Bröderna Lejonhjärta
Från Rilpedia
Bröderna Lejonhjärta | |
Författare | Astrid Lindgren |
Originalspråk | Svenska |
Illustratör | Ilon Wikland |
Land | Sverige |
Genre | Barnlitteratur |
Förlag | Rabén & Sjögren |
Utgivningsår | 1973 |
Antal sidor | 227 |
ISBN (inbunden) | ISBN 91-29-40865-2 |
Huvudkaraktärer | Jonatan och Skorpan (Karl) |
Bröderna Lejonhjärta är en fantasyroman av Astrid Lindgren som publicerades hösten 1973. Den klassificeras som en barnbok i likhet med Lindgrens andra böcker, men många av temana i berättelsen är ovanligt tunga och mörka jämfört med genren i gemen: sjukdom, död, tyranni, förräderi och förtryck. De ljusa och varma temana är dock också starka: syskonkärlek, lojalitet, hopp, mod och uppror.
Romanen handlar om bröderna Jonatan och Karl Lejonhjärta. Ursprungligen hette bröderna Lejon, men efter att de avlidit kommer de till Nangijala, ett land bortom stjärnorna där de får sitt nya efternamn. I Nangijala upplever bröderna äventyr och tillsammans med andra motståndsmän för de kampen mot den ondskefulle Tengils förtryck och draken Katla.
Innehåll |
Handling
Nioårige Karl Lejon, som kallas Skorpan eftersom hans storebror Jonatan tycker om skorpor, är kroniskt sjuk och har fått veta att han ska dö. Hans avgudade storebror, trettonårige Jonatan, lugnar honom och berättar om livet efter döden. Då hamnar alla människor i ett land på andra sidan stjärnorna, Nangijala, och "där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid". Men Karl är inte nöjd, det kan ju dröja 90 år innan Jonatan kommer dit. Jonatan försäkrar att tiden är annorlunda så 90 år kommer bara att kännas som några få dagar: "Två dagar kan du väl stå ut ensam."
En tid senare drabbar olyckan familjen: när brand utbryter i huset tar Jonatan sin lillebror på ryggen och hoppar ut genom fönstret. Vid hoppet skadar sig Jonatan så allvarligt att han dör nästan genast. Det sista han säger till sin lillebror är "Gråt inte, Skorpan, vi ses i Nangijala!". Karl blir lämnad ensam kvar och börjar undra om det där med Nangijala verkligen är sant. Men när en vit duva en kväll landar på fönsterbrädan tolkar han det som en bekräftelse.
Karl dör två månader efter branden. Rätt som det är står han utanför en liten stuga. Han är frisk och springer ned till ån där hans bror sitter och metar. Det blir ett glatt möte. Jonatan berättar att de nu ska bo tillsammans i Ryttargården i Körsbärsdalen. De har varsin häst, Grim och Fjalar, och nu följer en kort tid av paradisisk lycka med snabba ritter och upptäcktsfärder.
Karl får möta Sofia, vars rosenträdgård Jonatan sköter om. Endast portionsvis får Karl veta att det finns problem även i Nangijala. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen och den har ockuperats av den onde Tengil som har kommit ned från landet Karmanjaka med sina män och byggt en mur runt Törnrosdalen, vars invånare hålls i slaveri. Han är till synes oövervinnerlig eftersom han har Katla. Vem Katla är vill Jonatan inte berätta. "Katla vill jag inte tala om, för då sover du inte inatt." Folket i Körsbärsdalen, ledda av Sofia, hjälper motståndsrörelsen i Törnrosdalen men det finns en förrädare. Någon i Körsbärsdalen hjälper Tengil. Karl misstänker snabbt den buttre och vresige jägaren Hubert. Sofias vita duvor flyger hemliga budskap mellan dalarna men Sofia har hittat flera duvor skjutna med pil.
En dag måste Jonatan ge sig iväg till Törnrosdalen där motståndsledaren Orvar har gripits och sitter fängslad i Katlagrottan. Hans pliktkänsla får honom att bege sig dit trots farorna. Det finns saker varje människa måste göra, annars är de bara en liten lort, förklarar han för sin bror. Karl står ut med ensamheten i några dagar innan även han ger sig upp i bergen för att komma till Törnrosdalen. När han en natt gömmer sig i en grotta stannar två av Tengils män utanför för att träffa förrädaren. Det är inte Hubert utan den glade värdshusvärden Jossi som har förrått sina vänner för att kunna bli ledare när Tengil en dag har ockuperat Körsbärsdalen.
På morgonen upptäcks Karl av de två soldaterna. De är misstänksamma och tar med honom till Törnrosdalen. Karl har sagt till dem att han bor hos sin farfar och soldaterna kräver att han visar dem sitt hus och sin farfar. Som tur är står det en gammal gubbe utanför ett litet hus med en vit duva och Karl kastar sig i famnen på honom. Soldaterna låter nöja sig. Den gamla gubben Mattias är också motståndare till Tengil och inne i hans hus ligger Jonatan och sover.
Det blir ett glatt möte när bröderna åter träffas. Mattias hus ligger precis vid den höga muren och det verkar alltid finnas Tengilsmän som snokar för att se om någon gör något förbjudet. Jonatan håller på att gräva en underjordisk gång från Mattias hus, under den höga muren och som slutar i skogen på andra sidan.
När Tengil själv kommer till Törnrosdalen har alla samlats på torget. Han är klädd i svart, rider på en svart häst och ser grym ut. Alla män får ställa upp sig och så väljer han ut vilka som ska föras till Karmanjaka för att bära sten. Där håller Tengil på att bygga en ointaglig fästning så att han aldrig ska kunna besegras. En man som protesterar blir snabbt nedhuggen av Tengils soldater.
Snart är den underjordiska gången färdig och Jonatan och Karl lyckas smita från dalen. När de stannar för att bada i floden måste de gömma sig för en grupp soldater. En av dem rider ut i den strömmande floden för att visa sitt mod men när han håller på att drunkna visar Jonatan sin humanism genom att rädda soldaten och hästen.
När de senare slår läger vid Karmafallen får Karl för första gången se Katla, den eldsprutande drake som Tengil använder för att terrorisera folket. Med hjälp av ett horn kan Tengil få Katla att lyda hans minsta vink.
Nästa dag korsar de floden över den hängbro som skiljer Törnrosdalen från Karmanjaka. Ingången till Katlagrottan vaktas av Tengils soldater men Jonatan lyckas hitta en andra ingång. Långt inne i berget kommer de fram till Katlagrottan där Orvar hålls fången. De lyckas släppa ut Orvar ur den träbur där han sitter men flykten upptäcks mycket snabbt. I full fart rider de tillbaka mot Karmafallet och hängbron men de efterföljande soldaterna tar in på Karl och Jonatan som båda rider på Grim. Karl slänger sig av hästen och gömmer sig i diket, så att Jonatan ska kunna komma undan.
När allt är lugnt vandrar Karl vidare till platsen där de badade och gömmer sig i ett träd. I skymningen kommer tre välbekanta personer dit: Sofia, Hubert och förrädaren Jossi. När han berättar att Jossi är en förrädare blir Sofia först arg för att Karl anklagar någon som hon litar fullt ut på. Inte förrän Sofia tvingar av Jossi skjortan och alla kan se Tengilsmärket på Jossis bröst står sanningen klar. Jossi kastar sig i en roddbåt nere vid vattnet men strömmen är alldeles för stark och för honom mot en säker död i Karmafallet.
En kort tid senare är det dags för en folkresning mot Tengil och hans män. Portarna erövras men Tengil kommer dit med Katla. Allt verkar förlorat innan Jonatan lyckas rycka hornet ur händerna på Tengil och Katla går till anfall mot Tengil och hans män.
Efter att kampen är vunnen ber Orvar Jonatan att föra Katla tillbaka till Katlagrottan. När Jonatan och Karl ska rida över hängbron blir hästen Grim skrämd och Jonatan tappar hornet ned i floden. Katla har ingen herre längre och jagar dem allt längre upp i bergen. Till slut gömmer de sig högt uppe på en klippa och Jonatan knuffar ned ett stort stenblock på Katla. Katla ramlar baklänges ned i floden där det blir en strid mellan Katla och lindormen Karm. De två monstren dödar varandra.
De slår läger vid samma klippa vid Karmafallen där de stannade första gången de färdades till Karmanjaka. Jonatan berättar att Katlas eld har bränt honom och att han nu kommer att bli förlamad. Jonatan vill helst dö men berättar om vad som händer då: om landet Nangilima där det endast finns glada äventyr. Karl vill inte skiljas från sin bror utan bär honom på ryggen fram till ett stup och hoppar sedan: "Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"
Persongalleri
Karl
Karl är 9 år. Han bor med sin storebror Jonatan och sin mamma Sigrid i ett hus två trappor upp i en mindre stad. När boken börjar har han inte gått i skolan på ett halvår. Han lider av en dödlig sjukdom. Det framgår inte vilken, men kan mycket väl vara TBC, eftersom han hostar väldigt mycket.
Berättelsen om Tengil gör Karl rädd men inspirerad av sin bror lyckas han övervinna rädslan, först när han lämnar Körsbärsdalen, andra gången när hoppar av hästen när han och Jonatan jagas av Tengils män och tredje gången när han tillsammans med sin bror hoppar mot Nangilima. Det sista dödshoppet visar att han upprepar Jonatans hjältedåd i början av boken och blivit en Lejonhjärta på riktigt, menar litteraturvetaren Vivi Edström.[1]
I filmatiseringen gestaltas Skorpan av Lars Söderdahl.
Jonatan
13-årige Jonatan ser ut som en sagoprins och redan i första kapitlet utför han ett hjältedåd: han räddar sin lillebror men dör själv. Han tröstar och han ger vård. I Nangijala tar han hand om Karl och berättar endast långsamt om Tengil och den kamp som förs. Hans pliktkänsla gör att han en dag måste lämna sin bror och förklarar att det ibland finns saker alla människor måste göra, annars är de bara "en liten lort".
Jonatan är en hjälte men ingen motståndsledare, på grund av sin pacifism. Vid färden mot Karmanjaka räddar han en av Tengils soldater från att föras bort av den kraftiga strömmen, trots att han, som är efterspanad, riskerar att gripas. Dagen innan det stora upproret förklarar han för Orvar att han inte kan döda, inte ens för att rädda sitt eget liv. "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort", anser han och, får vi förmoda, saker vi människor aldrig någonsin får göra.
I filmatiseringen gestaltas Jonatan av Staffan Götestam.
Sofia
Sofia bor på Tulipagården nära de höga bergen. Där har hon ett duvslag med massor av vita duvor, sina bin och sina getter. Hon har en stor blomsterträdgård som Jonatan arbetar i. Med hjälp av sina brevduvor kan hon skicka och ta emot meddelanden från Törnrosdalen. Tengil vet om vad hon sysslar med och har utlyst en belöning på 15 vita hästar till den som kan enlevera henne.
I filmatiseringen gestaltas Sofia av Gunn Wållgren.
Jossi
Jossi är värdshusvärd på Guldtuppen i Körsbärsdalen. När Karl möter honom första gången blir han upplyft på ett bord och Jossi förklarar att de två ska bli bästa vänner. Nästa gång ger Jossi honom kakor som tröst när Jonatan är borta. Chocken blir därför desto större när han får veta att det är Jossi som är förrädaren, hur han hoppas att Jonatan snart ska gripas och hans önskan att Tengil ska göra honom till ledare i Körsbärsdalen när den har ockuperats.
I filmatiseringen gestaltas Jossi av Folke Hjort.
Hubert
Hubert är jägare i Körsbärsdalen. Han har lockigt rött hår och rött skägg. Han verkar arg och ställer konstiga frågor, vilket Skorpan tycker är misstänkt. Skorpan upptäcker Hubert ute i stallet där han har gömt hemliga meddelanden från Törnrosdalen. Att han tycker om vita hästar ser Skorpan som en bekräftelse på att han är förrädaren. Därför blir förvåningen desto större att det är den glade och trevlige Jossi som är det, vilket lär Skorpan att inte döma hunden efter håren.
I filmatiseringen gestaltas Hubert av Tommy Johnson.
Mattias
Mattias blir Karls farfar när Tengils soldater eskorterar honom till Törnrosdalen. Karl måste snabbt hitta en passande farfar när han får se Mattias sitta och mata duvor, däribland Sofias duva Bianca. Han bor i ett litet vitt hus precis vid den mur Tengil låtit uppföra runt dalen. Inne i köket finns en skänk och där bakom finns ett hemligt rum där Jonatan gömmer sig. Mattias har blivit ledare för motståndet mot Tengil efter att Orvar gripits och det är till honom Sofias vita duvor flyger med hemliga meddelanden.
I filmatiseringen gestaltas Mattias av Allan Edwall.
Katla
- Uppslagsordet Katla leder hit. För andra betydelser, se Katla (olika betydelser).
Katla är en drakhona från tidernas begynnelse, vars eld dödar eller förlamar den som träffas. I tusentals år har hon sovit i Katlagrottan men vaknade och gick till anfall mot Tengils borg. Men hennes anfall avbröts när Tengil blåste i ett horn och nu lyder Katla den som har hornet. Tengil håller henne kedjad i en grotta nära Karmafallet. Där spanar hon över vattenytan efter lindormen Karm, som hon hatar.
Inför inspelningen av filmen Bröderna Lejonhjärta (1977) tillverkades en modell av Katla vid Pinewood Studios utanför London. Inuti modellen, fyra meter hög och åtta meter lång, rymdes tre personer: en vid varje framben samt en person vid ett litet manöverbord. Den kunde blinka, spruta eld och smälla med svansen. Modellen kostade 100 000 kronor. Regissören Olle Hellbom tyckte först inte att modellen var skräckinjagande nog utan såg till att den smutsades ned.
Bröderna Lejonhjärta blev det mekaniska filmmonstrets enda roll. 2004 finns modellen i ett rekvisitaförråd hos bolaget Filmdekor i "Trollywood".[2]
Tengil
Tengil bär titeln "Riddare av Karmanjaka, Herre över Törnrosdalen". Han har erövrat Törnrosdalen och förslavat dess invånare.
Tengil träffar man på för första gången när han sitter på en svart häst på torget i Törnrosdalen. Han är klädd i en svart mantel och har en brynja med en röd brinnande flamma på bröstet. På huvudet bär han svart hjälm med en lila fjäderbuske. Tengil väljer ut män som skall föras som slavar över Karmafallet för att tjäna som slavar i Tengils land Karmanjaka, där han bygger sin nya fästning i de Uråldriga Bergens Berg. Tengils makt vilar på hans soldater, samt på kontrollen av draken Katla som han kontrollerar genom en lur.
I berättelsens slutskede, i striden mellan Tengils soldater och Törnrosdalens folk, förefaller Tengils styrkor att vara besegrade. Plötsligt dyker dock Katla upp, och läget ser plötsligt ut att vändas till Tengils fördel. Jonatan går i envig med Tengil, som förlorar och blir dödad av Katla.
I filmatiseringen gestaltas Tengil av Georg Årlin.
Platser
Nangijala
För att lindra Skorpans dödsrädsla berättar hans bror för honom om livet efter döden, då människorna hamnar i Nangijala, "på andra sidan stjärnorna". Nangijala är ett land som ännu befinner sig i "lägereldarnas och sagornas tid". Konkret betyder det ett förteknologiskt eller medeltida samhälle.
Tre områden i Nangijala omnämns: Körsbärsdalen, Törnrosdalen och Karmanjaka.
Körsbärsdalen är ett paradis som har allt som en 10-åring kan önska sig: fisk att meta, egna kaniner och en egen häst. Där kan Skorpan göra allt det han inte kunde förut, springa, simma och rida galopp. Människorna i Körsbärsdalen lever i en bytesekonomi där allt är gratis och de hjälper varandra vid behov: Jonatan är trädgårdsdräng åt Sofia som i sin tur förser pojkarna med mat. Skorpans inträde i detta samhälle symboliseras av han måste byta till kläder av ett mer medeltida snitt.
På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, som Tengil och hans män ockuperat. Dalens invånare har tvingats bygga en hög mur runt hela dalen och det finns endast två portar, en mot bergen och en mot floden. Här härskar våldet och invånarna får jobba som slavar. Ingen kommer ut eller in utan att kunna lösenordet som är "All makt åt Tengil, vår befriare".
Från Törnrosdalen slingrar sig De Uråldriga Flodernas flod mot De Uråldriga Bergens berg där det mörka och dystra Karmanjaka ligger och där Tengil har sin borg. I Karmanjaka finns också draken Katla.
Nangilima
Nangilima är ett land bortom Nangijala. Hit kommer man om man dör i Nangijala.
Bakgrund
Redan 1946 kom Astrid Lindgrens roman Mästerdetektiven Blomkvist där riddarleken mellan den Röda och Vita rosen är ett viktigt element. Även Mio, min Mio från 1954 är en sagoberättelse som utspelar sig i ett fjärran medeltida land fast där sagan är mer lyrisk än äventyrlig.
Om bokens tillkomst har Lindgren berättat flera gånger. En tågresa längs sjön Fryken söder om Torsby en vinterdag 1972 med ett fantastiskt gryningsljus gav henne impuls att skriva om ett land långt borta: "Det var en sådan där fantastisk morgon med rosa ljus över sjön - ja, det var något överjordiskt vackert, och då fick jag plötsligt en så stark upplevelse, ett slags vision av mänsklighetens gryningsljus, och då kände jag hur någonting tändes. Det här kanske det blir någonting av, tänkte jag".
Vid ett besök på kyrkogården i Vimmerby fastnade Lindgren framför ett järnkors med texten Här vila späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén, döde 1860. Det gav henne inspiration att skriva en historia med två unga bröder och döden: "Då visste jag plötsligt att min nästa bok skulle handla om döden och om dessa två små bröder."
Ytterligare en impuls fick hon när hon närvarade vid en presskonferens inför filminspelningen av Emil i Lönneberga 1971 och såg hur den unge huvudrollsinnehavaren Jan Ohlsson satte sig i knäet på sin storebror Dick.[3]
Kritik
När boken publicerades på hösten 1973 var det en del recensenter som reagerade negativt. Dels var det problematiskt att ta upp döden på det sätt Lindgren gjorde, särskilt det avslutande självmordet:
- Det finns bara ett sätt att bli fri från sjukdomen och det är att lillebror Skorpan tar Jonatan på ryggen och hoppar ner för ett stup och dör. I dödens land Nangilima blomstrar den eviga lyckan. [...] Naturligtvis vore det mig främmande att sticka ett höttande pekfinger in bland hennes hyss och påhitt, men jag kan inte låta bli att fundera över hur ett handikappat barn upplever Jonatan Lejonhjärtas dödslängtan. Griper kanske en handlingsförlamande eld omkring sig i barnets hjärta. Funderingar om livsberättigande och livskvalité. Gunnel Enby i Aftonbladet 16 december 1973
- But the subjectively emotional, often ecstatic tone of Karl's firstperson narrative may make young readers uneasy; the book's preoccupation with death and its hints about transmigration of souls may be confusing; and the final, cool acceptance of suicide, too shocking. Ethel L. Heins i Horn's Book Magazine, Boston, december 1975, s. 594-595.
Andra kritiker ansåg att Lindgren målade sagans värld i alltför svart och vitt:
- Hade inte denna världsbild med dess romantiskt-deterministiska önskedröm passat bättre i det kalla krigets dagar? Är inte denna vackra saga om den sköna frihetskampen mot en oförklarat metafysisk ondska en förolämpning mot befrielserörelser i världen? Kerstin Stjärne i Arbetet 26 oktober 1973
- Skildringen av ondskan blir i boken oerhört schematisk och skräckfylld. Borde inte en bok som behandlar kampen mellan ont och gott noggrant och ärligt undersöka roten till det onda? [...] Ett farligt och förljuget uttalande i en tid som så klart visar upp diktaturers komplicerade politiska mönster och också svårigheten att bekämpa dem. Barnboksgruppen i Göteborg, publicerat i Dagens Nyheter 22 december 1973.[4]
Å andra sidan reagerade läsarna positivt: "Det är tydligt att barn har en stor längtan efter sagor och gärna såna här lite spännande sagor. Just nu översvämmas jag med brev från barn - i olika länder - som älskar Bröderna Lejonhjärta. Slutligen publicerades ett öppet brev i Expressen 1974 där Lindgren skrev om hur det gick för bröderna i den värld de kom till efter döden i Nangijala.Aldrig har jag fått en så stark och spontan reaktion på någon bok" skriver Lindgren i ett brev 1975.[5]
Ilon Wiklands teckningar
Ilon Wikland hade illustrerat flera av Lindgrens berättelser när hon fick i uppdrag att illustrera Bröderna Lejonhjärta. Lindgren var fortfarande inte klar med berättelsen och Wikland fick rita vartefter kapitlen blev färdiga. Till den svenska upplagan ritade Wikland omslaget och ett 30-tal teckningar kom med. Som ung flydde hon från Estland till Sverige. Hon berättade "I många år efter kriget hade jag mardrömmar om att det var krig och jag var jagad av soldater. Att ha varit så nära kriget har hjälpt mig mycket i illustrationerna.".[6]
Fortsättningen
Många av läsarna skrev brev till Astrid Lindgren och bad att hon skulle skriva en bok om hur det gick för Karl och Jonatan i Nangilima. I ett öppet brev som publicerades i Expressen 1974 berättade hon hur det gick: De två bosatte sig i Mattisgården i Äppeldalen tillsammans med Mattias. Karl och Jonatan kunde nu bygga kojor, rida omkring i skogarna och sova vid lägereldar. Karl fick en egen hund, Mecke. Den onde Tengil och förrädaren Jossi hamnade inte i Nangilima utan i ett annat land som heter Lokrume (vilket för övrigt också är namnet på en socken på Gotland). [7]
Filmatiseringen
- Huvudartikel: Bröderna Lejonhjärta (film)
Olle Hellbom hade gjort film av en mängd av Lindgrens böcker när arbetet med en filmatisering inleddes 1976. Den 11-årige Lars Söderdahl hade spelat Lillebror i filmerna om Karlsson på taket och fick rollen som Skorpan medan rollen som storebror Jonatan gick till den 23-årige skådespelaren Staffan Götestam. Inspelningen ägde rum i Brösarps backar och de blommande körsbärsträden är äppelträden vid Kiviks musteri. Det ödsliga landskapet i Karmanjaka spelades in i området Þingvellir nationalpark på Island.
Statens biografbyrå gav filmen en 11-årsgräns vilket väckte debatt där även Lindgren deltog. Utbildningsminister Jan-Erik Wikström såg till att en 7-årsgräns infördes från den 1 januari 1978, "Lex Lejonhjärta", men Biografbyrån sänkte inte åldersgränsen vid omgranskningen.[8]
1989 prövade Statens biografbyrå filmen ytterligare en gång. Den fick då åldersgränsen 7 år.
Teateruppsättningar
- Huvudartikel: Bröderna Lejonhjärta (teater)
- Göta Lejon (1987-1989)
- Länsteatern, Gotland (2003)
- Teatersmedjan, Karlshamn (2004)
- GöteborgsOperan (2007)
Externa länkar
- Wikiquote har citat av eller om Bröderna Lejonhjärta
Referenser
Tryckta källor
- Vivi Edström: Astrid Lindgren - Vildtoring och lägereld, Rabén & Sjögren, Stockholm 1992. ISBN 91-29-59611-4.
- Petter Karlsson och Johan Erséus: Från snickerboa till Villa Villerkulla, Forum, Stockholm 2004. ISBN 91-37-12365-3.
Fotnoter
- ↑ Edström (1992), s. 250-251
- ↑ Karlsson / Erséus (2004), s. 196-219
- ↑ Edström (1992), s. 222-224
- ↑ Mary Ørvig: En bok om Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren, Stockholm 1977, sid. 172-177. ISBN 91-29-47547-3.
- ↑ Edström (1992), s. 222
- ↑ Birgitta Westin: Susanna Hellsing: Kapitlet "Ilon Wikland - flickan som kunde rita sagor" i Allrakäraste Astrid - En vänbok till Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren, Stockholm 2001, sid. 104-107. ISBN 91-29-65285-5.
- ↑ Expressen 26 februari 1974
- ↑ Karlsson/Erséus (2004), s. 196-219