartiet (Sydafrika)
Från Rilpedia
Nationalistpartiet, NP, engelska: National Party afrikaans: Nasionale Party, var det största partiet i Sydafrika under apartheid. Nationalisterna vann en majoritet i det vita parlamentet i valet 1948. Detta ledde till att United Party förlorade makten efter att ha haft den under nästan hela första halvan av 1900-talet.
Historia
Partiet grundades 1914 av nationalistiska boer under James Barry Munnik Hertzogs ledning. I de allmänna valen 1915 blev partiet officiellt oppositionsparti till det regerande brittiskdominerade Sydafrikanska partiet och kunde efter valsegern 1924 bilda en koalitionsregering med det vita Labour Party. Hertzog, vars anhängare tidigare ställt uppmärksammat radikala krav tvingades dock i regeringsställning föra en pragmatisk politik, inkluderande införandet av afrikaans som officiellt språk, skärpt rassegregation och en gentemot Storbritannien självständig utrikespolitik. Den stora depressionen ledde emellertid till krav på en samlingsregering, vilket föranledde en partisammanslagning med Sydafrikanska partiet till United South African National Party, United Party. Sammanslagningen ledde dock till massiv kritik från Hertzogs egna led, och en grupp parlamentsledamoter under Daniel Malans ledning valde att lämna parlamentet för att bilda ett nytt oppositionsparti, Gesuiwerde Nasionale Party, Renade nationalistpartiet. Sedan Jan Smuts efterträtt Hertzog slöt sig dennes anhängare till det nya nationalistpartiet, som 1940 fick namnet Herenigde Nasionale Party, Återförenade nationalistpartiet. I koalition med det mer moderata Afrikaaner Party besegrade detta i valen 1948 Smuts regering, och Malan blev premiärminister med löften om en ny och skärpt raspolitik, apartheid. 1951 bildade regeringspartierna Nasionale Party, Nationalistpartiet.
Politiska reformer under Malans regering, där makten samlades hos den nationalistiska parlamentsmajoriteten, samt ett ökat stöd från landets brittisktalande väljare ledde till att partiet kunde behålla en regeringsmakten till 1994, under vilken partiet i stort sett inte bemöttes av nämnvärt politiskt motstånd. Den av Malan öronmärkta rasåtskillnadspolitiken genomfördes med stor auktoritet, inkluderande bildandet av bantustaner i syfte att husera landets icke-vita befolkningsgrupper. Sedan Hendrik Verwoerd övertagit ledarskapet för partiet ökade kraven på en radikalisering av politiken och införandet av republik, vilket skedde genom en folkomröstning 1961. Under dennes regering började bantustanerna utpekas som självständiga av Sydafrika, med det uttalade målet att skapa enskilda stater för de etniska enklaverna. Även det av Sydafrika ockuperade Sydvästafrika skulle omfattas av denna politik. Verwoerd mördades 1966.
Sedan Pieter Willem Botha övertagit ledarskapet för partiet 1978 och därmed regeringsmakten började regeringen genomföra begränsade reformer, samtidigt som bantustansystemet och ockupationen av Namibia upprätthölls. De begränsade reformerna, inkluderat integrerade parkbänkar, bussarer och liknande ledde till att radikala afrikaaner lämnade Nationalistpartiet och bildade Konserwatiewe Party i hopp om att bibehålla rassegregationen i sin ursprungliga form. Nationalistpartiet kom därmed att förespråka en moderat, reformerad form av segregation. 1984 drev Bothas regering igenom en ny konstitution, som upprättade ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, medan den svarta majoriteten kvarstod utan rösträtt. 1987 förlorade partiet sin absoluta majoritet, samtidigt som årtal av terrordåd från svarta nationalistgrupper ledde till att regeringen tappade stöd till liberala vita partier som förespråkade en federal maktdelning. Botha insjuknade i en stroke 1989 och efterträddes av F W de Klerk, som omedelbart upphävde det förbud av ANC som rått sedan 1961 och inledde förhandlingar med den svarta oppositionen. Genom en folkomröstning 1990 sade två tredjedelar av den vita väljarkåren i en folkomröstning ja till fortsatta förhandlingar. Därmed var vägen till majoritetsstyre öppen.
I de första fria valen i april 1994, sedan bantustansystemet avvecklats segrade ANC med över 60 % av rösterna. Nationalistpartiet, som med gehör satsat på stöd från de färgade och asiatiska befolkningsgrupperna, erhöll 20 % och blev återgick därmed till sin roll som oppositionsparti, medan de Klerk erhöll en post som vicepresident i en enhetsregering under ANC-ledaren Mandelas ledning. Sedan de Klerk återdragit sitt stöd 1996 tappade partiet sitt inflytande, och omorganiserades 1997 till Nya nationalistpartiet i hopp om att kunna göra upp med sitt förflutna under apartheideran. Det erhöll sjunkande stöd för att i valen 2004 få sju parlamentsplatser och sammanslogs följande år med ANC. I september 2008 bildades emellertid ett nytt Nationalistparti med som föreskriven roll att vara de Klerks politiske arvtagare. Partiet deltar inte i 2009 års parlamentsval.
