Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.

Slaget vid Charkov
Del av östfronten under andra världskriget
Datum 16 februari 1943–15 mars 1943 Plats Charkov, Sovjetunionen Utfall Tysk seger
Stridande
Nazityskland	Mall:Landsdata Sovjetunionen Sovjetunionen
Befälhavare
Erich von Manstein Theodor Eicke	Filipp Golikov Nikolaj Vatutin
Styrka
160 000 man	300 000 man
Förluster
Okänt	70 000 döda, sårade och tillfångatagna

Motoffensiven vid Charkov 1943 var en tysk motoffensiv på östfronten under andra världskriget som genomfördes under februari-mars 1943. Slaget kallas ibland "tredje slaget vid Charkov". "Första slaget" avser tyskarnas erövring av staden 1941, "andra slaget" avser Röda Arméns motoffensiv kring staden sommaren 1942.

Bakgrund

Efter det tyska nederlaget vid slaget om Stalingrad inledde Röda Armén en omfattande offensiv i Ukraina. Den tyska armégrupp Syd pressades tillbaka men efterhand blev de långt framsända sovjetiska pansarspjutspetsarna känsliga för tyska motanfall. Under den kände tyske fältmarskalken Erich von Mansteins befäl lyckades tyskarna samla en kraftfull motanfallstyrka, bland annat bestående av tre välutrustade, utbilade och från Frankrike nyss anlända pansargrenadjärdivisioner ur Waffen-SS.

Slagets förlopp

Den tyska motoffensiven inleddes den 21 februari och blev omedelbart framgångsrik. Röda Armén tvingades avbryta sin offensiv för att försöka parera den tyska offensiven. Den 2 mars hade tyskarna lyckats skära av stora delar av den sovjetiska Sydvästfronten följt av en tysk seger vid Krasnograd och Barvenkovo. Tyskarna anföll vidare och den 2. SS-Pansarkåren, ledd av Paul Hausser, erövrade den viktiga staden Charkov samt Belgorod den 14 mars. Därefter mattades operationerna av på grund av töperioden, vilket gjorde rörelser med stora förband svåra.

Effekter

Efter den tyska katastrofen vid Stalingrad lyckades tyskarna stabilisera hela södra delen av östfronten trots numerär sovjetisk överlägsenhet. Slaget anses därför som den sista större tyska segern på östfronten under andra världskriget och ett typexempel på tysk operativ skicklighet, bland annat i rörligt försvar. Trots slagets stora betydelse och storlek har den det fått relativt lite uppmärksamhet i militärlitteraturen jämfört med slaget om Stalingrad och slaget vid Kursk.

Efter den tyska offensiven uppstod en större frontutbuktning kring staden Kursk. Det var denna frontutbuktning som tyskarna avsåg att eliminera under sommaren 1943 (se slaget vid Kursk).

De högsta befälhavarna i Röda armén drog viktiga slutsatser av detta nederlag mot Wehrmacht. I framtiden strävade man i det längsta att undvika alltför "flytande" frontlinjer eftersom tyskarna då kunde utnyttja sin större flexibilitet och taktiska skicklighet (se uppdragstaktik). De metodiska och förhållandevis begränsade (både i tid och rum) sovjetiska offensiverna efter Kursk berodde delvis på de slutsatser man dragit av nederlaget mot Wehrmacht vid Charkov.